Brugd

Utseende och anatomi

Brugden har en spolformad, kraftig kropp med en brungrå till mörkgrå rygg och ljusare sidor och buk. Nosen är lång och spetsig, och hos ungar är den extra lång och snabelliknande. Den mest iögonfallande egenskapen är den enorma munnen, som kan vara upp till en meter bred. Inuti munnen finns vita gälräfständer, fingerformade strukturer som används för att filtrera plankton ur vattnet. Tänderna är däremot mycket små, bara några millimeter långa, och finns i hundratals rader. I överkäken finns mellan 203 och 255 tänder, och i underkäken mellan 223 och 230. Tänderna har en trekantig form i mitten av munnen men blir mer koniska mot sidorna. Alla tänder är böjda bakåt och har en enda konisk spets, och de är desamma i både över- och underkäke.

Brugden har långa gälspringor som nästan omger huvudet och sträcker sig upp till nacken. Fenorna är en blandning av långa och korta, där bröstfenorna och den främre ryggfenan är långa medan den bakre ryggfenan, analfenan och bukfenorna är korta och smala. Stjärtfenan är kraftfull och månformad, med en tydlig sidoköl på stjärtspolen. Huden är grov och täckt av placoider samt ett slemager. Brugden är ofta märkt av ärr, möjligen från möten med pirålar eller kakugghajar. Levern är enorm och kan utgöra en fjärdedel av hajens kroppsvikt, vilket antas hjälpa till med flytkraft och energilagring. Den sträcker sig längs hela bukhålan.

Utbredning och habitat

Brugden är en kosmopolitisk art som förekommer i tempererade vatten i alla världens hav. Den lever pelagiskt, ofta nära kusten över kontinentalsocklarna, och kan dyka ner till minst 910 meters djup. Arten föredrar vatten med temperaturer mellan 8 och 14,5 grader Celsius men har observerats korsa varmare områden som ekvatorn. Brugden är en aktiv migrerande art som följer planktonkoncentrationerna med årstiderna. I nordöstra Atlanten hittas brugden i Nordsjön och Norska havet. Vid svenska västkusten, särskilt i Bohuslän, observeras den sporadiskt, oftast under perioden september till oktober. Den är den största fisken som regelbundet rör sig i svenska vatten. Brugden går normalt inte in i Östersjön, men det finns ett fåtal historiska observationer. En individ fångades den 11 januari 1960 vid Sadelöga nära Utö i Stockholms skärgård. Samma år siktades den även vid Möja. En mer recent observation gjordes den 26 september 2020, då en individ upptäcktes vid Styrsö i Göteborgs södra skärgård. Denna individ hittades senare död vid Vrångö. Dessa fynd är exceptionella och visar att arten mycket sällan kan tränga in i Östersjön.

Föda och födosöksbeteende

Brugden är en specialiserad filterätare som uteslutande livnär sig på plankton, precis som valhajen och käftglanshajen. När den födosöker simmar den långsamt, ofta alldeles under eller vid vattenytan, med vidöppen mun. Detta ytbetende, där ryggfenan och ibland nosen sticker upp, har gett den dess engelska namn 'Basking shark', som syftar på att den verkar solbada. Vattnet strömmar in genom den gapande munnen och filtreras genom de mörka, borstliknande gälräfständerna som fångar planktonorganismerna. Dessa gälräfständer byts ut årligen under perioden november till februari. Under denna tid är hajens förmåga att filtrera plankton försämrad, vilket har lett till teorier om dess vintervanor. Vissa forskare menar att brugden under denna period av förnyelse av gälräfständer kan livnära sig på olika bottendjur. Andra forskare anser istället att den inte förtär någon föda alls utan lever på näringen lagrad i sin mycket stora lever. Brugden kan ses ensam eller i grupper, och flockar på upp till 60 eller till och med 250 individer har rapporterats.

Fortplantning och livscykel

Brugden är levandefödare, vilket innebär att den föder levande ungar efter en mycket lång dräktighetstid på drygt tre år. Parningen sker på våren till försommaren. Honan föder vanligtvis bara en eller två ungar åt gången, och dessa föds på sensommaren i kustnära vatten. Ungarna är redan vid födelsen mycket stora, med en längd på cirka 1,6 meter. Tillväxt och livslängd är inte fullt utredda, men studier tyder på att individer över tio meter är mycket ovanliga. En studie om tillväxt och livslängd antyder att individer större än cirka 10 meter är osannolika. Historiska rapporter om individer på upp till 12 meter, som ett exemplar på 12,27 meter från Bay of Fundy 1851, finns men saknar ofta god dokumentation. Trots sin enorma storlek har brugden det minsta hjärnan i förhållande till kroppsvikten bland alla hajar, vilket reflekterar dess passiva, filterätande livsstil. Ungarna har en distinkt, krokhaken nos som blir mindre uttalad när de växer upp. Hos vuxna individer kan den främre ryggfenan ibland slå över åt ena sidan när den sticker upp ovanför vattenytan.

Taxonomi och evolution

Brugden är den enda nu levande arten inom familjen Cetorhinidae, som tillhör hajordningen Lamniformes. Den beskrevs vetenskapligt först av Johan Ernst Gunnerus, som gav den namnet Cetorhinus maximus baserat på ett exemplar från Norge. Släktnamnet Cetorhinus tros komma från grekiskans 'ketos' (havsmonster eller val) och 'rhine', ett forngrekiskt ord för haj. Artsnamnet 'maximus' är latin och betyder 'störst'. Efter den första beskrivningen gjordes flera andra namnförslag på arten, som Squalus isodus, Squalus elephas, Squalus rashleighanus, Squalus cetaceus, Cetorhinus blainvillei, Selachus pennantii, Cetorhinus maximus infanuncula och Cetorhinus maximus normani. I Orkney kallas arten 'hoe-mother' eller 'homer', vilket betyder 'modern till pigghajen'. Familjen Cetorhinidae har en lång evolutionär historia. De äldsta kända medlemmarna tillhör det utdöda släktet Keasius från mellersta eocen i Antarktis, Eocen i Oregon och möjligen Eocen i Ryssland. Medlemmar av det moderna släktet Cetorhinus dyker upp under miocen, och den moderna arten Cetorhinus maximus uppträder under sen miocen. En association av det utdöda släktet Pseudocetorhinus från sen trias i Europa med familjen anses dock vara tveksam.

Brugden och människan

Brugden har länge varit ett kommersiellt viktigt fiskdjur som källa till mat, hajfena, animaliskt foder och hajleverolja. Under 1900-talets senare del, mellan 1959 och 1980, fångade norska fiskare mellan 1266 och 4266 brugdar per år. Dessa intensiva fångster ledde till en dramatisk populationminskning. Fångsterna sjönk under 1990-talet till omkring 500 individer per år och år 2001 fångades bara 28 individer. Fisket har gjort att antalet brugdar i nordöstra Atlanten minskade med över 90 procent under 1900-talet. Arten har också minskat kraftigt längs den svenska västkusten under de senaste 50 åren. Idag kategoriseras brugden som starkt hotad (EN) i Europa. Den är listad i CITES Appendix II, vilket innebär att internationell handel med arten är kraftigt reglerad. Inom Europeiska unionen har det funnits en nollkvot för riktat fiske sedan 2006, och ett fullständigt fångstförbud för arten i hela EU trädde i kraft 2012. I Sverige har det varit förbjudet att fånga brugd sedan 2004. På grund av dess mycket sporadiska förekomst i svenska vatten har Artdatabanken inte gjort en svensk rödlistningsbedömning. Trots skyddet kan enstaka individer fortfarande fångas som bifångst i annat fiske. Historiskt har kadaver av brugd, ofta i nedbrutet tillstånd, orsakat förvirring och gett upphov till rapporter om sjöodjur eller 'globsters' som spolats upp på stränder, som till exempel 'Stronsay Beast'.

Namn och folktro

Det svenska trivialnamnet 'brugd' har funnits dokumenterat sedan 1770 och kommer från norskan (brugde/brygde). Ordet har ett troligt ursprung i det fornnordiska verbet 'bregða', som betyder 'att röra sig hastigt'. Arten har haft många lokala och dialektala namn längs den svenska kusten. I Bohuslän har den kallats 'breidare' och 'hästhaj'. På Käringön kallades den 'betthaj'. I Fjällbacka fanns namnet 'håmär'. Ungar har kallats 'elefanthaj'. Andra historiska namn inkluderar 'brugdhaj' eller 'brygde' (1855). På engelska kallas den förutom basking shark även bone shark, elephant shark, sailfish och sunfish. Vetenskapligt beskrevs arten först av Johan Ernst Gunnerus 1765. Ett annat tidigt vetenskapligt namn var Squalus rashleighanus, givet av Jonathan Couch 1838. Ytterligare namn var Cetorhinus maximus infanuncula, beskrivet av nederländska zoologer 1953, och Cetorhinus maximus normani från 1961. Dessa namn speglar de många försöken att klassificera denna imposanta haj.

Vanliga frågor om Brugd

Hur stor blir en brugd?

En vuxen brugd blir normalt mellan 7 och 9 meter lång och väger flera ton. En individ på 9 meter väger cirka 3 till 4 ton. Den genomsnittliga längden för en vuxen brugd är omkring 7,9 meter med en vikt på ungefär 4,65 ton. De största dokumenterade exemplaren har uppmätts till omkring 12 meter, som ett exemplar på 12,27 meter från Bay of Fundy 1851. Ungarna är redan vid födseln mycket stora, med en längd på cirka 1,6 meter. Trots sin enorma storlek är brugden den näst största fisken i världen, efter valhajen.

Var kan man se brugd i Sverige?

Brugden observeras sporadiskt vid svenska västkusten, främst i Bohuslän under sen sommaren och hösten (oftast september–oktober). Den är den största fisken som regelbundet rör sig i svenska vatten. Den går normalt inte in i Östersjön, men det finns ett fåtal extremt ovanliga observationer där. En individ fångades den 11 januari 1960 vid Sadelöga nära Utö i Stockholms skärgård. Samma år siktades den även vid Möja. En mer recent observation gjordes den 26 september 2020, då en individ upptäcktes vid Styrsö i Göteborgs södra skärgård. Denna individ hittades senare död vid Vrångö.

Vad äter brugden?

Brugden är en specialiserad planktonätare. Precis som bardvalarna och valhajen är den en filterätare. Den simmar med vidöppen mun vid vattenytan och låter vattnet passera genom gälarna, där planktonorganismerna fångas upp av speciella, borstliknande strukturer som kallas gälräfständer. Dessa är mörka och sitter på gälbågarna. Gälräfständerna byts ut årligen under perioden november till februari. Vissa forskare tror att den under denna period kan äta bottendjur, medan andra tror den lever på fettreserver. Arten äter uteslutande plankton och har inte tänder som är anpassade för att jaga större byten.

Är brugden farlig för människor?

Trots sin betydande storlek och skrämmande utseende anses brugden vara helt ofarlig för människor. Den är inte aggressiv och dess extremt små tänder och filterätande beteende gör den oförmögen att skada en människa. Dess huvudsakliga försvar är sin storlek. Brugden är en långsam, maklig simmare när den födosöker, vilket gör den till ett populärt objekt för dyk- och båtturism på vissa platser. Den har anatomi anpassad för filterfeeding, som en stor mun och väldigt utvecklade gälräfständer, inte för att attackera stora djur. Den har den minsta hjärnan i förhållande till kroppsvikten bland alla hajar, vilket reflekterar dess passiva livsstil.

Hur kan man känna igen en brugd och skilja den från vithaj?

Brugden känns lättast igen på sitt födosöksbeteende vid ytan, med ryggfenan och ofta stjärtfenan som sticker upp ur vattnet medan den simmar långsamt med vidöppen mun. Kroppen är spolformad och gråbrun. Den har extremt långa gälspringor som nästan omger huvudet. Nosen är konisk och spetsig. Den kan förväxlas med vithaj, men brugdens enorma mun, upp till en meter bred, är ett säkert kännetecken. Brugden har också mindre ögon, välutvecklade gälräfständer och en generellt större och smalare kroppsbyggnad. Vithajen har stora, vassa tänder och är en aktiv jägare, inte en filterätare. Brugdens tänder är mycket små, bara 5–6 mm, och kroppen har en starkt kölad stjärtspole.

Varför är brugden hotad och hur skyddas den?

Brugden är starkt hotad främst på grund av historisk överfiskning under 1900-talet. Den fiskades intensivt för sitt kött, fenor, leverolja och till animaliskt foder. I nordöstra Atlanten minskade populationen med över 90 procent under seklet. Mellan 1959 och 1980 fångades årligen tusentals brugdar i norskt fiske. Arten har en långsam fortplantningstakt med mycket lång dräktighet och få ungar, vilket gör den sårbar. Idag är den listad som starkt hotad (EN) i Europa och på CITES Appendix II. Inom EU finns ett fullständigt fångstförbud sedan 2012, och i Sverige har fångst varit förbjudet sedan 2004. En nollkvot för riktat fiske inom EU har funnits sedan 2006. Trots skyddet utgör bifångst i annat fiske ett fortsatt hot, och populationerna har inte återhämtat sig fullt ut.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.