Lagotto romagnolo

En hund med våtmarksrötter och konstnärlig historia

Lagotto romagnolos historia är djupt förknippad med de norditalienska våtmarkerna och lagunerna i Delta del Po, särskilt runt Comacchio och Ravenna i den historiska regionen Romagna. Rasen är den norditalienska varianten av den alleuropeiska vattenhunden och omnämndes redan 1630 i Eugenio Raimondis jaktverk 'Delle Caccie' som gavs ut i Venedig. Ursprungligen var den en apporterande vattenhund som användes vid de stora andjakterna i Romagnas marskland, och dess behändiga storlek gjorde den lämplig att lyfta ombord i en eka från vattnet. När stora områden av våtmarker dikades ut under 1800-talet minskade behovet av denna typ av vattenhund kraftigt, vilket ledde till att dess huvudsakliga användningsområde förändrades mot att söka tryffel.

Hundar som visar likheter med den moderna lagotton finns avbildade i italiensk konst sedan renässansen. En sådan hund syns bakom benen på Ludovico III Gonzaga i fresken i Camera degli Sposi i Ducal Palace of Mantova, målad av Andrea Mantegna mellan 1465 och 1474. Nästan två hundra år senare avbildade Paolo Antonio Barbieri en liknande hund i ett porträtt av sin syster och sin bror, målaren Il Guercino. Under 1970-talet minskade antalet lagottor kraftigt, och rasen var nära utdöende, vilket ledde till att ett räddningsarbete inleddes av en liten grupp entusiaster.

Räddning, erkännande och internationell spridning

Inventering och räddningsarbete för lagotto romagnolo inleddes på 1970-talet med målet att bevara den traditionella rastypen genom selektiv avel. Detta arbete kulminerade i bildandet av den officiella rasklubben Club Italiano Lagotto i Imola år 1988. Den italienska kennelklubben Ente Nazionale della Cinofilia Italiana (ENCI) godkände rasen först 1991, efter att en rasstandard hade fastställts 1992. Fédération Cynologique Internationale (FCI) gav rasen provisoriskt erkännande 1995 och fullt erkännande år 2005. Samma år som det provisoriska FCI-erkännandet, 1995, importerades de första exemplaren av rasen till Sverige.

Året därpå, 1996, föddes den första svenska valpkullen. Under de tio åren från 2015 till 2024 registrerade ENCI i genomsnitt 3500 nya lagottor per år, med ett totalt antal på strax under 35000 hundar för perioden. Den årliga registreringen varierade mellan ett minimum på 2207 och ett maximum på 5470 nya hundar. I Sverige har rasen ökat starkt i popularitet under de senaste åren och är nu en av de populäraste hundraserna i landet.

Specialisering som tryffelletare och dess karaktär

Lagotto romagnolo är idag världens enda hundras som är helt specialiserad för tryffelletning, en användning som blev allt viktigare efter utdikningen av våtmarkerna. Övergången från vattenapporterare till markletare skedde naturligt när hundarnas ursprungliga arbetsfält försvann. Hundens utmärkta luktsinne, iver att gräva och arbetsvilja gjorde den ideal för denna nya uppgift. På grund av tryffelns mycket höga värde kan en skicklig lagotto vara mycket inkomstbringande, vilket i Italien ibland har lett till intensiv rivalitet som till och med kan kosta hundarna livet.

I Italien och Frankrike finns särskilda bruksprov utformade för att testa rasens tryffelletningsförmåga. I Sverige, där tryffel är ovanligt, kan hundarna istället med framgång nyttjas för att leta efter kantareller. Trots specialiseringen på land har hundens medfödda kärlek till vatten inte försvunnit. Rasen är känd för att vara arbetsvillig, energisk och passar till det mesta, men den kräver en hel del meningsfull aktivering för att trivas.

Om en lagotto inte får tillräckligt med sysselsättning hittar den lätt på egna aktiviteter, vilket inte alltid uppskattas av ägaren. Lagotton gillar att busa och leka mycket och är ofta nosig och intresserad av sin omgivning. Den kommer vanligtvis bra överens med andra hundar. Det sägs att den tycker om att umgås med barn, vilket tillsammans med dess storlek och anpassningsförmåga gör den till en passande familjehund.

Det karakteristiska utseendet och pälsvården

Lagotto romagnolo är en mellanstor, kraftigt byggd hund med ett rustikt och robust utseende. Kroppen är ungefär lika lång som den är hög, vilket ger ett kvadratiskt intryck enligt rasstandarden. Tikornas idealhöjd är 43 centimeter medan hanarna har en idealhöjd på 46 centimeter, och de överstiger sällan 50 centimeter i mankhöjd. Tikarna väger vanligtvis mellan 12 och 14 kilogram, och hanarna väger mellan 13 och 18 kilogram. Den mest iögonfallande egenskapen är den tjocka, ulliknande och tätt krullade pälsen som bildar tydliga ringlar. Denna speciella päls är vattenavvisande, en anpassning från hundens tid som vattenhund.

Pälsfärgen kan vara smutsvit enfärgad eller vit med bruna eller orange fläckar. Den förekommer även som brunskimmel, enfärgat brun i alla olika nyanser med eller utan vitt, samt orange med eller utan vitt. Vissa hundar har en brun till mörkbrun mask på ansiktet. Tanteckning i olika nyanser är tillåtet. En lagotto får dock aldrig vara svart, vilket är en diskvalificerande färg. Den krulliga pälsen kräver regelbunden och noggrann skötsel för att hålla sig i gott skick.

Pälsen bör klippas cirka en gång i månaden och göras en mer grundlig nerklippning årligen. Med en krullig kroppspäls blir även håret i öronen rikligt och ofta krulligt. Detta innebär att håren i örongången måste avlägsnas regelbundet för att förebygga öroninfektioner. Det rekommenderas starkt att träna hunden att acceptera denna behandling, inklusive att få öronen klippta, redan från valpstadiet för att underlätta vården genom hela hundens liv.

Hälsa, ärftliga tendenser och avelsstrategi

Lagotto romagnolo har historiskt sett inte utsatts för lika intensiv kommersiell eller förädlande avel som många andra hundraser, eftersom den länge var en oförädlad lantras. Tack vare detta cirkulerar relativt få ärftliga sjukdomar i rasen, vilket kan bidra till en förväntad livslängd på cirka femton år, med rapporter om att den kan leva upp till 15 eller 16 år. Rasen kan dock drabbas av vissa specifika hälsoproblem som aveln aktivt arbetar mot. Höftledsdysplasi är ett känt problem som övervakas. Det finns även risk för vissa ögonsjukdomar, främst i form av katarakt, även kallad grå starr.

Enligt Agrias försäkringsstatistik lider rasen också av en del mag- och hudproblem, vilket är vanliga anledningar till veterinärvård. Två allvarliga neurologiska åkommor finns i rasen: BFJE, som är en form av juvenil epilepsi, och en så kallad storage disease, som är en neurologisk sjukdom med dödlig utgång. För båda dessa tillstånd finns det dock gentester tillgängliga, vilket är ett viktigt verktyg för aveln. För att systematisk hantera dessa hälsoutmaningar har Svenska Lagotto Romagnoloklubben upprättat en Rasspecifik Avelsstrategi (RAS). Denna strategi dokumenterades första gången 2014 och har sedan uppdaterats, med en version från 2019, och fungerar som en guide för ansvarsfull avel med fokus på att bevara rasens hälsa och typ.

Lagottons unika ställning och framtid

Lagotto romagnolo har en särskild ställning bland hundraser som den enda specialiserade tryffelletaren. Denna specialisering, kombinerat med dess historiska bakgrund som vattenhund, ger den en distinkt dubbel kompetens. Efter att ha varit nära utdöende på 1970-talet har lagotto romagnolo gjort en internationell comeback. Rasen har bevarat sin starka arbetsvilja och används inte bara som sällskapshund utan även aktivt inom bruksgrenar, främst inom nostjänst. Dess historia som en oförädlad lantras som beskrevs 1871 som 'inget annat än en dålig liten pudel' och 1880 som 'en pudel med stänk av terrier' kontrasterar mot dess nuvarande status som en eftertraktad och populär ras. Rasens kombination av utseende, hanterbar storlek, arbetsvilja och familjevänlighet har varit nyckeln till dess framgång på många marknader, inklusive den svenska. Internationellt sett registreras det i Italien i genomsnitt 3500 nya valpar per år, vilket visar på en bred och stabil popularitet. Rasens framtid säkras genom det organiserade avelsarbetet som genomförs av rasklubbar runt om i världen, med strikta hälsotester och en tydlig avelsstrategi som styr arbetet för att bevara rasens goda egenskaper för kommande generationer.

Vanliga frågor om Lagotto romagnolo

Varifrån kommer lagotto romagnolo och vad betyder namnet?

Lagotto romagnolo härstammar från den italienska regionen Romagna, som idag är en del av Emilia-Romagna. Mer specifikt kommer den från de tidigare omfattande våtmarkerna och lagunerna i Delta del Po, runt områden som Comacchio och Ravenna. Rasen utvecklades som en vattenapporterande hund för jakt i dessa marskland. Namnet är italienska, där 'lago' betyder sjö, och 'romagnolo' hänvisar till regionen Romagna. Namnet betyder alltså ungefär 'vattenhund från Romagna', vilket speglar dess ursprungliga användning. När våtmarkerna dikades ut under 1800-talet övergick hundens huvudsakliga användning till att leta efter tryffel.

Hur ser en lagotto romagnolo ut och vilka färger finns?

Lagotto romagnolo är en mellanstor, kraftigt byggd och rustik hund med en ungefär kvadratisk kroppsbyggnad. Hanarna har en idealhöjd på 46 cm och tikarna på 43 cm, och de överstiger sällan 50 cm i mankhöjd. Vikten ligger mellan 12 och 18 kg beroende på kön. Den mest kännetecknande egenskapen är den tjocka, ulliknande och tätt krullade pälsen som bildar ringlar, och den är vattenavvisande. Tillåtna färger är smutsvit enfärgad eller vit med bruna eller orange fläckar. Den kan också vara brunskimmel, enfärgat brun i alla nyanser med eller utan vitt, eller orange med eller utan vitt. Vissa hundar har en brun till mörkbrun mask. En lagotto får aldrig vara svart, vilket är en diskvalificerande färg.

Vad används lagotto romagnolo till idag och vilken energi har den?

Idag är lagotto romagnolo primärt känd som världens enda helt specialiserade tryffelletande hundras, en användning den tog över när dess ursprungsarbete som vattenapporterare försvann genom utdikning. I Italien och Frankrike finns särskilda bruksprov utformade för att testa denna tryffelletningsförmåga. I Sverige, där tryffel är ovanligt, kan den istället användas för att leta kantareller. Rasen är också en mycket populär sällskapshund. Den är arbetsvillig, energisk och kräver en hel del meningsfull aktivering och sysselsättning för att må bra. Om den inte får tillräckligt att göra kan den hitta på egna, mindre önskvärda aktiviteter. Den är lekfull, nosig och kommer vanligtvis bra överens med andra hundar och barn.

Hur mycket skötsel kräver pälsen och varför är det viktigt?

Den krulliga, ulliknande och vattenavvisande pälsen kräver betydande och regelbunden skötsel för att förbli i gott skick och undvika tovbildning. Pälsen bör klippas cirka en gång i månaden och göras en mer grundlig nerklippning en gång per år. På grund av pälstypen blir håret i öronen också rikligt och krulligt, vilket innebär att håren i örongången måste avlägsnas regelbundet för att förebygga öroninfektioner och hålla örongången öppen. Det anses mycket viktigt att träna hunden att acceptera denna behandling, inklusive att få öronen klippta och rengjorda, redan från valpstadiet. Detta gör vårdrutinerna enklare och mindre stressande genom hela hundens liv.

Hur länge lever en lagotto romagnolo och vilka är vanliga hälsoproblem?

Lagotto romagnolo har en förväntad livslängd på cirka femton år, med vissa rapporter om att den kan leva upp till 15 eller 16 år. Detta tillskrivs delvis att rasen historiskt var en oförädlad lantras och inte utsatts för lika intensiv kommersiell avel som många andra raser, vilket kan ha begränsat spridningen av ärftliga sjukdomar. Rasen kan dock drabbas av specifika hälsoproblem. Höftledsdysplasi är ett känt problem. Ögonsjukdomen katarakt (grå starr) förekommer. Enligt försäkringsbolaget Agria har rasen en del mag- och hudproblem. Allvarligare är de neurologiska sjukdomarna juvenil epilepsi (BFJE) och en dödlig 'storage disease', men för båda finns gentester för avelsarbetet.

När kom lagotto romagnolo till Sverige och hur populär är den?

De första lagotto romagnolo importerades till Sverige år 1995, samma år som rasen fick provisoriskt erkännande av den internationella kennelorganisationen FCI. Den första svenska valpkullen föddes sedan år 1996. Sedan dess har rasens popularitet i Sverige ökat mycket starkt, och den är nu en av de populäraste hundraserna i landet. Rasens kombination av storlek, distinkta utseende med krullig päls, arbetsvilja och anpassningsförmåga som familjehund har gjort den mycket eftertraktad. Internationellt sett registreras det i Italien i genomsnitt 3500 nya valpar per år, vilket visar på en bred och stabil popularitet.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.