Domherre
Domherren (Pyrrhula pyrrhula) är en stor och kraftig fink som förekommer i ett vidsträckt område från Europa till Asien, inklusive Japan och Kamtjatka. I Sverige är den en allmän häckfågel i hela landet utom på högfjället, med ett bestånd uppskattat till 250 000–500 000 par. Fågeln är lätt att känna igen på hanens karakteristiska röda bröst, det vita tvärbandet på vingen och sin korta, kraftiga näbb. Den lever främst i barr- och blandskogar och livnär sig på frön, knoppar och bär, och är särskilt synlig vid fågelmatare under vintern.
Utbredning och underarter
Domherren har ett mycket stort utbredningsområde som sträcker sig över stora delar av Europa, Främre Asien, Sibirien och Östasien, ända till Kamtjatka och Japan. I Skandinavien är den en utbredd och allmän häckfågel. De flesta populationer är stannfåglar, men de som häckar i de allra nordligaste delarna av utbredningsområdet flyttar söderut under vintern. I Sverige finns domherren i hela landet utom på högfjället, och beståndet uppskattas till mellan 250 000 och 500 000 par. Vissa svenska domherrar flyttar vintertid till Danmark och Mellaneuropa.
Arten delas in i ett tiotal underarter som vanligtvis grupperas i två huvudgrupper. Den eurasiska domherren (pyrrhula-gruppen) omfattar underarter som den brittiska pileata, den vesteuropeiska europaea och den nominatformen pyrrhula som häckar från norra Europa till västra Mongoliet och övervintrar så långt söderut som södra Europa och Iran. Andra underarter i denna grupp är iberiae från Iberiska halvön och rossikowi från Turkiet till Kaukasus. Den andra gruppen kallas bajkaldomherre (griseiventris-gruppen) och inkluderar underarter som cineracea från Sajanbergen, cassinii från Kamtjatka och griseiventris från östra Asien. Populationen på Azorerna betraktas numera som en egen art, azordomherren (Pyrrhula murina).
Taxonomi och namn
Domherren beskrevs taxonomiskt för första gången år 1758 av Carl von Linné i hans verk Systema Naturae. Den placeras i släktet Pyrrhula, som introducerades 1760 av den franske zoologen Mathurin Jacques Brisson. Det vetenskapliga artepitetet pyrrhula kommer från grekiskan och betyder ungefär 'flamfärgad fågel', en referens till hanens röda färg. Den latinska benämningen användes redan 1555 av den schweiziske naturforskaren Conrad Gessner.
Namnet domherre är ett lånord från tyskan. Enligt etymologiska källor har fågeln fått sitt namn eftersom dess svarta huvud och röda bröst påminner om den dräkt som bars av katolska kaniker, som historiskt även kallades domherrar eller korherrar. Ett äldre svenskt namn för arten är rödbröst. På engelska kallas den Eurasian bullfinch eller common bullfinch, och i vissa engelska dialekter har den kallats plum bird.
Utseende och läten
Domherren är en förhållandevis stor och robust byggd fågel med en kort och mycket tjock näbb. Huvudets översida, vingarna och stjärten är svarta med en blåaktig metallglans. Den har ett tydligt vitt tvärband över vingen, en grå rygg och en vit undergump. Den adulta hanen har en distinkt röd färg på huvudets sidor och på bröstet, medan honan är blekare och mer gråbrun, nästan med en lila anstrykning. Ungfåglar har gråbruna istället för svarta ansikten. Fågeln är ungefär 15 till 17 centimeter lång och har ett vingspann på 22 till 29 centimeter. Den väger som vuxen mellan 21 och 27 gram.
Domherrens lockläte är ett karakteristiskt och mjukt visslande ljud, ofta återgivet som 'peeu' eller 'pew'. Dess sång är svag och hörs bara på nära håll. Den består av en blandning av visslande, knirkande och klagande toner. Både hanar och honor kan sjunga. Domherrar, särskilt ungfåglar, är kända för att vara skickliga imitatörer som kan härma melodier från sin omgivning. Denna förmåga gjorde att arten förr i tiden ofta hölls som burfågel och tränades med flöjt eller visslingar att spela specifika låtar från sångböcker.
Livsmiljö och beteende
Domherren föredrar att leva i barrskogar, från lågland till bergsskogar, ofta i granplanteringar. Den trivs också i gles blandskog med rik undervegetation, i stora parker och i trädgårdar, särskilt om det finns fuktig mark. På vintern förekommer den ofta nära bebyggelse. Under häckningstiden är fågeln skygg och svår att observera, men resten av året, framför allt på vintern, blir den mer synlig. Då kan den ofta ses nära bebyggelse där den besöker fågelmatare eller äter knoppar på träd.
Domherrar förflyttar sig vanligtvis i par eller små familjegrupper och bildar sällan stora flockar utanför häckningstiden. Till skillnad från många andra fåglar försvarar de inte ett revir på ett aggressivt sätt. Deras svaga sång är främst ämnad för kommunikation mellan partnerna och inte för att markera territorium. På vintern kan många svenska domherrar stanna kvar, men i vissa år flyttar ett stort antal söderut till Danmark och Mellaneuropa. Genom utfodring med till exempel solroskärnor vänjer sig domherrar snabbt vid mänsklig omgivning.
Häckning och föda
Boet byggs av tunna grenar, rötter och mossa och placeras vanligtvis i ett skogsträd, ofta en ung gran eller en buske som är minst fyra meter hög och bred. Inuti fodras det med mjukt material som gräs, fjädrar och hår. Honan lägger fyra till sex ljusblå ägg som är prydda med rödaktiga och svarta fläckar. Honan ruvar äggen i ungefär tretton dagar. Arten kan få två till tre kullar per säsong, från början av maj till mitten av juli, och framgången med häckningen ökar successivt under säsongen. Båda föräldrarna matar ungarna, som är brunaktiga till färgen. Ungfåglarna stannar i boet i sexton till sjutton dagar innan de är flygga. Domherren blir könsmogen redan vid ett års ålder.
Med sin kraftiga näbb är domherren specialiserad på att äta hårda växtdelar. Dess diet består främst av frön och knoppar på träd och buskar, samt bär som rönnbär. Den äter också späda blad, en del insekter och frusena frukter. På hösten och i tidig vinter föredrar den ask och hagtorn. Vuxna fåglar matar sina ungar med insekter. Denna preferens för trädknoppar har historiskt gjort den till en skadedjursliknande fågel i fruktodlingar, och i England betalade varje socken under århundraden en premie för varje dödad domherre.
Relation till människan och historik
Domherren har en lång historia av interaktion med människor. På grund av sin vackra färg och sin förmåga att härma melodier var den en mycket populär burfågel, särskilt i Tyskland. Under 1700-talet fanns det till och med speciella sångböcker med melodier som fåglarna lärdes upp att spela med hjälp av flöjt eller visslingar. Idag är det i många länder, inklusive inom EU, förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar, vilket har gjort att den sällan förekommer som burfågel utom i undantagsfall. Fågeln vänjer sig lätt vid människors närhet, särskilt vid fågelmatare under vintern.
Arten har varit betraktad som ett skadedjur i odlingar på grund av sin diet av fruktknoppar. I England har populationerna minskat sedan 1970-talet, vilket tillskrivits förlust av traditionella äppelodlingar och skogsmark. För att gynna domherren i jordbrukslandskapet rekommenderas odling av vilda foderväxter som kale, quinoa och hirs nära häckar eller skog. Trots lokala minskningar har arten ett mycket stort globalt utbredningsområde och en stor population.
Status och hot
Domherren har ett mycket stort utbredningsområde och en global population som uppskattas till mellan 35 och 70 miljoner vuxna individer. Internationella naturvårdsunionen (IUCN) kategoriserar därför arten som livskraftig (LC). Trots detta noteras att den totala populationen tros minska i antal, även om minskningen inte anses vara tillräckligt kraftig för att motivera en högre hotkategori. Arten är inte klassificerad som hotad i Sverige.
Hoten mot domherren kan vara kopplade till förlust av lämpliga livsmiljöer som skogar och fruktodlingar. Arten är känslig för förändringar i jordbrukslandskapet och skogsbruket. Dess biologi innehåller en märklig detalj: bland tättingar har den spermier med ett runt huvud och en trubbig akrosom, vilket är ovanligt. Genom att erbjuda föda under vintern, särskilt i trädgårdar med bärbuskar och fågelmatare, kan människor bidra till att stödja de lokala bestånden av denna vackra och omisskännliga fågel.
Vanliga frågor om Domherre
Hur känner man igen en domherre?
Domherren är en stor och kraftig fink med en mycket tjock, kort näbb. Den vuxna hanen är omisskännlig med sitt svarta huvud, grå rygg och klarröda bröst och kinder. Honan har samma grundteckning men är blekare, med gråbrunt på bröstet och en antydan till lila skimmer. Båda könen har ett tydligt vitt tvärband på vingen, svarta vingar med blåglans och en kontrastrik vit undergump. Ungfåglar saknar det svarta ansiktet och har istället gråbruna huvuden. I flykten är de vita partierna på vingen och gumpen särskilt iögonfallande.
Var i Sverige kan man se domherre?
Domherren är en allmän fågel i hela Sverige, från södra till norra delarna, med undantag för de allra högsta fjälltrakterna. Den häckar i barr- och blandskogar, ofta i områden med granar, gärna på fuktig mark med rik undervegetation. Under vintern blir den mer synlig och kan då ofta ses i parker, trädgårdar och nära bebyggelse, särskilt om det finns fågelmatare. Den är huvudsakligen en stannfågel i Sverige, men vissa individer kan flytta söderut till Danmark och Mellaneuropa under kalla vintrar. Beståndet i Sverige uppskattas till mellan 250 000 och 500 000 häckande par.
Vad äter domherren?
Domherren är specialiserad på att äta hårda växtdelar tack vare sin kraftiga näbb. Huvuddelen av dess kost består av frön och knoppar från olika träd och buskar. Den äter också bär, som rönnbär, samt späda blad och en mindre mängd insekter. På hösten och i tidig vinter är ask och hagtorn särskilt föredragna födokällor. När den föder upp ungar, matar föräldrarna dem med insekter för att ge dem det protein de behöver. I jordbrukslandskapet lockas den av odlade foderväxter som kale, quinoa och hirs.
Hur stor är en domherre och hur länge lever den?
En domherre är ungefär 15 till 17 centimeter lång och har ett vingspann på mellan 22 och 29 centimeter. Den är alltså något större och mer kompakt än många andra vanliga finkar. Som vuxen väger den mellan 21 och 27 gram. Under gynnsamma förhållanden kan domherren bli relativt gammal. Den blir könsmogen redan vid ett års ålder och har en maximal livslängd på upp till 18 år. Fågeln ruggar mellan juli och oktober, men hanarna behåller sina klara färger även på hösten, till skillnad från vissa andra finkarter.
Hur låter domherren?
Domherrens vanligaste läte är ett mjukt, något sorgset visslande som ofta beskrivs som ett 'peeu' eller 'pew'. Detta lockläte hörs från både flygande och sittande fåglar. Själva sången är mycket svag och hörs bara på nära håll. Den är en knirkande och klagande viskning som blandar mjuka visslingar med raspiga toner. Både hanar och honor kan sjunga. Arten är också känd som en skicklig imitatör, särskilt ungfåglar, som kan härma ljud och melodier från sin omgivning, en förmåga som utnyttjades när den hölls som burfågel.
Hur många ägg lägger domherren och var bygger den boet?
Domherren lägger vanligtvis fyra till sex ägg per kull, men kullen kan ibland bestå av upp till sju ägg. Äggen är ljusblå till färgen och täckta med rödbruna fläckar och svarta prickar. Boet byggs av tunna kvistar, rötter och mossa och fodras inuti med mjukt material som gräs, fjädrar och hår. Det placeras i en buske eller ett träd, helst i mogna snår eller i unga granar, vanligtvis på några meters höjd. Arten kan få två eller till och med tre kullar under en och samma häckningssäsong, som sträcker sig från april till augusti. Båda föräldrarna delar på utfodringen av ungarna.
Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.
