Newfoundlandshund

Historia och ursprung

Newfoundlandshundens historia är omgiven av både fakta och spekulation. Den mest accepterade teorin är att rasen härstammar från hundar som fördes till Newfoundland av europeiska fiskare från Portugal, Spanien, Baskien, Frankrike och Storbritannien redan på 1500-talet. Man tror att raser som pyrenéerhund och pyreneisk mastiff kan ingå i dess härstamning. De äldsta bilderna på hundar som kallades Newfoundland dogs, från slutet av 1700-talet, visar en heterogen hundtyp med stor variation i utseende och storlek. Det fanns även en mindre variant, St. John's Dog, som blev grunden till dagens retrievrar.

Dagens newfoundlandshund är resultatet av ett intensivt avelsarbete i Storbritannien under 1800-talet. För att öka storleken och skapa en mer homogen typ korsades hundarna med sankt bernhardshund och mastiff. 1886 bildades den engelska rasklubben och den första rasstandarden skrevs. Under den viktorianska eran blev rasen mycket populär, inte minst som barnvakt, vilket återspeglas i den berömda newfoundlandshunden Nana i J.M. Barries pjäs 'Peter Pan' från 1904. Rasen drabbades hårt av båda världskrigen, och 1923 fanns bara 23 registrerade individer i Storbritannien. De första newfoundlandshundarna kom till Sverige redan i slutet av 1800-talet.

Användning och egenskaper

Newfoundlandshunden har en lång historia som arbetshund. På dess hemö användes den ursprungligen för att dra in fisknät och linor till land från fiskebåtarna, samt för att frakta fisk och timmer med släde. Dess styrka gjorde den viktig vid koloniseringen av Newfoundland, då hästar var sällsynta. Hundens mest framträdande egenskap är dess exceptionella simförmåga och instinkt för vattenräddning. Den har tjänat som livräddare på fiskebåtar för att plocka upp sjömän som fallit överbord, en roll den fortfarande har på badstränder i flera länder. För rasen finns ett särskilt vattenprov i livräddning.

Rasen är känd för sitt mjuka och lojala temperament, vilket gett den smeknamnet 'the gentle Giant' (den vänlige jätten) i USA och Storbritannien. Denna kombination av styrka och mildhet gör den till en utmärkt familje- och sällskapshund. Idag används den, förutom som sällskapshund, även som räddningshund i olika sammanhang och som terapihund. Dess intelligens och vilja att arbeta gör den lätt att träna för olika uppgifter.

Utseende och päls

Newfoundlandshunden är en stor och kraftigt byggd hund med en björnliknande framtoning. Enligt rasstandarden ska den ha simhud mellan tårna, en anpassning som underlättar simningen. Pälsen är tjock, tät och vattenavstötande och består av en dubbelpäls med mjuk underull och ett rakt eller lätt vågigt täckhår som är grovare. Mankhöjden för hanhundar är cirka 71 centimeter och för tikar cirka 66 centimeter. Hanhundar väger i genomsnitt 68 kilogram och tikar 54 kilogram.

När det gäller färger är svart, brun och vit med svart teckning godkända. På svarta och bruna hundar är vita markeringar på tassar, bröst och svanstipp tillåtna. I USA är även grå päls en accepterad färg. Den svartvita varianten kallas i USA och Storbritannien för Landseer, efter konstnären Sir Edwin Landseer som ofta målade dessa hundar. I Europa räknas dock landseer som en helt egen ras, skapad genom att korsa newfoundlandshundar med herdehundar.

Skötsel och vård

Att äga en newfoundlandshund innebär ett ansvar för dess skötsel, särskilt när det gäller kosten. På grund av sin storlek behöver den mycket mat, speciellt under den intensiva tillväxten under det första levnadsåret. När hunden är fullvuxen vid ungefär tre års ålder sjunker ämnesomsättningen med cirka tio procent, vilket kräver en anpassning av fodermängden för att undvika övervikt. Trots sin storlek är rasen inte en soffpotatis utan mår bra av regelbunden motion och aktivitet tillsammans med sin ägare.

Pälsen kräver regelbunden vård för att hållas i gott skick. Den bör kammas igenom minst en gång i veckan, och en kortare daglig genomgång är att rekommendera för att förhindra tovor. Detta är extra viktigt om hunden badar ofta, eftersom vatten kan göra underullen trasslig. Efter ett bad är det viktigt att torka pälsen så mycket som möjligt, även om det kan ta lång tid innan den är helt torr. På våren och försommaren fäller hunden sin vinterpäls, och under den perioden krävs daglig kamning för att hantera den kraftiga hårfällningen. Småkvistar och gräs kan lätt fastna i pälsen på baksidan av benen och bör plockas bort efter promenader.

Hälsa och vanliga sjukdomar

Som många stora hundraser är newfoundlandshunden predisponerad för vissa hälsoproblem. Ledproblem som höftledsdysplasi (HD) och armbågsledsdysplasi är vanligt förekommande. En svensk studie visade att cirka 54 procent av de röntgade hundarna var helt fria från HD och ungefär 68 procent fria från armbågsdysplasi. En amerikansk studie fann att newfoundlandshunden hade den högsta förekomsten av både höftledsdysplasi och korsbandsskador bland alla undersökta raser. För att motverka detta använder svenska uppfödare endast avelsdjur med fria eller endast lätt påverkade leder.

Rasen kan även drabbas av hjärtfel som subvalvulär aortastenos, vilket kan leda till tidig död, och den genetiska njursjukdomen cystinuri, som främst ger besvär för hanhundar. Magvridning (gastric dilation volvulus) är ett annat allvarligt tillstånd som rasen är extra känslig för. En brittisk studie indikerade att tio procent av newfoundlandshundars dödsfall kunde kopplas till magvridning. En studie från 2024 uppskattade rasens genomsnittliga livslängd till cirka 11 år. För att säkerställa en god hälsa hos framtida kullar är det av största vikt att avelsdjur genomgår noggranna hälsoundersökningar.

Berömda newfoundlandshundar

Genom historien finns många berättelser om newfoundlandshundar som utfört hjältemodiga handlingar. En av de mest kända är Seaman, som följde med upptäcktsresanden Meriwether Lewis på Lewis och Clarks expedition över Nordamerika i början av 1800-talet. Han ansågs vara så värdefull för expeditionen att man vägrade sälja honom till ursprungsbefolkningen som var intresserad av att köpa honom. Under andra världskriget tjänstgjorde newfoundlandshunden Gander tillsammans med det kanadensiska Royal Rifles-regementet i Hongkong 1941.

Gander hjälpte till att slå tillbaka japanska soldater vid flera tillfällen. I en avgörande händelse tog han upp en kastad japansk handgranat och sprang med den mot fienden, vilket ledde till hans död men räddade flera skadade kanadensiska soldater. För denna insats tilldelades han år 2000 postumt Dickin-medaljen, som är det högsta militära utmärkelsen för djur. Även i fredstid har rasen utmärkt sig som livräddare, som hunden Nelson som i Melbourne 1881 räddade en kusk från översvämningsvatten.

Vanliga frågor om Newfoundlandshund

Varifrån kommer newfoundlandshunden?

Newfoundlandshunden har sitt ursprung på ön Newfoundland vid Kanadas ostkust. Rasen utvecklades från hundar som europeiska fiskare förde med sig till ön från 1500-talet och framåt, med portugiser, spanjorer, basker, fransmän och britter bland de tidiga fiskarna. Den mest accepterade teorin är att raser som pyrenéerhund och pyreneisk mastiff ingår i dess härstamning. Den moderna rasen som vi känner den idag är dock ett resultat av omfattande avelsarbete i Storbritannien under 1800-talet, där man bland annat korsade in sankt bernhardshund och mastiff för att få fram dagens storlek och typ. Den första engelska rasklubben bildades 1886.

Hur stor blir en newfoundlandshund?

Newfoundlandshunden är en mycket stor hundras. Hanhundar når en mankhöjd på cirka 71 centimeter och väger i genomsnitt 68 kilogram. Tikarna är något mindre, med en mankhöjd på cirka 66 centimeter och en genomsnittsvikt på 54 kilogram. Vissa individer kan väga över 90 kilogram. Deras kraftiga byggnad och tjocka dubbelpäls bidrar till ett björnliknande utseende. Storleken och den tunga muskulaturen ger den styrkan som behövs för att arbeta i hård sjö.

Vilka färger finns newfoundlandshunden i?

Enligt den internationella rasstandarden är godkända färger svart, brun och vit med svart teckning. På svarta och bruna hundar är vita markeringar på tassar, bröst och svanstipp tillåtna. I USA är även grå päls en accepterad färg. Den svartvita varianten kallas ofta för Landseer, efter konstnären Sir Edwin Landseer som ofta målade dessa hundar. I Europa räknas dock landseer som en egen, separat ras, skapad genom att korsa newfoundlandshundar med vaktande herdehundar. Huvudet ska helst vara svart oavsett kroppsfärg.

Är newfoundlandshunden en bra familjehund?

Ja, newfoundlandshunden är känd för att vara en utmärkt familjehund tack vare sitt mycket mjuka och vänliga temperament. Den kallas ofta för 'den vänlige jätten'. Rasen är lojal, tålmodig och har en naturlig instinkt att skydda, vilket historiskt gjort den populär som barnvakt, som i berättelsen om Peter Pan. Den trivs bra i familjemiljöer men kräver på grund av sin storlek och energi tillräckligt med utrymme och regelbunden motion. Idag används den främst som sällskapshund men även som terapihund.

Vad är newfoundlandshunden känd för?

Newfoundlandshunden är framför allt känd för sin exceptionella förmåga att rädda människor ur vattnet. Den har en lång historia som arbetshund för fiskare, där den drog in nät och räddade sjömän som fallit överbord. Denna instinkt är fortfarande stark, och rasen används idag som livräddare på stränder och det finns ett särskilt vattenprov i livräddning för rasen. Dess fysiska anpassningar, som simhud mellan tårna och en vattenavstötande dubbelpäls, gör den till en utmärkt simmare. Den är också känd för sin styrka och har historiskt använts som draghund för att frakta timmer och post.

Vilken skötsel kräver newfoundlandshunden?

Newfoundlandshunden kräver en del skötsel, särskilt när det gäller pälsen. Den täta dubbelpälsen måste kammas regelbundet, minst en gång i veckan, för att förhindra tovor, speciellt under fällningsperioden på våren då vinterpälsen byts ut. Kosthållningen är viktig på grund av hundens storlek. Den behöver mycket mat under tillväxten det första året, men foderintaget måste anpassas när den blir fullvuxen vid tre års ålder då ämnesomsättningen sjunker. Rasen mår bra av aktivitet och är ingen soffpotatis, så regelbunda promenader och stimulans behövs för att den ska trivas.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.