Bofink

Utseende och läten

Bofinken är ungefär stor som en gråsparv men har en slankare kropp och en längre stjärt. Den vuxna hanen har ett mycket distinkt utseende med svart panna, gråblått huvud och rödbruna kinder, hals och bröst. Honan är mer diskret färgad i gråbruna nyanser. Båda könen bär dock de karakteristiska dubbla vita vingbanden och har vita fält på de yttre stjärtpennorna, vilket är tydligt synligt i flykten. När fågeln rör sig på marken gör den ofta en rytmisk nickande rörelse med huvudet.

Bofinkens sång är högljudd och genomträngande och börjar vanligtvis i mars. Den har en omisskännlig slutmelodi som ofta beskrivs som en drill. Lövsångarens sång kan påminna men är svagare och saknar denna typiska avslutning. Förutom sången har bofinken ett högt lockläte som låter som ”fink” och ett flygläte som ”jupp”. I vissa regioner hörs också ett läte som kallas ”regnsång”, vilket kan vara ett lock-, varnings- eller revirläte. Bofinken lär sig sjunga under sin första vår genom att härma andra artfränder. De melodier de då lär sig behåller de sedan livet ut. Detta leder till att det finns regionala variationer i sången, så kallade dialekter, mellan olika områden.

Utbredning och systematik

Bofinken har ett mycket stort utbredningsområde som sträcker sig från norra Skandinavien och Sibirien söderut genom hela Europa och in i västra Asien. Delar av populationen är flyttfåglar, särskilt honor och ungfåglar, som övervintrar i södra Europa och norra Afrika. Äldre hanar i de nordligare delarna tenderar att vara mer stannfåglar och kan övervintra i sina revir. Fågeln har också introducerats till Nya Zeeland, där den nu finns på både Nord- och Sydön. Arten delas in i ett antal underarter. Traditionellt inkluderades populationer på platser som Kanarieöarna och Azorerna i bofinken, men dessa betraktas numera ofta som egna arter, som kanariebofink och azorbofink.

Den nominata underarten, Fringilla coelebs coelebs, har det bredaste utbredningsområdet och häckar i större delen av kontinentala Europa och centrala Asien. Andra underarter är begränsade till specifika öar eller regioner, som de brittiska öarna, Sardinien eller Cypern. Underarten Fringilla coelebs gengleri häckar på Brittiska öarna, Yttre Hebriderna och Orkneyöarna. Underarten Fringilla coelebs sarda finns enbart på Sardinien, medan Fringilla coelebs syriaca häckar på Cypern och i områden från sydöstra Turkiet till Jordanien. Ytterligare underarter finns i Iran, på Krimhalvön och i Kaukasusregionen.

Livsmiljö och häckningsbeteende

Bofinken trivs i en rad olika miljöer med träd, inklusive olika typer av skog, parker, trädgårdar och även bergsområden upp till cirka 1500 meters höjd. Hanen markerar sitt häckningsrevir på våren genom att sjunga högljutt från synliga utkiksplatser. Om revirtvister uppstår kan hanarna även slåss med näbb och klor. Honan bygger ett skålformat och välkamouflerat bo som placeras i en grenklyka på en buske eller ett träd, vanligtvis på en höjd mellan två och tio meter.

Boet är robust och byggt av material som mossa, lav, strån och bark, och fodras inuti med hår och några fjädrar. Honan lägger vanligtvis två kullar om året, den första strax efter att löven spruckit ut och den andra kring midsommar. Under exceptionellt varma somrar kan det förekomma fler kullar. Varje kull består av tre till sex ägg som är ljusbruna eller blåaktigt vita med röd- till mörkbruna fläckar och streck. Äggen ruvas enbart av honan i ungefär tretton till fjorton dagar.

Efter kläckningen matas ungarna av båda föräldrarna med insekter och larver. Ungfåglarna är flygga efter ytterligare cirka fjorton dagar, men fortsätter att matas av de vuxna i några veckor till. Under häckningstiden är paret mycket revirhävdande och accepterar inte andra bofinkar i närheten av boet. Vid fara kan honan dölja sig i boet genom att huka sig så djupt som möjligt.

Föda och födosök

Bofinken är en allätare vars kosthållning varierar med säsongen. Den livnär sig på en blandning av frön, bär och insekter. Med sin kraftiga och koniska näbb är den särskilt väl anpassad för att knäcka frön och lossa dem ur hårda skal. Under häckningstiden, när ungarna behöver proteinrik föda, utgör insekter och larver, som fjärilslarver, huvudparten av födan som föräldrarna samlar in från träd och buskar. Ungarna utfodras alltså nästan uteslutande med insekter och larver.

Utanför häckningstiden bildar bofinkar ofta flockar som födosöker på marken på öppna fält och i skogsbryn, där de letar efter frön. Det engelska namnet ”chaffinch” härstammar just från denna vana att plocka bland agnar (chaff) efter skörd hos bönder. Fåglarna kan tillbringa veckor med att söka igenom sådana högar efter kvarvarande korn. Denna beteendehistorik har gett arten sitt trivialnamn på engelska.

Bofinken och människan

Bofinken har ett mycket gott relationssätt till människan och är ofta ganska orädd. Dess höga sång har länge uppskattats, och historiskt har fågeln ibland hållits som burfågel just för sin sångförmåga. Idag är alla vilda europeiska fågelarter, inklusive bofinken, strikt fridlysta enligt EU-lagstiftning. Det är därför olagligt att fånga, hålla eller insamla bofinkar, deras ägg eller bon. Arten har ett extremt stort globalt utbredningsområde på cirka sju miljoner kvadratkilometer och en mycket stor population. Internationellt bedöms den därför som livskraftig och inte hotad.

I Sverige är bofinken, tillsammans med lövsångaren, den absolut vanligaste fågelarten med en uppskattad population på omkring 8,3 miljoner häckande par. Den globala populationen av vuxna individer uppskattas till mellan 530 och 767 miljoner, varav 371 till 537 miljoner finns i Europa. Populationstrenden är något positiv. Det svenska namnet bofink kommer från medellågtyskans ”Bokvinke” eller danskans ”bogfinke”, vilket betyder bokfink. Dess vetenskapliga artnamn, coelebs, är latin för ”ungkarl” och syftar på att hanarna ofta stannar kvar ensamma i de nordliga häckningsområdena medan honorna flyttar söderut på vintern.

Fågeln har haft många dialektala namn i Sverige, som ”kvint” i Värmland, ”risstackfågel” i Dalarna, ”tvint” i Norrbotten och ”vitt-ilt” i Härjedalen. Från 1800-talet finns även uppgifter om namn baserade på ordet ”hampa”, som hamp-tätting, men dessa namn har i äldre källor också använts för hämpling. Bofinken har avbildats i historiska manuskript, som det engelska Sherborne Missal från 1400-talet. Den engelske naturforskaren William Turner beskrev arten 1544 under namnet chaffinche och nämnde folknamnen sheld-appel och spink.

Taxonomi och släktskap

Bofinken beskrevs vetenskapligt av Carl Linnaeus 1758. Den tillhör familjen finkar (Fringillidae) och släktet Fringilla. Släktet Fringilla innehåller bara fyra arter: bofinken, bergfinken (Fringilla montifringilla) och de två blå bofinkarna på Kanarieöarna. Finkarna delas i två underfamiljer, där Fringilla tillhör underfamiljen Fringillinae. Dessa finkar skiljer sig från de andra finkarna genom att de matar sina ungar nästan uteslutande med leddjur, medan andra finkar matar sina ungar med regurgiterade frön.

Artepitetet coelebs, som Linnaeus valde, betyder ungkarl eller celibat. Linnaeus noterade att under den svenska vintern var det endast honorna som migrerade söderut, vilket lämnade hanarna ogifta. Fågelns engelska namn, chaffinch, kommer från fornengelska ”ceaffinc”, där ”ceaf” betyder agnar. Detta speglar fågelns vana att söka föda bland agnar efter tröskning. Andra historiska engelska namn inkluderar ”sheld-appel” och ”spink”, där det sistnämnda troligen härstammar från fågelns lockläte. Reverend Charles Swainson listade många folknamn för bofinken i sin bok från 1885.

Vanliga frågor om Bofink

Hur känner man igen en bofink?

Bofinken är en liten, sparvliknande fågel med en slank kropp och en relativt lång stjärt. Det mest påfallande kännetecknet är de två tydliga vita banden på vingarna, som syns både när fågeln sitter och flyger. Hanen har ett gråblått huvud med svart panna och ett vackert rödbrunt bröst och kinder. Honan är mer anspråkslöst färgad i gråbrunt men har samma vita vingband. I flykten syns också vita fält på stjärtens sidor. Bofinken har en kort, tjock och konisk näbb där näsborrarna sitter nära näbbryggen.

Var i Sverige finns bofinken?

Bofinken är Sveriges vanligaste fågelart tillsammans med lövsångaren och finns i praktiskt taget hela landet. Den trivs i alla typer av miljöer med träd, från tät skog i norr till parker, trädgårdar och lundar i söder. Den häckar ända upp i granskogsregionen i Lappland. Med en uppskattad population på cirka 8,3 miljoner häckande par är den en fågel man med stor sannolikhet kommer att stöta på överallt. Den är även mycket vanlig i resten av Västeuropa.

Vad äter bofinken?

Bofinken har en varierad kost som förändras med årstiden. Den äter frön av alla sorter, bär och insekter. Dess kraftiga näbb är perfekt anpassad för att knäcka frön. Under häckningstiden, när ungarna behöver protein, utgör insekter och larver huvuddelen av födan som föräldrarna bär till boet. Utanför häckningstiden kan den ofta ses i flockar som pickar efter frön på marken på fält och i skogsbryn. Historiskt har dess vana att söka i agnar efter skörd gett den dess engelska namn.

Hur stor är en bofink och hur länge lever den?

En bofink är en liten fågel som mäter mellan 14 och 16 centimeter i kroppslängd och har ett vingspann på 25 till 29 centimeter. Den väger ungefär 20 gram, enligt svenska källor, medan engelska källor anger en vikt på 18 till 29 gram. Det finns ingen specifik information om genomsnittlig livslängd i de tillgängliga anteckningarna. Som många småfåglar utsätts den för predation från både däggdjur och fåglar. Dess globala population är dock mycket stor, vilket tyder på att arten är framgångsrik och har en god överlevnadsförmåga.

Flyttar bofinken på vintern?

Bofinken har ett varierat flyttbeteende. Populationer i varmare, södra delar av Europa är ofta stannfåglar. I de nordligare delarna, som i Sverige, är många bofinkar flyttfåglar. Särskilt honor och ungfåglar lämnar häckningsområdet på hösten för att övervintra i södra Europa eller norra Afrika. Äldre hanar däremot tenderar att vara mer benägna att stanna kvar och övervintra i eller nära sina revir, vilket gett arten dess vetenskapliga namn coelebs, som betyder ungkarl. Vissa populationer är stannfåglar medan andra är strykfåglar.

Hur låter bofinken?

Bofinkens sång är högljudd, klar och mycket karakteristisk. Den inleds ofta med en serie toner och avslutas med en tydlig drill, som kan beskrivas som ”tsitsitsitsjatsjatsoritiu-tsip”. Sången hörs främst från mars och under häckningstiden. Förutom sången har den ett vanligt lockläte som är ett högt ”fink”. Dess flygläte är ett mjukare ”jupp”. I vissa trakter kan den också ge ifrån sig ett ”hyitt” eller ”rrhy”, som kallas för regnsång och kan fungera som lock-, varnings- eller revirläte.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.