Gröngöling

Utseende och kännetecken

Gröngölingen är en stor och kraftigt byggd hackspett. Den har en mörkgrön ovansida och en blekt ljus- till grågrön undersida. En lysande gröngul övergump syns tydligt i den bågiga flykten. Båda könen har en röd hjässa och nacke samt ett svart mustaschstreck som sträcker sig från näbben till bakom ögonen. Hos hanen har detta mustaschstreck en röd kärna, medan det hos honan är enfärgat svart. Örontäckarna, hakan och strupen är vitaktiga. Vingarna är vattrade i brunsvart, gult eller brunvitt. Ögonen är ljust blåaktiga och den långa, spetsiga näbben samt fötterna är blygrå. Ungfåglar har en betydligt mattare och kraftigt vattrad fjäderdräkt med oansenliga röda partier på huvudet. De genomgår en fullständig ruggning under sina första fyra månader och har vuxen dräkt redan på hösten.

Gröngölingen kan förväxlas med den närbesläktade och något mindre gråspetten. Gröngölingen skiljer sig genom sitt större format, grövre näbb och mer omfattande svarta partier i ansiktet. Gråspetten har ett grått huvud, mörkrött öga och endast ett smalt svart mustaschstreck, och honan saknar helt röd färg på huvudet. Iberisk gröngöling (Picus sharpei), som tidigare behandlades som en underart, är en annan förväxlingsrisk. Denna art, som finns på Iberiska halvön, saknar ofta svart runt ögat och hanen har endast en svart kant på mustaschen. Atlasgröngölingen (Picus vaillantii) i nordvästra Afrika saknar rött i mustaschen och har en ljus bård ovanför den.

Läten och sång

Gröngölingen trummar betydligt mer sällan och svagare än många andra europeiska hackspettar. Istället är den mest känd för sin högljudda och karakteristiska revirsång. Denna låter som ett nasalt, skrattande kly-kly-kly-kly-kly som består av upp till 20 stavelser och håller sig på en tonhöjd. Sången blir snabbare och något svagare mot slutet, ofta med en tydlig tvåstavig avslutning (kly-yck). Sången framförs av båda könen, men mer intensivt av hanen, och kan i varmt vinterväder höras redan i december eller januari. När fågeln landar eller känner sig oroad utstöter den ett skarpt kjäck eller kjyck, som kan upprepas till en snabb serie. Gråspettens liknande läte skiljer sig genom att det ligger högre i tonhöjd, faller och blir långsammare mot slutet.

Utbredning och systematik

Gröngölingen har ett stort utbredningsområde i västra Palearktis. Den finns i större delen av Europa, från södra Skandinavien och Storbritannien österut genom Mindre Asien till Kaukasus och ner till Iran. Den är en typisk stannfågel som stannar i sina hemtrakter året om och gör endast korta strövtag. Ungfåglar söker nya revir i närheten av födelseorten, och de längsta dokumenterade flyttningarna är på 82 respektive 170 kilometer. Arten är sårbar för stränga vintrar med högt snötäcke, vilket begränsar dess utbredning till lågländer och lägre bergsområden, vanligtvis under 500 meters höjd. I Alperna kan den dock påträffas upp till 2000 meter över havet och i Transkaukasus har den setts på 2745 meters höjd.

Gröngölingen beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Carl von Linné. Dess vetenskapliga namn, Picus viridis, härstammar från grekiskans pikos (hackspett) och latinets viridis (grön). Den tillhör släktet Picus och har traditionellt delats in i tre underarter: den vanliga P. v. viridis i Europa, P. v. karelini från Italien till Iran, och P. v. innominatus i södra Iran. Iberisk gröngöling och atlasgröngöling behandlas numera vanligen som egna arter. I Sverige är gröngölingen vanlig upp till Värmland och Gästrikland och har observerats i alla landskap utom på Gotland.

Livsmiljö och biotop

Gröngölingen föredrar halvöppna landskap med en mosaik av äldre skog och öppna ytor. Typiska livsmiljöer är skogsbryn, ängar med fruktträd, parker, lundar och stora trädgårdar. I tätare skogar finns den främst i starkt upplysta områden som gläntor och skogsängar. Arten har en stark förkärlek för lövskog och kan vara mycket sällsynt eller helt saknas i vidsträckta barrskogsområden. En kombination av gamla lövträd för häckning och närliggande öppna marker med rikligt med myror är avgörande för artens förekomst. Dess specialisering på marklevande myror gör den också sårbar under vintrar med långvarigt och högt snötäcke.

Häckning, bo och föda

Gröngölingar blir könsmogna redan under sitt första levnadsår. Leken inleds med hanarnas läten från december, med en topp i parbildning och revirmarkering under mars och april. Fåglarna bildar sannolikt par för säsongen, men det är möjligt att samma par håller ihop i flera år. Som bohål använder de ofta gamla hålor som lämnats av andra hackspettar. De är inte särskilt kräsna i valet av trädart och kan häcka i asp, bok, ek, lönn, lind, björk och poppel. Hanen gräver ut huvuddelen av hålan under 15 till 30 dagar. Ingångshålet är ungefär 60 gånger 75 millimeter och själva kaviteten kan vara upp till 40 centimeter djup. Vissa bohål kan användas för häckning i över tio år. Honan lägger en kull på fyra till sex vita ägg som ruvas i 19 till 20 dagar av båda föräldrarna i skift. Ungarna är nakna och hjälplösa när de kläcks och lämnar boet efter 21 till 24 dagar.

Gröngölingens huvudföda är myror, främst av släktena Lasius och Formica. Till skillnad från de flesta andra hackspettar tillbringar den mycket tid på marken för att söka efter dessa. Vid myrstackar gräver den med näbben och använder sin långa, hullingförsedda tunga, som kan vara upp till tio centimeter lång, för att fånga och slicka i sig både vuxna myror och deras larver. Fågelns avföring är ofta karakteristiskt långsträckt och cylindrisk och kan bestå helt av myrrester. Under den första tiden matas ungarna med myror, och mängden föda ökar stadigt från cirka 15 gram per unge och dag under de första tio dagarna till nära 50 gram per unge och dag mot slutet av boperioden. Ibland tar den även andra insekter och små reptiler.

Vanliga frågor om Gröngöling

Hur känner man igen en gröngöling?

Gröngölingen är en stor hackspett med en mörkgrön ovansida och en blek, grågrön undersida. Den har en lysande gröngul övergump som syns tydligt i flykten. Båda könen har en röd hjässa och nacke samt ett svart mustaschstreck från näbben till bakom ögat. Skillnaden mellan hanen och honan är att hanen har en röd mitt i det svarta mustaschstrecket, medan honans är helt svart. Ögonen är ljust blåaktiga och näbben är lång och spetsig. Ungfåglar är mattare och kraftigt vattrade med fläckar och streck över hela kroppen.

Var i Sverige finns gröngölingen?

I Sverige är gröngölingen vanlig upp till Värmland och Gästrikland. Den häckar på norra Öland men inte på den södra delen. Arten har observerats i alla svenska landskap utom på Gotland. Den föredrar halvöppna landskap med lövskog och äldre träd, som skogsbryn, parker och ängar med fruktträd. Arten är en stannfågel som sällan flyttar långt från sin födelseort, även om ungfåglar kan söka nya revir inom en radie på cirka 30 kilometer.

Vad äter gröngölingen?

Gröngölingens huvudföda är myror, särskilt av släktena Lasius och Formica. Den tillbringar mycket tid på marken för att söka efter myror vid deras stackar, där den använder sin långa och klibbiga tunga för att fånga både vuxna myror och larver. Ibland kompletterar den kosten med andra insekter och små reptiler. Fågelns avföring består ofta nästan uteslutande av myrrester. En studie från Rumänien visade att ungarna matades med minst tio olika myrarter. Under boperioden ökar mängden föda från cirka 15 gram per unge och dag till nära 50 gram.

Hur stor är gröngölingen?

Gröngölingen är en stor hackspett som mäter mellan 30 och 36 centimeter i kroppslängd. Vingspannet är mellan 45 och 51 centimeter. Vikten varierar från 138 till 250 gram. Hanar och honor är ungefär lika stora och tunga. Den är betydligt större än den närbesläktade gråspetten. Gröngölingen har en lång och spetsig näbb och en tunga som kan vara upp till tio centimeter lång och är anpassad för att fånga myror.

Hur låter gröngölingen?

Gröngölingen är mest känd för sin högljudda revirsång, som låter som ett nasalt, skrattande 'kly-kly-kly-kly-kly'. Sången består av upp till 20 stavelser, håller en jämn tonhöjd och blir snabbare mot slutet. Den trummar sällan och svagt jämfört med andra hackspettar. När den flyger eller känner sig oroad kan den ge ifrån sig ett skarpt 'kjäck' eller 'kjyck'. Sången framförs av båda könen, men mer intensivt av hanen, och kan höras redan under milda vintermånader. Gråspettens liknande läte skiljer sig genom att det faller i tonhöjd och blir långsammare.

Hur häckar gröngölingen?

Gröngölingar blir könsmogna redan under sitt första levnadsår. De häckar i gamla hackspettshålor, ofta i lövträd som asp, bok eller ek. Hanen gräver huvuddelen av hålan, som kan vara upp till 40 centimeter djup, under 15 till 30 dagar. Honan lägger 4 till 6 ägg som ruvas i 19–20 dagar av båda föräldrarna. Ungarna är i boet i 21 till 24 dagar innan de är flygga. Fåglarna bildar sannolikt par för säsongen, men kan potentiellt hålla ihop i flera år. Vissa bohål kan användas för häckning i över ett decennium. Leken börjar med hanens läten i december och parbildningen sker på våren.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.