Igelkott

Utseende och fysiologi

Igelkotten har en kompakt kroppsbyggnad med korta ben där de bakre är något längre än de främre. Fötterna är utrustade med fem tår med klor, och djuret är en hälgångare. Den vuxna igelkotten når en längd på 20 till 30 centimeter, inklusive en mycket kort svans. Vikten varierar stort över årstiderna, där en vuxen individ vanligtvis väger mellan 450 och 680 gram men kan bygga upp ett betydande fettskikt inför vintern och då nå upp till 1 500 gram. Efter vinterdvalan kan vikten sjunka till så lågt som 350 gram. Igelkotten har en lång och rörlig nos samt 36 tänder med en specifik tandformel. Synen är mindre viktig, med små runda ögon, medan lukt- och hörselsinnena är väl utvecklade. Djuret använder även det jacobsonska organet för att uppfatta doftsprider.

Hela ovansidan av kroppen och huvudet är täckta av karakteristiska taggar, som är modifierade hår. Ett fullvuxet djur bär cirka 5 000 taggar, medan särskilt stora exemplar kan ha upp till 7 500. Taggarna är vanligen 20 till 30 millimeter långa, med en vit rot som övergår i en brun färg och en vit spets. Varje tagg håller i mellan tolv och arton månader innan den byts ut. Könsskillnader är subtila, där hanens penisöppning sitter längre från analöppningen än honans könsöppning.

Genetiska variationer och färgmorfer

Det förekommer olika genetiska variationer som påverkar igelkottens utseende. Leucistiska, eller 'blonda', igelkottar har vitaktiga taggar men behåller vanligtvis svarta ögon. Denna egenskap är recessiv och kan vara lokaliserad till specifika områden. På ön Alderney uppskattas så mycket som 25 procent av igelkottspopulationen vara leucistisk, vilket tros bero på att en tidig introducerad individ bar på anlaget. Äkta albinism, med helt vita taggar, rosa hud och röda ögon, förekommer också men är mycket ovanlig. Albinistiska igelkottar har en något högre överlevnadschans än hos många andra djurarter eftersom deras nattaktiva livsstil minskar nackdelen med förhöjd ljuskänslighet.

En mycket sällsynt genetisk avvikelse kan leda till att igelkottar föds helt utan taggar eller päls på grund av en störning i keratinproduktionen. Sådana individer överlever sällan till vuxen ålder i naturen. Däremot kan vuxna igelkottar bli 'nakna' eller 'halvnakna' på grund av sjukdomar eller parasitanfall. Till skillnad från många andra däggdjur har en helt melanistisk, eller svart, igelkott aldrig dokumenterats med säkerhet, även om vissa källor nämner att de är extremt sällsynta.

Utbredning och systematik

Igelkotten har ett stort utbredningsområde som sträcker sig över större delen av Västeuropa och Centraleuropa, inklusive Brittiska öarna, Iberiska halvön och Italien. Den finns även i södra Finland, delar av europeiska Ryssland och i Skandinavien. I Sverige är den allmän i södra och mellersta delar samt längs Norrlandskusten upp till Haparanda, med isolerade bestånd kring samhällen i inlandet. Arten introducerades på Nya Zeeland under 1800-talets senare hälft och har sedan dess ökat kraftigt i antal där. Den har även observerats på Azorerna sedan 1990-talet.

Arten tillhör släktet Erinaceus, som även innehåller arterna östlig igelkott, E. amurensis och E. roumanicus. Släktet ingår i underfamiljen igelkottar, en del av familjen igelkottdjur, som är bland de äldsta kända däggdjurgrupperna med anor tillbaka till paleocen för 65 miljoner år sedan. Släktet Erinaceus bildades under miocen, för cirka 23 miljoner år sedan. Östlig igelkott, som tidigare betraktades som underart, skildes åt under pleistocen och anses nu vara en separat art. Typexemplaret för igelkotten bestämdes 1911 till att komma från Wamlingbo på södra Gotland.

Beteende och ekologi

Igelkotten är i huvudsak nattaktiv och har en tveksam gång, ofta med stannande för att nosa i luften. Under vintern kan den hålla vinterdvala, även om de flesta vaknar minst en gång för att flytta sitt bo. Födan består främst av ryggradslösa djur som daggmaskar, sniglar och snäckor, skalbaggar, myror, bin och getingar. Den kan även äta ägg från markhäckande fåglar, as, ödlor, grodor och små gnagare. Växtmaterial utgör en försumbar del av kosten.

Parningstiden inleds efter vinterdvalan, med en topp i dräktigheter mellan maj och juli. Dräktigheten varar 31 till 35 dagar. Honan föder vanligtvis fyra till sex ungar, men kullstorleken kan variera från två till tio. Ungarna föds blinda med ett första lager av mjuka taggar. Ett yttre taggskikt börjar växa ut efter cirka 36 timmar, och vid elva dagars ålder kan de rulla ihop sig till ett skyddande klot. Ungarna avvänjs vid ungefär sex veckors ålder.

Bo och läten

Igelkottar bygger och använder olika typer av bon. De konstruerar dels bon för uppfödning av ungar, dels dagbon för vila under sommaren, och dels vinterbon eller hibernakula för den längre vinterdvalan. Dessa bon placeras ofta under skyddande strukturer som rötter eller grenar. Igelkottar är vanligtvis tystlåtna djur, men de utstöter en rad läten. När de utforskar sin omgivning hörs svaga ljud som påminner om flåsande eller nysningar, ofta åtföljda av ett rasslande i vegetationen.

Ett gnällande läte kan höras när ensamlevande individer möts vid en födokälla, och detta kan övergå i ett fräsande eller flåsande om de känner sig hotade. Under parningen är lätena högljudda och liknar snarkningar eller sågljud. Ungar som ännu inte lämnat boet har ett skriande läte för att kalla på modern. Igelkottens hörsel är välutvecklad och kan uppfatta ljud med frekvenser från 4 upp till 84 kHz, med störst känslighet kring 40 kHz.

Livslängd och dödlighet

Medellivslängden för en igelkott är cirka tre år, men individer kan leva i över tio år. Den vanligaste dödsorsaken är svält, vilket ofta inträffar under vinterdvalan. Igelkottens främsta försvar är att rulla ihop sig till ett taggklot, vilket avskräcker de flesta rovdjur. Predation förekommer ändå, och kvarlevor av igelkottar har hittats i magarna av rödrävar, grävlingar och mårdar. En stor del av dessa kan komma från trafikdödade individer som sedan äts upp som as.

Bland fåglarna är berguv och kungsörn de enda regelbundna rovdjuren som fångar levande igelkottar, och de kan till och med föredra dem som byte. Berguven hanterar bytet genom att först gripa tag i igelkottens ansikte och sedan med klorna skala av det taggiga ryggskinnet innan den äter det, vilket leder till att flera sådana ryggar kan hittas kring uvens bon. I Spanien har igelkotten blivit ett av berguvens främsta byten efter att kaninpopulationerna minskat på grund av sjukdom. På Gotland tar kungsörnen ett stort antal igelkottar på grund av den låga mångfalden av inhemska landdäggdjur där.

Vanliga frågor om Igelkott

Hur känner man igen en igelkott?

Igelkotten är lätt att känna igen på sin täckning av styva, vassa taggar som täcker hela ovansidan av kroppen och huvudet. Den har en kompakt kropp med korta ben, en lång och spetsig nos samt små ögon och öron. Färgen på taggarna är vanligen brun med vita spetsar. Den har en mycket kort, knappt märkbar svans. När den känner sig hotad rullar den ihop sig till ett tätt klot där alla taggar pekar utåt, vilket är ett typiskt försvar.

Var finns igelkottar i Sverige?

I Sverige förekommer igelkotten allmänt i landets södra och mellersta delar. Den finns också längs större delen av Norrlandskusten upp till Haparanda. Inlandet i Norrland har huvudsakligen isolerade bestånd som är knutna till mindre samhällen. Utbredningen i Skandinavien tros ha ökat under 1900-talet. Arten är dock klassad som nära hotad i Sverige sedan 2020, främst på grund av hot från trafik och miljögifter.

Vad äter en igelkott?

Igelkotten är en insektsätare med en diet som i hög grad består av daggmaskar, sniglar och snäckor. Den äter också en mängd andra ryggradslösa djur som skalbaggar, myror, bin, getingar, kackerlackor, syrsor, gräshoppor, fjärilar och deras larver. Den kan ta ägg från markhäckande fåglar och äta as. I sällsynta fall kan den även fånga små ödlor, grodor eller gnagare. Växtmaterial utgör en mycket liten del av kosten.

Hur stor och tung blir en igelkott?

En vuxen igelkott är vanligtvis mellan 20 och 30 centimeter lång, inklusive en svans på cirka två centimeter. Vikten varierar kraftigt med årstiden. Efter det första levnadsåret väger de vanligen mellan 450 och 680 gram. Inför vintern bygger de upp ett fettskikt och kan då nå en vikt på upp till 1 500 gram, särskilt i Storbritannien. Efter vinterdvalan, när fettreserverna är förbrukade, kan vikten sjunka till så lågt som 350 gram.

Hur länge lever en igelkott?

Medellivslängden för en igelkott i naturen är ungefär tre år. Vissa individer kan dock leva betydligt längre, och det finns rapporter om igelkottar som nått en ålder på över tio år. Den vanligaste dödsorsaken är svält, särskilt under vinterdvalan. Andra betydande dödlighetsorsaker är trafik och predation från rovdjur som rödräv, grävling, mård, berguv och kungsörn.

Vad är en leucistisk eller 'blond' igelkott?

En leucistisk igelkott, ofta kallad 'blond', har en genetisk variation som gör att dess taggar är ljusare eller vitaktiga, medan ögonen förblir svarta. Detta skiljer den från en albinostisk igelkott som har helt vita taggar, rosa hud och röda ögon. Leucism är en recessiv egenskap. Den är mycket ovanlig i de flesta områden, men på vissa platser som ön Alderney kan så mycket som en fjärdedel av populationen bestå av dessa ljusa individer, troligen på grund av en genetisk flaskehals när arten introducerades.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.