Ejder

Utseende och könsskillnader

Ejdern är en av de största dykänderna med en kraftig kroppsbyggnad, kort hals och ett stort huvud. Dess mest karaktäristiska drag är den långa, kilformade näbben, som är fjäderklädd på sidorna. Denna fjäderbeklädnad lämnar två bara kilar som sträcker sig mot ögat. Hos hanarna sväller dessa kilar under parbildningen. Vingarna är breda och relativt små i förhållande till kroppen. Den adulta hanen, kallad guding, är mycket kontrastrik i sin praktdräkt. Den har svart hjässa, övergump och buk, medan resten av kroppen är vit med en rödrosa anstrykning på bröstet. Nacken är ljusgrön och näbbspetsen är blek.

Den adulta honan, kallad åda, har året runt en brunvattrad fjäderdräkt som varierar från gråbrun till rödbrun. Honan har en vitkantad mörk vingspegel. Juvenila fåglar liknar honan men har en diffuserare teckning och saknar den tydligt vitkantade vingspegeln. Hanen genomgår en ruggningscykel och bär under en del av året en eklipsdräkt som är mörkare och mindre kontrastrik och saknar det gröna nackpartiet. De arktiska underarterna behåller sin praktdräkt längre än populationer längre söderut.

Utbredning och underarter

Ejdern har ett mycket stort utbredningsområde och häckar utmed norra kusterna i Europa, Nordamerika och östra Sibirien, inklusive södra Grönland. Den är en kortflyttande flyttfågel som övervintrar längre söderut, till exempel i södra Östersjön, Nordsjön, och längs USA:s östkust. Vissa populationer, som den på Färöarna och i Hudson Bay, är stannfåglar. Arten delas vanligtvis in i sex underarter som har väl definierade utbredningsområden. Den europeiska nominatformen Somateria mollissima mollissima häckar i nordvästra Europa österut till Novaja Zemlja.

Underarten S. m. faeroeensis häckar på Färöarna och i norra Skottland och är en stannfågel. Den östsibiriska och alaskanska S. m. v-nigra, som ibland kallas stillahavsejder, har diskuterats som en möjlig egen art. S. m. dresseri häckar i nordöstra Nordamerika. Den arktiska S. m. borealis häckar från Grönland till Frans Josefs land. S. m. sedentaria är en stannfågel som häckar i Hudson Bay i Kanada. Skillnader mellan underarterna syns i näbbfärg, storlek och i vissa fall huvudprofil, där populationer som lever i saltare vatten kan ha en mer markerad panna på grund av större saltkörtlar.

Förekomst och ekologi i Sverige

I Sverige häckar ejdern allmänt längs hela havskusten, från söder till norr. Det största beståndet finns i Stockholms skärgård. Den svenska häckpopulationen tillhör underarten mollissima och är flyttfåglar som övervintrar i södra Östersjön. Arten är starkt bunden till kusterna och besöker sötvatten endast tillfälligtvis. Trots att ejdern globalt kategoriseras som livskraftig med populationer på 1,5 till 2 miljoner fåglar i både Europa och Nordamerika, anses den vara starkt hotad i Sverige där den har minskat kraftigt. Denna minskning tros främst bero på tiaminbrist hos fåglarna.

Föda och levnadssätt

Ejdern lever huvudsakligen av kräft- och blötdjur som den dyker efter i marina miljöer. Musslor är en särskilt favoriserad föda. Fågeln sväljer musslorna hela, varefter skalen krossas i dess muskelmage och utsöndras. När den äter krabba tar den först bort alla klor och ben innan den äter kroppen på samma sätt. Under häckningstiden kompletterar den kosten med insekter. Ejdern är en skicklig dykare och kan flyga med hastigheter upp till 113 km/h. På grund av sin tunga kropp och relativt små vingar ligger den nära gränsen för flygförmåga vid vindstilla förhållanden.

Den lever ofta i stora flockar, särskilt under övervintringen då flockarna ofta är könsseparerade. Hanarna lämnar häckningsplatsen snart efter äggläggningen och samlas till havs i flockar som nästan uteslutande består av hanar. Flytten sker i stora flockar, där hanarna flyttar under sommaren, honorna under sensommar och höst, och ungarna sist. Våren sträcker de ofta snabbt i slutet av mars eller början av april.

Häckning och socialt beteende

Ejdern är en kolonihäckare som kan bilda mycket stora och täta kolonier, från mindre än 100 till över 15 000 individer. Honorna uppvisar en hög grad av natal filopatri, vilket innebär att de återvänder för att häcka på samma ö där de kläcktes. Detta leder till en hög släktskapsgrad inom kolonier. Boet placeras nära vattnet och fodras rikligt med dun som honan plockar från sitt eget bröst. Honan lägger vanligtvis fyra till sex grågröna ägg som hon ruvar i 25 till 30 dagar.

Arten uppvisar flera kooperativa häckningsstrategier. Det är vanligt att honor lägger ägg i nästen till besläktade honor, ett beteende som kallas parasitism. Efter kläckning bildar honor ofta gemensamma grupper, så kallade crècher, där flera honor tillsammans tar hand om ungarna. Denna samarbetsanda bland honor tros ha utvecklats på grund av den höga släktskapsgraden inom kolonierna.

Ejderdun och relation till människan

Ejderdun, som honan använder för att fodra sitt bo, är mycket lätt och har en exceptionell isoleringsförmåga. Det har länge varit eftertraktat och saluförs som det finaste dunet på marknaden för att fylla kuddar och täcken. Duninsamling sker traditionellt efter att ungarna har lämnat boet och anses vara hållbart eftersom det inte skadar fåglarna. Idag är produkter med äkta ejderdun sällsynta lyxvaror, då de i stor utsträckning har ersatts av gåsdun och syntetiska alternativ.

Ejdern har en lång kulturhistoria. På Farne Islands i England, där omkring 1000 par häckar årligen, kallas fågeln ofta för St. Cuthbert's duck eller Cuddy's duck efter områdets skyddshelgon. Det har felaktigt hävdats att de var föremål för en av de första fågelskyddslagarna på 600-talet. I Schweiz har en liten population på cirka fem par koloniserat större insjöar sedan 1988, möjliggjort av förekomsten av den invasiva sötvattensmusslan zebramussla, som liknar dess naturliga diet.

Vanliga frågor om Ejder

Hur känner man igen en ejder?

Ejdern är en stor och tung dykand med en mycket karaktäristisk huvudprofil. Den har en lång, kilformad näbb som är fjäderklädd på sidorna, vilket ger ett distinkt utseende. Hanen i praktdräkt är lätt att känna igen med sin kontrastrika svartvita fjäderdräkt, ljusgröna nackfläck och rödrosa anstrykning på bröstet. Honan är brunvattrad i olika nyanser av brunt och har en vitkantad mörk vingspegel. Båda könen har en kraftig kroppsbyggnad och korta, breda vingar.

Var finns ejdern i Sverige?

I Sverige häckar ejdern längs hela havskusten, från de södra till de norra delarna. Den är strikt bunden till kustmiljöer och besöker sötvatten endast tillfälligt. Det största och viktigaste häckningsområdet finns i Stockholms skärgård. Den svenska populationen är flyttfåglar som övervintrar i södra Östersjön. Trots sin breda utbredning längs kusterna är arten starkt hotad i Sverige på grund av en kraftig populationsminskning.

Vad äter ejdern?

Ejderns diet består huvudsakligen av havslevande ryggradslösa djur. Den är en skicklig dykare som främst äter kräft- och blötdjur, med musslor som en särskilt favoriserad föda. Fågeln sväljer musslorna hela, och de tuffa skalen krossas sedan i dess muskelmage. När den äter krabbor tar den först bort alla klor och ben. Under häckningstiden kompletterar den sin kost med insekter. I vissa insjöar i Schweiz har den anpassat sig till att äta den invasiva zebramusslan.

Hur stor är ejdern och hur länge lever den?

Ejdern är en stor fågel som mäter mellan 60 och 70 centimeter i kroppslängd och har ett vingspann på 95 till 105 centimeter. Den är också tung, där hanar i genomsnitt väger omkring 2,2 kilogram och honor 1,9 kilogram, med variation mellan underarterna. Vissa underarter som v-nigra kan vara större. Exakt livslängd hos vilda ejdrar nämns inte i källmaterialet, men som en stor havsfågel kan den förväntas ha en relativt lång livslängd under normala omständigheter.

Vad är ejderdun och varför är det speciellt?

Ejderdun är de fina, mjuka dunfjädrar som ejderhonan plockar från sitt eget bröst för att fodra och isolera sitt bo. Detta dun är exceptionellt lätt samtidigt som det har en mycket god isoleringsförmåga, vilket gör det till ett eftertraktat naturmaterial. Det har länge använts för att fylla varma täcken och kuddar och saluförs som det finaste dunet på marknaden. Duninsamling sker hållbart efter att ungarna lämnat boet och skadar inte fåglarna.

Häckar ejdern i kolonier?

Ja, ejdern är en utpräglad kolonihäckare. Den häckar på kustnära öar i kolonier som kan variera kraftigt i storlek, från mindre än 100 till över 15 000 individer. Honorna är ofta mycket trogna sin födelseö och återvänder dit för att häcka, vilket skapar kolonier med höga släktskapsgrader. Denna sociala struktur har lett till utvecklingen av samarbetsbeteenden som parasitism (att lägga ägg i andras bon) och bildandet av crècher, där flera honor gemensamt vårdar en grupp ungar.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.