Kricka

Utseende och fältkännetecken

Krickan är en mycket liten andfågel och är den minsta simanden i Sverige. Den har en längd på 34 till 38 centimeter och ett vingspann på 53 till 59 centimeter. Båda könen har en grön vingspegel på ovansidan och en svart på undersidan. Hannen bär två olika fjäderdräkter beroende på årstid. Från hösten till ruggningen i juni har hanen ett rödbrunt huvud och hals med ett mörkgrönt band längs sidan. Framryggen, halsen och sidorna är spräckliga i svart och vitt, medan ryggen och övergumpen är brungrå och undergumpen vit. Efter sommarens ruggning ser hanen ut som honan.

Honan har en mer fältmärkt och kamouflerande fjäderdräkt. Ovansidan är brunsvart med rostbruna fjäderkanter och undersidan är brungul med mörka fläckar. I flykten kan snabba flockar med krickor påminna om vadare trots sina korta ben. På land är krickan ganska snabb och lättrörlig jämfört med många andra änder. Hanens läte är mycket karakteristiskt och hörs ofta på våren, ett upprepat visslande som kan beskrivas som "kriick".

Systematik och utbredning

Arten beskrevs taxonomiskt för första gången 1758 av Carl von Linné i hans verk Systema naturae. Den vetenskapliga artspecifika delen av namnet, "crecca", är ljudhärmande och syftar på hanens läte. Krickan delas traditionellt in i två underarter. Den eurasiska krickan (Anas crecca crecca) häckar i Palearktis, från Island och Frankrike österut till Sibirien och Aleuterna, och övervintrar från centrala Europa till Japan och söderut till Afrika och Sydostasien. Den amerikanska krickan (Anas crecca carolinensis) häckar i Nordamerika och flyttar till Mexiko och Västindien.

Den nordamerikanska populationen har länge varit föremål för taxonomisk diskussion. Vissa auktoriteter, som BirdLife Sverige, har behandlat den som en egen art med namnet amerikansk kricka (Anas carolinensis), baserat på skillnader i beteende, morfologi och molekylära data. Studier av mitokondrie-DNA har visat att den står närmare den sydamerikanska gulnäbbade krickan. Andra auktoriteter, som den internationella naturvårdsunionen IUCN, behandlar dem fortfarande som skilda arter. I samband med att BirdLife Sverige anslöt till världslistan AviList 2025 slogs de dock åter samman till en art, baserat på omfattande genflöde mellan populationerna och avsaknad av skillnader i parningsläten.

Förekomst och biotop i Sverige

I Sverige häckar krickan över hela landet, men den är talrikast i mindre insjöar i Norrland. Den svenska populationen är flyttfågel och lämnar landet i september eller oktober. De flesta övervintrar i Nederländerna och Storbritannien och återvänder till Sverige vid islossningen i mars och april. I Skåne är krickan däremot en stannfågel som inte flyttar. Under häckningssäsongen förekommer den främst i skyddade våtmarker med enstaka högre vegetation, som mossar i taigan eller mindre sjöar och dammar med omfattande vassområden. Vintertid, både i Sverige och i vinterkvarteren, uppträder krickan ofta i brackvatten eller i skyddade kustvikar och laguner. Arten är mycket social utanför häckningstiden och kan bilda mycket stora flockar. Denna flockbildning är ett typiskt beteende under flyttningen och i vinterkvarteren.

Föda och födosöksbeteende

Krickan är en simand som födosöker genom att snappa föda nära vattenytan eller genom att 'tippa', det vill säga luta kroppen framåt så att den når ner till bottnen med näbben för att beta av vegetation. Mer sällan kan den dyka för att nå föda. Under häckningsperioden består födan huvudsakligen av animaliskt material som vattenlevande insekter, kräftdjur och deras larver, blötdjur och maskar. Detta proteinrika kostval stöder energikrävande aktiviteter som äggläggning och ruva. Vintertid skiftar kosten till att i huvudsak bestå av vegetabiliskt material. Då lever krickan av frön, olika vattenväxter och gräs som starr. Under häckningssäsongen är den dagaktiv, men under vintern födosöker den ofta i skymningen eller till och med på natten. Detta kan vara en anpassning för att undvika predatorer eller konkurrens om föda.

Häckningsbiologi

Parbildningen sker redan i vinterkvarteret, och paret anländer tillsammans till häckningsområdet i början av mars. Häckningen påbörjas några veckor senare, men i de nordligaste delarna av utbredningsområdet kan det dröja till maj. Honan bygger boet, som är en fördjupation i marken som fodras med torra löv och dun. Boet placeras väl skyddat i tät vegetation nära vatten. Honan lägger vanligtvis åtta till elva grönaktiga ägg, men kullar på mellan fem och sexton ägg har observerats.

Hanen lämnar honan kort efter att hon börjat lägga äggen och flyttar till specifika sjöar där han slår följe med andra hanar för att rugga till sin eklipsdräkt. Äggen ruvas av honan i 21 till 23 dagar. Ungarna är nedkläckta och lämnar boet mycket snart efter kläckningen. De tas om hand av honan i 25 till 30 dagar tills de blir flygfärdiga. Hanarna flyttar vanligtvis separat från honorna och ungarna, och familjerna återförenas ofta först i vinterkvarteret. Först efter sin första vinter ruggar ungarna till sin vuxna fjäderdräkt.

Status, hot och namn

Globalt sett anses krickans bestånd vara livskraftigt (LC) enligt IUCN, som bedömer den eurasiska och den amerikanska krickan som skilda arter. Den globala världspopulationen uppskattas till cirka 6,7 miljoner könsmogna individer, varav ungefär 2,8 miljoner finns i Europa och Asien. Utvecklingen är dock komplex, med vissa delpopulationer som minskar och andra som ökar. Den amerikanska populationen ökar i antal.

I Sverige har situationen försämrats. Arten listades som sårbar (VU) på Artdatabankens rödlista från 2020 och från 2025 har statusen ändrats till nära hotad (NT). Bakgrunden är en konstaterad populationsminskning på cirka 20 procent under de senaste 18 åren. Trots minskningen är arten fortfarande vida spridd över ett stort område i landet. Det svenska trivialnamnet "kricka" är, liksom det vetenskapliga namnet "crecca", ljudhärmande och syftar på hanens vårliga läte. Historiskt har fågeln haft många namn, som krickand, knikand, kräcka och kräka. Namnen "årta" och "kricka" har varit starkt förknippade och använts synonymt för olika mindre änder, vilket återspeglas i dialektala namn som "arte" på Gotland.

Vanliga frågor om Kricka

Hur känner man igen en kricka?

Krickan är den minsta simanden i Sverige, bara 34–38 cm lång. Hannen i häckningsdräkt har ett rödbrunt huvud med ett brett, mörkgrönt ögonband och spräckliga svartvita sidor. Honan är mer fältmärkt i brunt och beige. Båda könen har en tydlig grön vingspegel. I flykten kan snabba flockar med krickor påminna om vadare. Det säkraste kännetecknet är hanens läte på våren, ett högt och upprepat visslande "kriick".

Var häckar krickan i Sverige?

Krickan häckar över hela Sverige, men är som talrikast i mindre insjöar i Norrland. Den föredrar skyddade våtmarker med gott om vegetation, som mossar, småsjöar, dammar och områden med vass. Under häckningstiden är den inte lika flockbildande och hittas ofta i par eller små grupper vid dessa stillastående eller långsamt flytande vatten. Den svenska populationen är huvudsakligen flyttfågel och lämnar landet på hösten för att övervintra i Nederländerna och Storbritannien, med undantag för en stannfågelspopulation i Skåne.

Vad äter krickan?

Krickans föda varierar med säsongen. Under häckningsperioden, när behovet av protein är stort, lever den främst av animalisk föda som vattenlevande insekter och deras larver, kräftdjur, blötdjur och maskar. Den födosöker genom att 'tippa' med framsidan ner i vattnet eller snappa vid ytan. Vintertid övergår den till en mestadels vegetabilisk kost baserad på frön, vattenväxter och olika gräs, som starr. Under häckningssäsongen är den dagaktiv, men på vintern födosöker den ofta i skymningen eller på natten.

Är krickan en hotad art?

Globalt sett är krickan inte hotad utan klassas som livskraftig med en stor population. I Sverige är situationen annorlunda. Den svenska populationen har minskat med cirka 20 procent under de senaste 18 åren. På grund av detta är krickan upptagen på Artdatabankens rödlista, där dess status från 2025 är nära hotad (NT). Den tidigare statusen, från 2020, var sårbar (VU). Trots minskningen är arten fortfarande vida spridd över ett stort område i landet.

Flyttar krickan på vintern?

Ja, den större delen av den svenska krickpopulationen är flyttfågel. Den lämnar Sverige i september eller oktober. De flesta svenska krickor övervintrar i Nederländerna och Storbritannien. De återvänder till Sverige vid islossningen i mars och april. En undantagspopulation finns i Skåne, där krickan är en stannfågel och stannar kvar hela året. Under vintertid uppträder krickan ofta i stora flockar i skyddade kustvikar, laguner eller områden med brackvatten.

Vad är skillnaden mellan kricka och amerikansk kricka?

Den amerikanska krickan har traditionellt setts som en underart till den eurasiska krickan, men vissa auktoriteter behandlar den som en egen art. Morfologiskt skiljer sig hanarna något. Den amerikanska hanen har ett vitt vertikalt band på kroppssidan, medan den eurasiska hanen har ett vitt horisontellt band över vingen när den ligger i vattnet. Den amerikanska krickan saknar också de flesta av de gula linjerna som omger det gröna huvudfläcket hos den eurasiska. Taxonomiskt är frågan inte helt avklarad, och efter ny forskning om genflöde slogs de samman till en art på den svenska världslistan 2025.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.