Morkulla

Utseende och kännetecken

Morkullan är en rund och kraftig fågel med ett spräckligt kamouflagemönster som passar dess liv i skogen. Ovansidan är mönstrad i svart, askgrått och rödbrunt, medan undersidan är vitaktig med en rostgul anstrykning och bruna, vågiga streck. Den har en lång, rak och känslig näbb som är blekt köttfärgad med en svart spets. En av fågelns mest anmärkningsvora drag är placeringen av de stora ögonen, som sitter mycket långt bak på huvudet. Denna placering ger fågeln ett stort binokulärt synfält både rakt framåt och rakt bakåt, vilket i praktiken innebär en nästan 360-graders syn. Engelska forskare har upptäckt att morkullans vita stjärtfjädrar reflekterar ovanligt mycket ljus, hela 55 procent av det infallande ljuset, vilket är 30 procent mer än hos någon annan känd fågelart.

Vingarna är rundade och vingpennorna är svartbruna med rödbruna och rostgula tvärfläckar. Stjärten består av tolv fjädrar och är svart med rödbruna tvärfläckar och grå spetsar. Benen är brungrå och hela underbenet är befjädrat. Arten är könsdimorf, vilket innebär att hanen är betydligt större än honan, men könen kan inte särskiljas med blotta ögat i fält. Morkullans läte är ett viktigt kännetecken, särskilt under häckningstiden. Hanens spelläte under spelflykten beskrivs som tre till fyra dämpade, knorrande ljud som avslutas med ett spetsigt och explosivt 'pissp'.

Systematik och namn

Morkullan beskrevs taxonomiskt för första gången 1758 av Carl von Linné i hans verk Systema Naturae, där den fick sitt nuvarande vetenskapliga namn Scolopax rusticola. Släktnamnet Scolopax härleds från grekiskans ord för 'skogstupp', medan artepitetet rusticola kommer från latin och betyder 'lantlig' eller 'som lever på landet'. Arten är monotypisk, vilket innebär att den inte delas upp i några underarter. Dess närmsta släktingar är de andra arterna inom samma släkte, Scolopax. Det svenska namnet morkulla har en intressant etymologi. Redan på 1800-talet konstaterade naturforskaren Sven Nilsson att namnet betyder 'kärrflicka' eller 'skogstös', där 'mor' är ett gammalt ord för myr eller kärr och 'kulla' betyder flicka. På dalmål kan ordet även betyda en kvinna från Mora. Arten har haft flera andra lokala namn. I Blekinge kallades den drarisp, vilket tros vara en ljudhärmning av fågelns läte. I Skåne har den kallats hasselhöna och på Gotland einsneipe.

Utbredning och förekomst i Sverige

Morkullans utbredningsområde sträcker sig över stora delar av den tempererade och subarktiska zonen i palearktis, från Fennoskandia till Medelhavet och Kanarieöarna, och från Västeuropa till Ryssland. Ungefär en tredjedel av den globala populationen häckar i Europa, och mer än 90 procent av den europeiska häckningspopulationen finns i Ryssland och Fennoskandia. Populationerna i norra Europa och Asien är flyttfåglar som övervintrar i Sydeuropa respektive södra Asien, medan populationer på vissa atlantiska öar och i sydvästra Europas kustområden är stannfåglar. I Sverige häckar morkullan i hela landet, men den är vanligare i de mellersta delarna. Den svenska populationen består av flyttfåglar, och bara enstaka individer försöker övervintra i södra Sverige under milda vintrar. Vårankomsten till Skåne sker mot slutet av mars, medan fåglarna når mellersta Sverige i början av april. Höstflyttningen, då de återvänder till sydligare breddgrader, sker främst under oktober och november.

Livsmiljö och beteende

Morkullan är en skogslevande art som kräver stora och ofragmenterade områden med lövskog eller blandskog av löv- och barrträd. Den föredrar skog med tät undervegetation av växter som hallon, järnek, hassel, kråkebär eller blåbär. På mindre skala verkar den gynnas av skog med björk och är mindre benägen att häcka i bokdominerad skog. Under dagen ligger den gömd i buskar och snår, då den är mycket vilovila och sällan aktiv. Den är mest aktiv i skymningen och gryningen, en livsstil som kallas crepuskular. Fågeln är revirhävdande och vanligtvis ensamlevande, även under flyttningen. När den flyger i öppet landskap gör den det snabbt och direkt, men inne i skogen har den ett fladdrigt och slingrande flygsätt som påminner om en ugglas. Morkullan är polygam, och en dominant hane parar sig med flera honor inom sitt revir. För att hävda reviret utför hanen en karakteristisk spelflykt vid skymning, kallad morkulledraget eller på engelska 'roding'. Under denna flykt flyger hanen flera gånger fram och tillbaka över reviret samtidigt som han låter höra sitt lockläte.

Föda och häckning

Morkullans diet består huvudsakligen av daggmaskar, men den äter också insekter och deras larver, små sötvattenssnäckor och en del frön. Den söker föda genom att proba med sin långa, känsliga näbb i mjuk jord, ofta i tät vegetation. Detta födosöksbeteende gör den sårbar för kalla vintrar då marken är frusen, vilket kan leda till svält. Under den kalla vintern 1962–63 i Storbritannien rapporterades till exempel att svältande morkullor tvingades söka föda i urbana områden. Häckningen inleds med hanens spelflykt mellan april och juni. Honan bygger boet på marken i låg vegetation, ofta i skogen. Boet är en enkel grop eller en försänkning som fodras med några löv, strån eller mossa. Honan lägger vanligtvis ett kull på ett till två ägg. Äggen är vita eller gräddvita med ljusbruna och gråaktiga fläckar. Bara honan ruvar äggen, en process som tar mellan 21 och 24 dagar. De duniga ungarna är precociala, vilket innebär att de lämnar boet omedelbart efter kläckning. De blir flygga efter 15 till 20 dagar. Det finns anekdotiska rapporter om att honan kan flyga med sina små ungar fastklämda mellan benen, kroppen och stjärten, men detta beteende är mycket sällsynt att bevittna.

Status, hot och relation till människan

Morkullan har ett mycket stort globalt utbredningsområde och en stor population som bedöms vara stabil. Internationella naturvårdsunionen (IUCN) kategoriserar därför arten som livskraftig (Least Concern). Den globala populationen uppskattas till mellan 11 och 16 miljoner vuxna individer. Även det svenska beståndet anses vara stabilt och livskraftigt, med en uppskattning på cirka 580 000 par år 2018. Det största hotet mot arten i sitt häckningsområde är fragmentering av dess skogsmiljö. Under andra årstider utgör en minskning av permanent gräsmark och intensivare jordbruk också potentiella hot. Morkullan har länge varit ett eftertraktat villebråd eftersom dess kött anses vara en läckerhet. Jakten på höstflyttningen bedrivs ofta med stående och stötande fågelhundar. Under häckningstiden har jägare historiskt utnyttjat morkullans förutsägbara spelflyktrutter, morkullesträcket, för att jaga den. Eftersom EU:s fågeldirektiv förbjuder jakt under häckningsperioden är denna sommarjakt nu förbjuden i många europeiska länder, inklusive Sverige sedan mitten av 1990-talet.

Vanliga frågor om Morkulla

Hur ser en morkulla ut?

Morkullan är en rund och kraftig fågel med ett spräckligt kamouflagemönster. Ovansidan är mönstrad i rödbrunt, askgrått och svart, medan undersidan är ljusare med bruna, vågiga streck. Den har en mycket lång och rak, blekt köttfärgad näbb med svart spets. Ett typiskt kännetecken är de stora ögonen som sitter långt bak på huvudet, vilket ger den ett vidsträckt synfält. Stjärten har vita fjädrar som reflekterar ovanligt mycket ljus. Benen är gråaktiga och befjädrade ända ned till fötterna.

Var i Sverige kan man hitta morkulla?

Morkullan häckar i hela Sverige, men den är vanligare i de mellersta delarna av landet. Den är en flyttfågel som anländer på våren, till Skåne i slutet av mars och till mellersta Sverige i början av april. Under häckningstiden lever den i skogsområden med tät undervegetation. På hösten, i oktober och november, flyttar den till sydligare breddgrader för att övervintra, och bara enstaka individer stannar kvar i södra Sverige under milda vintrar.

Vad äter morkulla?

Morkullans huvudföda är daggmaskar, som den hittar genom att proba i mjuk jord med sin långa näbb. Den kompletterar kosten med insekter och deras larver, små sötvattenssnäckor och en del frön. Eftersom den är beroende av att kunna nå ner i marken för att hitta mat är den sårbar under kalla vintrar när marken fryser, vilket kan leda till svält. Den är nattaktiv och födosöker ofta på frostfria ängar eller betesmarker.

Vad är morkulledraget?

Morkulledraget, eller 'roding' som det heter på engelska, är hanens spelflykt under häckningstiden. Vid skymning flyger hanen flera gånger fram och tillbaka över sitt revir på en förhållandevis förutsägbar rutt. Under flygten utstöter han ett karakteristiskt läte som beskrivs som knorrande ljud följt av ett spetsigt 'pissp'. Denna flykt används för att hävda reviret och locka till sig honor. De platser där fåglarna regelbundet flyger under draget kallas morkullssträck.

Hur stor är morkullan?

Morkullan är en medelstor fågel. Kroppslängden, inklusive den långa näbben, är mellan 33 och 38 centimeter. Näbben i sig är mellan 6 och 8 centimeter lång. Vingspannet ligger på mellan 55 och 65 centimeter. En vuxen fågel väger i genomsnitt cirka 300 gram. Arten är könsdimorf, vilket innebär att hanen är betydligt större än honan, men skillnaden är svår att se i fält.

Är morkullan en hotad art?

Nej, morkullan är inte en hotad art globalt sett. Den har ett mycket stort utbredningsområde och en stor, stabil population som uppskattas till mellan 11 och 16 miljoner vuxna individer. Internationella naturvårdsunionen (IUCN) klassificerar den som livskraftig (Least Concern). Även det svenska beståndet bedöms som stabilt och livskraftigt, med en uppskattning på cirka 580 000 par. De främsta hoten är fragmentering av skogsmark och förändringar i jordbrukslandskapet.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.