Fjällripa

Utbredning och systematik

Fjällripan har en cirkumpolär utbredning i arktiska och subarktiska delar av Eurasien och Nordamerika, inklusive Grönland. Utöver detta finns ett antal isolerade bergspopulationer på sydligare breddgrader, till exempel i Skottland, Pyreneerna, Alperna, Bulgarien, Uralbergen, Pamir, Altaj och Japan. Under den senaste istiden var arten mycket mer spridd i Europa. I Sverige häckar fjällripan i klippig terräng och på fjällhedar ovan trädgränsen från norra Dalarna till Torne lappmark. Merparten av världspopulationen är stannfåglar, men vissa högarktiska populationer, som underarten captus på östra Grönland, är flyttfåglar och har observerats på Island. Arten beskrevs första gången taxonomiskt av Linnélärjungen Lars Montin som Tetrao mutus år 1781, baserat på studier från Luleå Lappmark 1749. Fjällripan delas upp i ett stort antal underarter, där olika auktoriteter listar mellan 20 och 30 stycken. Clements et al. 2019 listar exempelvis 30 underarter, varav flera finns på Aleuterna där vissa auktoriteter bedömer åtta populationer som underarter. Exempel på underarter inkluderar hyperborea på Svalbard, japonica i Japan, helvetica i Alperna och millaisi i Skottland.

Släktskap och taxonomisk historia

Riporna placerades tidigare i den egna familjen skogshöns (Tetraonidae) tillsammans med järpar, orrar, präriehöns och tjädrar. Genetiska studier visar dock att de utgör en del av den större familjen Phasianidae (fasanfåglar). Inom denna familj utgör riporna en klad som är närmast släkt med kalkoner (Meleagris), och dessa två grupper är i sin tur nära släkt med koklassfasan (Pucrasia macrolopha). Riporna är en systergrupp till en klad som består av orrar, tjädrar, amurjärpe (Falcipennis) och granjärpe (Canachites). Släktnamnet Lagopus härstammar från grekiskans lagos (hare) och pous (fot), vilket syftar på fågelns fjäderklädda ben. Artepitetet muta kommer från latin och betyder stum, vilket hänvisar till hanarnas enkla, kraxiga sång. Länge stavades detta felaktigt som mutus på grund av en missuppfattning om släktets genus, men det korrekta är muta eftersom det grekiska ursprungsordet är femininum.

Utseende och fältkännetecken

Fjällripan har en stor och rund kropp med ett relativt litet huvud. Nominatformen mäter som adult 31 till 35 centimeter. Olika populationer varierar i storlek, där individer på Svalbard och Aleuterna är avsevärt större. Den har fjäderklädda tarser och en röd kam ovanför ögat, som är som störst på den häckande hanen. Fjäderdräkten fungerar som kamouflage under hela året. På vintern är den helvit med undantag för den svarta stjärten, medan den under vår och sommar är gråbrunspräcklad på ovansidan med vita vingar och undersida. Båda könen har svart stjärt året om. Hanen har dessutom året runt ett svart tygelstreck mellan näbben och ögat, som är mest framträdande i vinterdräkt. Fjällripan kan särskiljas från den närbesläktade dalripan genom att den föredrar högre och kargare habitat, är mindre, mer gråbrun än rödbrun, har en klenare näbb och det svarta tygelstrecket. Den är ungefär tio procent mindre än dalripan. Dess läten beskrivs som ett antal likartade dämpade knarrande och snarkande ljud.

Ruggning och anpassning

Fjällripan har en komplex ruggningsstrategi för att maximera sitt kamouflerande skydd. Till skillnad från de flesta fåglar ruggar den aktivt vid tre eller fyra tillfällen varje år. På hösten ruggar den till en helvit vinterdräkt. Under våren och sommaren ruggar den därefter två eller tre gånger till, och anlägger successivt fler bruna fjädrar för att smälta in i den snöfria miljön. Under ruggningens övergångsfaser på höst och vår uppträder fåglarna i övergångsdräkter med olika mycket vita och bruna fjäderpartier. Denna anpassning är avgörande för att undvika predation i det öppna habitatet. Allt för att dräkten ska vara så väl anpassad till miljön som möjligt, vilket ökar det kamouflerande skyddet mot rovdjur.

Ekologi och levnadssätt

Fjällripan lever i karg arktisk och subarktisk tundra, ofta i klippiga områden. Ett undantag är populationerna på Aleuterna, som lever i låglänta gräsmarker. Trots att den föredrar högre höjder, förekommer den på höjder från havsnivån upp till 5 050 meter. På grund av det avlägsna och karga habitatet är den endast utsatt för predation av ett fåtal rovdjur, som kungsörn, jaktfalk och fjällräv. Detta gör att den på många platser kan uppträda förvånansvärt orädd och lätt att närma sig. Födan består främst av knoppar från björk och pil, men den äter också hängen, frön, löv, blommor och bär. Ungfåglarna (juveniler) konsumerar även insekter. Populationen på Franz Josef Land i Ryssland övervintrar under polarnatten och överlever genom att äta rik vegetation på och under höga klippor där sjöfågelkolonier finns på sommaren.

Häckning och parningsbeteende

Fjällripans röda kam har en viktig signalerande funktion under parningsleken och aggressiva interaktioner mellan hanar. Förutom kammen har arten inga ornament, vilket annars är typiskt för skogshöns i tempererade områden. Studier har visat en tydlig korrelation mellan kammens storlek, testosteronnivåer och aggressivt beteende hos hanarna. En studie i Nunavut visade att hanar med större kam och bättre kondition hade större parningsframgång under första året, och att bigamistiska hanar hade större kammar än monogama. Under andra året fanns sambandet kvar för kammens kondition men inte för dess storlek. Hanarna utför spel på marken och i luften för att hävda revir, inklusive jakter på andra hanar i flykten. Boet är en enkel, uppskrapad grop direkt på marken. Honan lägger i genomsnitt 5 till 8 ägg, men kullar på mellan 3 och 12 ägg förekommer. Äggen ruvas av honan i 21 till 23 dagar, och efter kläckning tar hon ensam hand om ungarna.

Fjällripan och människan

Släktnamnet Lagopus kommer från grekiskans ord för 'hare' och 'fot', vilket syftar på de fjäderklädda benen. Artepitetet muta betyder 'stum' på latin och hänvisar till hanarnas enkla, kraxiga läten. I Sverige har fågeln dialektalt kallats Skarerypa, Skarvrypa eller Fjellskarr, och det samiska namnet Keron (eller Kerun/Giron) förekommer. Fjällripan har en mindre betydelse som jaktvilt jämfört med dalripan. Jakt bedrivs främst vintertid genom smygjakt med finkalibriga kulvapen eller med snarning, den senare främst av samer. På Island var jakten förbjuden 2003–2004 på grund av minskande population, men tilläts åter 2005 under strikta restriktioner endast under november och för personligt bruk, vilket innebär att försäljning är förbjuden. Fjällripan är den officiella fågeln för det kanadensiska territoriet Nunavut, där den kallas aqiggiq, och för provinsen Newfoundland och Labrador. I Japan kallas den raichō (thunder bird), är skyddad och är officiell fågel för flera prefekturer. Den återfinns också på Kirunas kommunvapen.

Status, hot och introduktioner

Fjällripan har ett mycket stort globalt utbredningsområde och en mycket stor population, som uppskattas till mellan 11,5 och 14,3 miljoner adulta individer. På grund av detta kategoriseras den av Internationella naturvårdsunionen (IUCN) som livskraftig (LC). Även det svenska beståndet bedöms som livskraftigt. Beståndsutvecklingen är dock okänd globalt, och vissa lokala populationer, som den på Island under en period, kan vara hotade. Det förekommer viss jakt på arten, men inte i samma utsträckning som på dalripa. Arten har introducerats till flera platser utanför sitt naturliga utbredningsområde, inklusive Nya Zeeland, Sydgeorgien, Kerguelenöarna och Crozetöarna. Försök att introducera arten på Färöarna och Irland misslyckades. I Storbritannien förekom den tidigare i engelska Lake District och i de skotska Southern Uplands, men finns nu endast kvar i de skotska högländerna.

Vanliga frågor om Fjällripa

Var i Sverige kan man hitta fjällripa och hur skiljer den sig från dalripan?

Fjällripan häckar i Sverige i klippig terräng och på fjällhedar ovan trädgränsen. Dess utbredning sträcker sig från norra Dalarna och uppåt till Torne lappmark. Den föredrar alltså de högre delarna av fjällvärlden, vilket skiljer den från den närbesläktade dalripan som ofta finns i lägre och mer skogsbeklädda områden. Fjällripan är även mindre än dalripan, ungefär tio procent mindre, och har en mer gråbrun fjäderdräkt jämfört med dalripans rödbruna nyanser. Ytterligare skillnader inkluderar en klenare näbb och ett svart tygelstreck mellan näbben och ögat på hanen, vilket dalripan saknar.

Hur känner man igen en fjällripa?

Fjällripan har en stor och rund kropp med ett litet huvud. Dess mest karakteristiska drag är den helvita vinterdräkten med svart stjärt. På sommaren är den gråbrunspräcklad på ovansidan med vita vingar och undersida. Den har alltid fjäderklädda ben (tarser) och en röd kam ovanför ögat, som är tydligast hos hanar. Hanen har dessutom ett svart streck (tygelstreck) mellan näbben och ögat året runt. Nominatformen mäter 31 till 35 centimeter i längd och har ett vingspann på 54 till 60 centimeter. Dess läten beskrivs som dämpade knarrande och snarkande ljud.

Vad äter fjällripan?

Fjällripans diet består huvudsakligen av växtmaterial. Den lever främst av knoppar från björk och pil, men tar också hängen, olika sorters frön, löv, blommor och bär. Ungfåglarna, så kallade juveniler, kompletterar sin kost med insekter. Denna föda är anpassad till det karga tundramiljö där arten lever. Populationen på Franz Josef Land har en speciell anpassning där de övervintrar genom att äta rik vegetation på och under klippor där sjöfågelkolonier funnits under sommaren.

Hur många underarter av fjällripa finns det och var finns de?

Antalet underarter av fjällripa varierar beroende på vilken taxonomisk auktoritet man följer. Det brukar ligga mellan 20 och 30 erkända underarter. En tongivande källa, Clements et al. 2019, listar 30 underarter. Dessa finns spridda över den cirkumpolära utbredningen, med flera olika populationer endemiskt för specifika områden. Exempel inkluderar hyperborea på Svalbard, japonica i Japan, helvetica i Alperna, millaisi i Skottland, pyrenaica i Pyreneerna och flera olika underarter på Aleuterna, som evermanni och townsendi. Det finns också isolerade populationer i bergen i Bulgarien, Ural, Pamir och Altaj.

Varför byter fjällripan fjäderdräkt och hur ofta sker det?

Fjällripan byter fjäderdräkt för att kamouflera sig mot predation i sitt öppna och karga habitat. Genom att vara helvit på vintern smälter den in i snölandskapet, och genom att bli gråbrunspräcklad på sommaren smälter den in i marken och klipporna. Den ruggar aktivt tre till fyra gånger om året för att upprätthålla detta effektiva skydd, vilket är en ovanlig anpassning bland fåglar. De flesta fåglar ruggar en eller två gånger per år. På hösten ruggar den till vinterdräkt, och under våren och sommaren ruggar den två eller tre gånger till för att successivt anlägga fler bruna fjädrar. Under ruggningen uppträder de i övergångsdräkter med blandade vita och bruna partier.

Är fjällripan en hotad art och hur jagas den?

Nej, globalt sett är fjällripan inte en hotad art. Den har ett extremt stort utbredningsområde och en mycket stor population som uppskattas till mellan 11,5 och 14,3 miljoner vuxna individer. Internationella naturvårdsunionen (IUCN) bedömer därför arten som livskraftig (LC). Det svenska beståndet bedöms också som livskraftigt. Vissa lokala populationer kan dock vara sårbara eller minskande, vilket lett till tillfälliga jakttförbud, som på Island 2003–2004. Jakt på fjällripa bedrivs i mindre utsträckning än på dalripa, främst vintertid genom smygjakt med finkalibriga vapen eller genom snarning, vilket traditionellt bedrivits av samer. På Island är försäljning av fjällripa förbjuden.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.