Gråspett

Utseende och kännetecken

Gråspetten är en hackspett med en karakteristisk grå fjäderdräkt på huvud och nacke, vilket gett arten dess namn. Kroppen är övervägande mossgrön, med en ljusare, grågrön undersida. Den har ett svart parti mellan ögat och näbben samt ett svart mustaschstreck som är mindre än hos gröngölingen. Hanen har en liten röd fläck på främre delen av hjässan, en detalj som honan saknar. Jämfört med den mer välkända gröngölingen är gråspetten märkbart mindre och har en klenare och kortare näbb. I flykten ger den ett intryck av att vara halslös och uppnosig. Fjäderdräktens exakta färgton, mängden svart i nacken och storleken på de vita fläckarna på vingpennorna varierar mellan de olika underarterna.

De diagnostiska karaktärskillnaderna mellan underarterna är främst färgtonen på fjäderdräkten, mängden svart i nacken, storleken på mustaschstrecket samt längden på vingar och näbb. Den europeiska nominatformen har grå nacke och huvud med mossgröna vingar där ovansidan av handpennorna är fint vitprickade. Övergumpen är gulgrön och den kilformade stjärten är mörkt mossgrön. De nio underarterna i den sydöstliga guerini-gruppen har istället svart nacke och är mörkare gröna till brunaktiga på vingarna. Underarten dedemi från Sumatra är mycket distinkt med brunröd ovansida, en ljus röd övergump och svart stjärt.

Läten och kommunikation

Gråspettens sång är en serie på sex till nio raka, klagande visslingar som gradvis faller i tonhöjd och ofta saktar in mot slutet. Denna sång skiljer sig tydligt från gröngölingens skrattande läte och kan uppfattas som mer melodisk och ren. Förutom sången trummar gråspetten ofta, med snabba och ljudliga virvlar som varar i cirka 1,5 sekund. Båda könen trummar, men honan gör det mer sällan och vanligtvis tystare och kortare. Arten är känd för att använda välresonerande ytor som metallock på master och tak till trumning, och samma platser kan användas under många år.

Vid varning eller aggression kan den ge ifrån sig skarpa 'kuek'- eller 'kek'-läten. Ett ensamt 'kuek' kan vara en rovdjursvarning, vilket får de tiggande ungarna i boet att omedelbart tystna. Honans territoriella sång liknar hanens men är något tystare, mindre melodisk och mer kraxande och ofta kortare. Trummningsfrekvensen kan vara 20 Hertz, med en trumvirvel som varar upp till 40 slag eller två sekunder. Gråspetten trummar vid fler tillfällen än gröngölingen och använder ofta samma välresonerande trummningsplatser år efter år, även om dessa kan ligga ett bra stycke från själva boet.

Utbredning och underarter

Gråspetten har en vid, men ojämn utbredning över stora delar av Eurasien. I Europa finns den främst i två utbredningsarmar: en som sträcker sig från Baltikum över södra Finland, mellersta Sverige och till Norges sydkust, och en bredare arm över Mellaneuropa. Arten är en stannfågel i hela sitt utbredningsområde. Den delas vanligtvis in i elva underarter, som grupperas baserat på dräktskillnader. Den nordliga gruppen, inklusive den europeiska nominatformen P. c. canus, har grå nacke. En sydöstlig grupp på nio underarter, som ibland behandlas som en egen art (svartnackad hackspett, Picus guerini), har svart nacke och är mörkare gröna till brunaktiga på vingarna. Dessa finns från centrala Kina söderut till Malackahalvön.

De elva underarterna fördelas på tre grupper. Canus-gruppen inkluderar den västliga gråspetten P. c. canus från Europa till västra Sibirien och P. c. jessoensis från östra Sibirien till Japan och Korea. Guerini-gruppen omfattar nio underarter som P. c. sanguiniceps från Pakistan till Nepal, P. c. hessei från Nepal till Vietnam, och P. c. dedemi från Sumatra. Den lokala populationen i Hongkong är utrotad. Utbredningen sträcker sig över ett brett bälte söder om de boreala barrskogarna i Palearktis, ända till Stilla havet och söderut till Himalaya.

Förekomst och populationsutveckling i Sverige

I Sverige har gråspettens population och utbredning fluktuerat över tid. Dess huvudsakliga utbredningsområde är Mellansverige samt södra och mellersta Norrland. En riksinventering 1973 visade ett mycket litet bestånd med endast en säkerställd häckning och ytterligare 18 fynd under häckningsperioden. Då gick den sydliga utbredningsgränsen från Värmland över Närke till Stockholmstrakten, och fynd från Norrlands inland saknades nästan helt. Situationen har sedan dess förändrats markant.

Efter en riksinventering ledd av Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) 2007 uppskattades antalet reproduktiva individer till cirka 2200. Utbredningsområdet hade då vidgats söderut, med en beräknad sydgräns för häckning från Bohuslän via Västergötland till Södermanland. Man konstaterade att arten var väl spridd i hela Norrland. Trots att beståndet vuxit över ett längre tidsperspektiv, låg det relativt konstant de senaste 10-15 åren före 2007. Arten anses vara tillräckligt vanlig för att inte tas upp på ArtDatabankens rödlista från 2015.

Habitat, föda och beteende

Gråspetten är mer krävande när det gäller habitat än gröngölingen. Den föredrar lövskogar med en hög andel döda eller skadade träd, men kan också häcka i parkartade miljöer med högåldriga lövträd. Vanliga häckningsbiotoper inkluderar gamla aspar på öppna hyggen som gränsar till äldre granskog, samt sanka lövskogar längs älvar och sjöstränder. Arten verkar också föredra kuperad terräng där insekter och myror vaknar till liv tidigt på våren på sydsluttningarna. Den har påträffats på höjder upp till 3 650 meter över havet.

Födan består huvudsakligen av insekter, med en tydlig preferens för myror, även om den inte är lika exklusivt beroende av dessa som gröngölingen. Den söker föda både i träd och på marken i sin skogsbiotop. Boet hackas vanligtvis ut i döda eller svårt skadade träd, vilket ställer krav på förekomsten av sådana träd i habitatet. Dess utbredning sträcker sig över ett brett bälte söder om de boreala barrskogarna i Palearktis.

Häckningsbiologi

Gråspettens häckningsperiod sträcker sig ungefär från början av april till slutet av juli. Den häckar i hålor som den själv hackar ut i döda eller svårt skadade träd, gärna i äldre lövträd som asp. Ingångshålet är vanligtvis cirka 5,5 centimeter i diameter. Honan lägger en kull per år, som vanligtvis består av 7 till 9 ägg. Båda föräldrarna deltar på ruget, som varar i 14 till 15 dagar.

Efter kläckningen tar båda föräldrarna hand om ungarna, som blir flygfärdiga efter 24 till 28 dagar. Båda könen ruvar äggen och matar ungarna. Arten är en stannfågel och häckar i ganska olika biotoper, från öppna hyggen med gamla aspar till sanka lövskogar längs vattendrag. Boet är en utgrävd håla i trä, och samma träd kan användas under flera år om förhållandena är gynnsamma.

Systematik, taxonomi och hybridisering

Gråspetten beskrevs vetenskapligt 1788 av Johann Friedrich Gmelin i den 13:e upplagan av Systema Naturae. Dess vetenskapliga artnamn, canus, är latin för 'grå'. Gmelin baserade sin beskrivning på en 'gråhuvad grön hackspett' som beskrivits och illustrerats 1747 av den engelske naturforskaren George Edwards från ett specimen från Norge. Dess närmaste släktingar i Europa är gröngölingen och den iberiska gröngölingen.

Det finns dokumenterade, men mycket sällsynta fall av hybridisering mellan gråspett och gröngöling. I dessa fall har honan alltid varit en gråspett. Inget har rapporterats om fertiliteten hos sådana hybridavkommor. Hybridernas fjäderdräkt liknar mest gråspetten, men kan ha rött på hjässan, en rödaktig nacke och en ljusare iris. Vissa hybrider var anmärkningsvärda för sin mörkare färg. Underarten dedemi har ibland behandlats som en egen art, Sumatrahackspetten.

Gråspetten och människan: status och kultur

Internationellt bedöms huvudpopulationerna av gråspett som livskraftiga av IUCN, medan underarten dedemi på Sumatra kategoriseras som nära hotad. I de flesta områden där populationssiffror finns tillgängliga visar arten en nedåtgående trend. Den globala bedömningen som livskraftig baseras främst på artens mycket stora utbredningsområde. Arten har flera alternativa namn på svenska, som grågöling och gråhöfdad hackspett, och kallades dialektalt för vintergröngölja i Närke.

Gråspetten har en kulturell betydelse som Ångermanlands officiella landskapsfågel. Den europeiska utbredningen kan beskrivas som två armar som sträcker sig västerut från den asiatiska utbredningen, med den västligaste punkten vid Frankrikes Atlantkust. Trots att den i många områden visar en nedåtgående populationstrend, baseras den globala livskraftiga bedömningen på artens mycket stora utbredningsområde. IUCN kategoriserar underartsgrupperna canus och guerini som livskraftiga, medan dedemi kategoriseras som nära hotad.

Vanliga frågor om Gråspett

Hur skiljer man en gråspett från en gröngöling?

Gråspetten är märkbart mindre än gröngölingen och har ett gråare huvud och nacke, medan gröngölingen har ett tydligt rött på hjässan och svart runt ögat. Gråspettens mustaschstreck är mindre och smalare, och den har en klenare och kortare näbb. I flykten ser gråspetten mer halslös och uppnosig ut. Sången är också en avgörande skillnad: gråspetten har en serie fallande, klagande visslingar, medan gröngölingen har ett utdraget, skrattande läte. Gråspetten har även en grågrön undersida jämfört med gröngölingens ljusare buk.

Var i Sverige kan man se gråspett och hur har utbredningen förändrats?

Gråspetten är vanligast i Mellansverige och i södra och mellersta Norrland. En riksinventering 2007 visade att utbredningsområdet hade vidgats söderut, med en sydgräns för häckning från Bohuslän via Västergötland till Södermanland. Den är väl spridd i hela Norrland. Jämfört med en tidigare inventering 1973, då utbredningen var mycket begränsad och sydgränsen gick från Värmland till Stockholm, har beståndet och utbredningen ökat markant. Den förekommer i olika skogsmiljöer, ofta med gamla lövträd som aspar, och kan även ses i parkliknande landskap.

Vad äter gråspetten och hur söker den föda?

Gråspettens föda består huvudsakligen av insekter, med en tydlig preferens för myror. Den är dock inte lika exklusivt beroende av myror som den närbesläktade gröngölingen. Den söker föda både i döda och levande träd samt på marken i sin skogsbiotop. Arten verkar föredra kuperad terräng där insekter, särskilt myror, vaknar tidigt på våren på soliga sydsluttningar. Födosöket sker i dess habitat som inkluderar lövskogar med döda träd, sanka skogar längs vattendrag och parkartade miljöer.

Hur stor är gråspetten och vilka är dess fysiska mått?

Den europeiska nominatformen av gråspett är mellan 27 och 32 centimeter lång. Den har ett vingspann på 38 till 40 centimeter och väger mellan 130 och 180 gram. I genomsnitt är den något mindre och lättare än gröngölingen. I fält är denna storleksskillnad dock svår att se, och dess storlek är ungefär som hos en turkduva. Måtten och vikten kan variera något mellan underarterna, där den östliga underarten P. c. jessoensis vanligtvis är lite större och tyngre än de europeiska fåglarna.

Hur låter gråspetten och hur kommunicerar den?

Gråspettens mest kända läte är dess sång, som består av en serie på sex till nio raka, klagande visslingar som gradvis faller i tonhöjd och saktar in. Den trummar också ofta, med snabba, ljudliga virvlar som varar cirka 1,5 sekund. Båda könen trummar, men honan gör det mer sällan. Vid varning eller agitation ger den ifrån sig skarpa 'kuek'- eller 'kek'-läten. Ett ensamt 'kuek' fungerar som en rovdjursvarning för ungarna. Arten använder ofta metallock och andra resonanta ytor för att trumma och kan använda samma plats i flera år.

Vilken är gråspettens vetenskapliga klassificering och hur många underarter finns det?

Gråspettens vetenskapliga namn är Picus canus och den tillhör familjen hackspettar (Picidae). Arten delas vanligtvis in i elva underarter, som kan grupperas i tre underartsgrupper. Den nordliga canus-gruppen inkluderar underarterna P. c. canus och P. c. jessoensis, som har grå nacke. Den sydöstliga guerini-gruppen omfattar nio underarter, som P. c. guerini och P. c. dedemi, som har svart nacke och ibland behandlas som en egen art (Picus guerini). Underarten dedemi från Sumatra är mycket distinkt och har ibland betraktats som en separat art, Sumatrahackspetten.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.