Mastiff
Mastiff, även kallad engelsk mastiff, är en mycket stor hundras av molossertyp med ursprung i Storbritannien. Rasen har en lång historia som sträcker sig tillbaka till romartiden, då den användes till djurhetsningar och som krigshund. Idag är den främst känd som en lugn och tillgiven sällskapshund. Mastiffen är den största levande hundrasen och kännetecknas av sin massiva kroppsbyggnad och sitt milda temperament. Dess ursprung och exakta släktskap med andra hundar av samma typ är inte helt klarlagt.
Rasens historia och ursprung
Mastiffens exakta ursprung och släktskap med andra liknande hundtyper är inte helt klarlagt. Det finns belägg för att hundar av mastifftyp fanns i Britannien redan vid tiden för den romerska erövringen år 55 f.v.t. Romarna noterade dessa hundar, som var större än deras egna doggor, och exporterade dem till Rom för att användas i björn- och lejonhetsningar i arenorna. Den tidiga mastiffen i England har även kallats Pugnax Britanniae. Under medeltiden användes mastiffliknande hundar, så kallade bandogs, som bundna vakthundar på gods och i städer, samt i blodsporter som tjurfäktning och björnfäktning. Namnet 'Mastiff' har ett oklart lingvistiskt ursprung, där vissa hävdar att det kommer från det anglosaxiska ordet 'masty' som betyder 'kraftfull'. Andra källor pekar på att det härrör från det fornfranska ordet 'mastin'.
Systematisk renavel med mastiffen började under 1800-talet. Efter andra världskriget var rasen nära att dö ut i sitt hemland Storbritannien, men en stam fanns kvar i USA. Med hjälp av importer från USA och genom inkorsning av sankt bernhardshundar för att bevara storleken kunde rasen återuppbyggas. Den engelska mastiffklubben, Old English Mastiff Club, grundades redan 1883. Idag klassas mastiffen som en sårbar ras i sitt ursprungsland, med ett lågt antal registrerade valpfödlar. Rasens moderna typ stabiliserades under 1880-talet och har förfinats sedan dess.
Rasen har en berömd historisk episod från 1415, då Sir Peers Leghs mastiff skyddade sin sårade herre under slaget vid Azincourt. Denna hund blev senare grunden för Lyme Hall-stammen, som fem århundraden senare blev viktig för att etablera den moderna rasen. Mastiffer har även hållits på andra aristokratiska sätesgårdar som Elvaston Castle och Chatsworth House. Även om det finns vissa indikationer om att mastiffer kan ha kommit till Amerika med Mayflower, är den dokumenterade importen till USA först från slutet av 1800-talet.
Utseende och fysiska egenskaper
Mastiffen är en extremt stor och kraftig hund med en rektangulär och välbyggd kropp. Enligt rasstandarden, som härrör från slutet av 1850-talet, är storlek önskvärd, men endast i kombination med kvalitet och absolut sundhet. Höjd och substans är viktiga om båda punkterna är proportionerligt kombinerade. Rasen mäts traditionellt inte i mankhöjd utan hänvisas oftast till vikt. Önskad vikt är för tikar 75 kilogram och uppåt, och för hanhundar 90 kilogram och uppåt. Det är inte ovanligt att hanhundar når en vikt på över 100 kilogram när de är fullvuxna.
Mastiffen har ett massivt huvud och en kort, tät päls. Pälsen finns i tre olika färger: aprikos, fawn (som är den vanligaste) och brindle (tigerstrimmig). Enligt beskrivningar ska hunden alltid bära en svart mask. Under 1800-talet hade rasen ett betydande inslag av alpmastiff, vilket bidrog till att stabilisera den moderna typen. Mastiffen är den största levande hundrasen och väger i genomsnitt upp till 50 kilogram mer än en varg. Rasens härstamning spåras till de gamla hundtyperna Alaunt och Pugnax Britanniae.
Temperament och användningsområden
Historiskt sett användes mastiffen för många praktiska och ofta brutala uppgifter. Förutom till djurhetsningar i Rom användes den som krigshund och som vakthund för att skydda gods och egendomar. I England användes den i blodsporter fram till 1835, då ett lagförbud, Cruelty to Animals Act, trädde i kraft. Idag har mastiffens karaktär utvecklats mot att vara en lugn och tillgiven familje- och sällskapshund. Rasen beskrivs som mild och kärleksfull mot sin familj.
Den får inte visa aggressivitet, men vissa individer kan vara reserverade mot främlingar. På grund av sin storlek och tyngd är den inte optimal som arbetshund för krävande uppgifter, men vissa har tävlat med bra resultat i lydnad. Mastiffen trivs som gårdshund och kräver inte överdrivet mycket motion, vilket gör den lämplig för ett lugnt hem. Den är känd för sin lojalitet, vilket illustreras av berättelsen om Sir Peers Leghs mastiff som skyddade sin sårade herre under slaget vid Azincourt 1415. Den grekiske historikern Strabo rapporterade redan vid millennieskiftet att hundar exporterades från Britannien för jaktändamål och att kelterna använde dem som krigshundar.
Hälsa, skötsel och uppfödning
Som de flesta mycket stora och tunga hundraser är mastiffen predisponerad för vissa hälsoproblem. Vanligt förekommande åkommor är höftledsdysplasi (HD), armbågsdysplasi (ED), olika knäledsproblem och magsäcksomvridning, vilket är en livshotande akut sjukdom. Det är därför av stor vikt att valpar och unghundar från avelsprogram genomgår noggranna hälsoundersökningar. Under uppväxtperioden är näring och motion extra viktiga.
Hunden ska varken vara för mager eller övergödd. Mastiffen växer mycket fort, med viktökningar som kan uppgå till fem kilogram per vecka under tillväxtperioder. Valpen behöver röra på sig, men för mycket springande och hård träning rekommenderas inte då det kan belasta det omogna skelettet. På grund av inkorsning av sankt bernhardshund under rasens rekonstruktion kan det fortfarande förekomma att långhåriga valpar föds, men dessa är inte godkända inom rasstandarden och får inte användas i avel eller ställas ut på hundutställningar.
Rasens betydelse och utveckling
Mastiffen har genom historien haft ett betydande inflytande på utvecklingen av många andra hundraser. Den har bidragit till bildandet av ett flertal raser som ofta kategoriseras som mastifftyper. Detta har ledt till en viss förvirring, då termen 'mastiff' ibland används generellt om stora, kraftiga hundar. Den moderna mastiffens härstamning kan spåras till början av 1800-talet, men den nuvarande typen stabiliserades och förfinades huvudsakligen under 1880-talet. Rasen har en kulturhistorisk närvaro som sträcker sig långt tillbaka.
Redan på 1400-talet nämndes 'Mastiff' i en av de första listorna över hundraser på engelska språket, i The Book of Saint Albans från 1465. Under renässansen beskrevs den som en stor och tungsint vakthund. Ett tidigt exempel på att rasen fördes till Sverige är när drottning Kristina fick en mastiff i gåva av den engelska ambassadören Whitelock år 1653, en händelse som dokumenterades i ambassadörens dagbok. Idag är mastiffen en omtyckt ras världen över, men kräver en ansvarsfull ägare med kunskap om dess specifika behov.
Namn och tidiga referenser
Den lingvistiska ursprunget till namnet 'Mastiff' är oklart. Vissa hävdar att det utvecklats från det anglosaxiska ordet 'masty', som betyder 'kraftfull'. Oxford English Dictionary anger dock att det kommer från det fornfranska ordet 'mastin', som i sin tur härrör från vulgärlatinskans 'ma(n)suetinus', vilket betyder 'tam'. Den första kända listan på hundrasnamn på engelska, publicerad i The Book of Saint Albans 1465, inkluderar 'Mastiff'. Detta verk tillskrivs Prioress Juliana Berners, men kan delvis vara en översättning från det normandisk-franska verket Le Art de Venerie från tidigt 1300-tal.
År 1570 refererade Conrad Heresbach i sitt latinska verk till 'the Mastie that keepeth the house'. Hans arbete översattes senare till engelska av Barnabe Googe. Den romerske författaren Grattius skrev om brittiska hundar och beskrev dem som överlägsna den antika grekiska molossern. Den brittiske naturalisten Christopher Merret listade 1666 en hundtyp som 'Molossus, Canis bellicosus Anglicus, a Mastif', vilket kan vara den första sammanblandningen av begreppen molosser och mastiff.
Vanliga frågor om Mastiff
Hur stor blir en mastiff?
Mastiffen är den största levande hundrasen. Hanhundar har en önskad vikt på 90 kilogram och uppåt, och många når över 100 kilogram när de är fullvuxna. Tikar har en önskad vikt på 75 kilogram och uppåt. Rasen mäts traditionellt inte i mankhöjd utan bedöms efter vikt och proportioner. Enligt rasstandarden är storlek önskvärd, men endast i kombination med kvalitet och absolut sundhet. Höjd och substans anses viktiga om de är proportionerligt kombinerade.
Vilket temperament har en mastiff?
Modern mastiff är känd för att vara en lugn, mild och kärleksfull familjehund. Den är mycket tillgiven sin familj. Historiskt användes den som krigs- och vakthund, men idag får den inte visa aggressivitet. Vissa individer kan vara reserverade mot främlingar. På grund av sin storlek och lugna läggning kräver den inte extremt mycket motion och trivs i ett lugnt hem. Den kan även fungera bra som gårdshund. Rasen har även använts i lydnadstävlingar med bra resultat.
Vilka färger finns mastiffen i?
Mastiffens korta päls finns i tre godkända färger: aprikos, fawn (ett ljust gulbrunt) och brindle (tigerstrimmig). Färgen fawn är den vanligaste. Enligt beskrivningen ska hunden alltid ha en svart mask, oavsett kroppsfärg. Under rasens återuppbyggnad efter andra världskriget korsades sankt bernhardshund in, vilket ibland kan leda till födsel av långhåriga valpar, men dessa är inte godkända enligt rasstandarden. Dessa valpar får inte användas i avel eller ställas ut.
Vilka är vanliga hälsoproblem hos mastiff?
Som många stora hundraser är mastiffen benägen för skelett- och ledproblem. Vanliga åkommor är höftledsdysplasi (HD), armbågsdysplasi (ED) och knäledsproblem. En allvarlig och akut sjukdom som kan drabba rasen är magsäcksomvridning. Det är därför mycket viktigt att valpar kommer från avel där föräldrarna är hälsotestade. Under uppväxten är det också viktigt att undvika övervikt och för hård träning för att inte belasta det växande skelettet. Mastiffen växer mycket fort och kan gå upp 5 kg i veckan under tillväxtperioder.
Var kommer mastiffen ifrån?
Mastiffen är en brittisk hundras med mycket gammalt ursprung. Hundar av mastifftyp fanns i Britannien redan vid romarnas erövring år 55 f.v.t. Dessa exporterades till Rom för att användas i arenor. Rasen har sedan använts i England som vakthund och i blodsporter. Den moderna renaveln började på 1800-talet. Efter att ha varit nära utdöd i Storbritannien efter andra världskriget återuppbyggdes rasen med hjälp av importerade hundar från USA och genom inkorsning av sankt bernhardshund. Rasens moderna typ stabiliserades under 1880-talet.
Vad är mastiffens historia som arbetshund?
Mastiffen har en lång historia som arbetshund för olika ändamål. I antikens Rom användes de importerade brittiska hundarna till hetsningar mot björnar och lejon i arenorna. Under medeltiden och fram till 1800-talet användes de i England till blodsporter som tjurfäktning och björnfäktning. De fungerade också som bundna vakthundar, så kallade bandogs, på avlägsna gods och i städer. Kelterna använde liknande hundar som krigshundar. Efter lagförbudet mot djurhetsningar 1835 minskade användningen för detta syfte, men mastiffer fortsatte att användas som vakthundar för lantegendomar och stadsföretag.
Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.
