Hökuggla

Utseende och läten

Hökugglan är en uggla med en distinkt, höklik silhuett som framför allt beror på dess långa stjärt och vingform. Den mäter mellan 35 och 43 centimeter i kroppslängd och har ett vingspann på 69 till 82 centimeter. Hannar är något mindre och lättare än honor, med en genomsnittsvikt på cirka 270 gram jämfört med honornas cirka 320 gram. Fjäderdräkten är relativt mörkbrun på ovansidan med en vitfläckig teckning, medan nacken har ett svart v-format mönster. Undersidan är generellt vit eller vittaktig med bruna band på bröstet och magen. Den har ett runt huvud med gula irisar och en ljusgul, böjd näbb, omgiven av vita ögonkransar med svarta borst. Stjärten är lång och brun med vita tvärband, där vuxna fåglar har rundade stjärtfjäderspetsar och förstaårsfåglar har spetsiga.

Hökugglan har ett brett utbud av läten som används i olika sammanhang. Hannens revirmarkering är ett distinkt, rullande läte som beskrivs som ”ho ho hoho y y yyyyyy” och som börjar lågmält och stiger i ljudstyrka. Under parningsleken sjunger hanen ofta med öppen näbb och reser fjäderdräkten, samtidigt som han vippar med stjärten och rör sig ryckigt. Om ett par träffas är sången kortare och kan utföras i duett, medan honan har ett hest tiggläte som låter ”chät”. Ungarnas mattiggningsrop är ett ”tschschui-epp”. För att varna för faror eller skrämma bort fiender använder fågeln fräsande ljud eller klapprar med näbben, och vid intrång nära boet kan den ge ifrån sig ett högfrekvent skrik följt av ett yip.

Utbredning, underarter och systematik

Hökugglan har en cirkumpolär utbredning i de norra barrskogsregionerna och delas vanligtvis in i tre underarter. Den vanliga hökugglan (Surnia ulula ulula) förekommer i norra Eurasien. Underarten Surnia ulula caparoch finns i Nordamerika, från Alaska genom Kanada till Newfoundland och ner i norra USA, och kan sällsynt sträcka sig så långt söderut som Minnesota, New York och West Virginia. Den tredje underarten, Surnia ulula tianschanica, har sin utbredning i Centralasien, från Mongoliet till nordvästra och nordöstra Kina. Underarterna varierar något i storlek och fjäderdräkt. S. u. tianschanica är något större och mörkare ovan, medan S. u. caparoch är brunare under med tyngre bandning.

Arten beskrevs vetenskapligt av Carl Linnaeus 1758 som Strix ulula, och placerades senare i det egna släktet Surnia. Det specifika namnet ulula är latin för ”skrikuggla”. Genetiska studier visar att hökugglan är nära släkt med sparvugglorna i släktet Glaucidium, och att den faktiskt kan vara inbäddad i det släktet, men dessa resultat har ännu inte lett till några taxonomiska förändringar. I Sverige är hökugglan en häckfågel från norra Värmland, mellersta Dalarna och västra Hälsingland och norrut. Den kan under höst och vinter, särskilt vid brist på bytesdjur eller efter en explosion i bytespopulationen, uppträda som strykfågel längre söderut i landet och har då setts så långt söderut som Storbritannien och södra Ryssland.

Livsmiljö och ekologi

Hökugglan föredrar öppna eller glesa skogsmarker i anslutning till ytor med god tillgång på bytesdjur, som myrar, hyggen, sumpmarker, ängar, brandfält och kraftledningsgator. Den är främst knuten till den norra barrskogen men kan under perioder med mycket gnagare även häcka i fjällbjörkskog. Arten undviker vanligtvis tät granskog. Dess vinterhabitat är vanligtvis detsamma som häckningshabitatet. Till skillnad från de flesta andra ugglor är hökugglan ofta aktiv på dagen, särskilt i skymning och gryning, vilket gör den till en av få ugglor som varken är strikt natt- eller skymningsaktiv.

Arten är en skicklig jägare som ofta sitter på en utsiktsplats, som en torr gren eller stubbe, för att speja efter byte. När den upptäcker ett byte flyger den mycket snabbt och direkt fram för att fånga det. Huvudfödan består av små gnagare som sorkar och lämlar, men den tar också mindre fåglar. Arten har utmärkt hörsel och kan till och med fånga gnagare som rör sig under snötäcket. Dess dagaktiva vanor och höklika flykt, som i Nordamerika påminner om en Cooperhök, har lett till spekulationer om att den fyller en ekologisk nisch som liknar den hos dagjagande rovfåglar.

Häckning och uppfödning

Häckningen inleds i mars med parningslekar och revirmarkering. Hökugglan lägger vanligtvis ägg i naturliga trädhåligheter, som gamla hackspettshål eller murkna högstubbar, men den accepterar också knipholkar och kan mer sällan använda gamla kråkbön. Boet placeras vanligtvis 2 till 10 meter ovan mark i Nordamerika och cirka 4 till 5 meter ovan mark i Eurasien. Honan lägger mellan 3 och 11 ägg per kull, beroende på tillgången på föda. Äggen läggs vid olika tidpunkter beroende på region, från slutet av mars till slutet av juni, med senare läggning i Newfoundland jämfört med centrala Kanada.

Under ruvningen är det främst honan som sitter på äggen medan hanen förser henne med mat. Efter kläckningen förändras rollerna. När ungarna är ungefär två veckor gamla börjar honan lämna boet under längre perioder på fem timmar eller mer för att själv jaga, medan hanen vakar över boet och försvarar det mot inkräktare som andra rovfåglar. Ungarna lämnar boet i genomsnitt efter 21 dagar, vilket ofta inträffar från mitten av juni. Efter att de har lämnat boet stannar de i närområdet och matas fortsatt av föräldrarna, framför allt av honan, i några veckor medan de övar på att flyga. Arten är känd för att vara mycket modig i försvaret av sina ungar och attackerar ofta om någon närmar sig för mycket.

Status, hot och bevarande

Globalt sett har hökugglan ett mycket stort utbredningsområde och en stor population som bedöms vara stabil. Internationella naturvårdsunionen (IUCN) kategoriserar därför arten som livskraftig (LC). Den globala populationen uppskattas till mellan 100 000 och en halv miljon vuxna individer, varav mellan 10 400 och 53 900 par häckar i Europa. Arten är inte flyttfågel utan stannar vanligtvis inom sitt häckningsområde, men den kan göra irruptioner söderut när födotillgången är särskilt god eller under vintertid.

Situationen i Sverige är dock betydligt mer oroväckande. År 2025 ändrades artens bevarandestatus i Sverige från livskraftig (LC) till sårbar (VU). Den svenska populationen har minskat med cirka 45 procent under de senaste 15 åren och uppskattas nu till cirka 4 400 reproduktiva individer. Minskningen beror främst på störda cykler hos dess bytesdjur, främst smågnagare, vilket direkt påverkar födotillgången. Bedömningen som sårbar baseras på en kombination av det låga antalet individer och en förväntad fortsatt minskning med mer än 10 procent under de kommande 15 åren. Denna minskning omfattar inte bara antalet individer utan också artens utbredningsområde, förekomstarea och habitatkvalitet.

Hökugglan i kultur, historia och samhälle

Hökugglan har en särskild plats i svensk naturkultur genom att vara utsedd till landskapsfågel för Jämtland. Denna utmärkelse understryker fågelns karaktäristiska förekomst i de norra skogarna och dess betydelse för regionens naturarv. Dess ovanliga utseende, med höklika drag, och dess dagaktiva leverne gör den också till en eftertraktad och lättillgänglig fågel för fågelskådare. Arten har lite rädsla för människor, vilket ytterligare underlättar observation. Det vetenskapliga släktnamnet Surnia introducerades av den franske zoologen André Duméril 1805, men dess etymologi är okänd och det kan ha varit en uppfinnelse. Det specifika namnet ulula är däremot latin och betyder 'skrikuggla'. Den engelska trivialnamnet ”northern hawk-owl” återspeglar dess utbredning och utseende, men det är viktigt att notera att många ugglearter i släktet Ninox också kallas ”hawk owls”. I Nordamerika anses dess utseende i flykten ofta likna en Cooperhök (Astur cooperii).

Vanliga frågor om Hökuggla

Hur känner man igen en hökuggla?

Hökugglan känns igen på sin höklika silhuett med lång stjärt och smala vingar, särskilt i flykten. Den har ett runt huvud med gula ögon och en ljusgul, böjd näbb, omgiven av ett vitt ansikte med en svart kant. Ovansidan är brun med vita fläckar, och undersidan är vit med tydliga mörka tvärstreck. Den är mellan 35 och 43 centimeter lång med ett vingspann på upp till 82 centimeter. Dess dagaktiva beteende är också en viktig kännetecken jämfört med många andra nattaktiva ugglor.

Var finns hökugglan i Sverige och när kan man se den?

I Sverige är hökugglan en häckfågel från ungefär norra Värmland, mellersta Dalarna och västra Hälsingland och norrut. Den föredrar gles skogsmark i anslutning till öppna ytor som myrar, hyggen och brandfält. Under höst och vinter, eller när födotillgången är dålig i norr, kan den uppträda som strykfågel och då ses längre söderut i landet. Sådana söderutsträckningar är sällsynta och sker ofta efter en explosion i populationen av bytesdjur som smågnagare.

Vad äter hökugglan och hur jagar den?

Hökugglans huvudföda består av små gnagare som sorkar och lämlar. Den tar också mindre fåglar. Den jagar ofta från en utsiktsplats som en gren eller stubbe och använder sig av ett mycket snabbt och direkt anfall för att fånga bytet. Den har mycket god hörsel och kan till och med fånga gnagare som rör sig under ett snötäcke. Till skillnad från många ugglor är den ofta aktiv under dagtid, särskilt i skymning och gryning, vilket gör den till en effektiv dagjägare.

Hur stor är hökugglan och vad väger den? Är det skillnad mellan könen?

Hökugglan är en medelstor uggla med en kroppslängd på 35 till 43 centimeter och ett vingspann på 69 till 82 centimeter. Det finns en tydlig skillnad mellan könen i storlek och vikt. Hannar är generellt 35 till 42,5 centimeter långa och väger i genomsnitt cirka 300 gram, medan honor är något större, 37,2 till 44,7 centimeter långa, och väger cirka 340 gram. De tre underarterna varierar också något i storlek, där S. u. tianschanica är den största.

Hur länge lever hökugglan och hur stor är dess population?

Anteckningarna anger ingen specifik livslängd för hökugglan, men den globala populationen är stor och stabil, vilket tyder på att arten i genomsnitt klarar sig väl i sitt naturliga habitat. Den globala populationen av vuxna individer uppskattas till mellan 100 000 och en halv miljon. I Europa tros mellan 10 400 och 53 900 par häcka. Livslängden hos vilda fåglar beror på många faktorer som predation, sjukdomar och tillgång på föda. I Sverige är populationen dock mycket mindre, med cirka 4 400 reproduktiva individer, och minskar kraftigt.

Varför är hökugglans bestånd hotat i Sverige och vad innebär statusen 'sårbar'?

Hökugglans bestånd i Sverige har minskat kraftigt, med cirka 45 procent på 15 år, och arten klassades om till sårbar (VU) år 2025. Den främsta orsaken till minskningen är störda cykler hos dess bytesdjur, främst smågnagare, vilket direkt påverkar dess födotillgång och häckningsframgång. Statusen sårbar innebär att arten riskerar att bli utrotningshotad om de negativa trenderna fortsätter. Bedömningen baseras på att antalet individer är lågt och att en fortsatt minskning på mer än 10 procent förväntas under de kommande 15 åren, vilket också påverkar artens utbredningsområde och habitatkvalitet.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.