Ansjovis (fisk)

Utseende och kännetecken

Ansjovisen är en liten fisk med en slank och rund kropp som påminner om en sprot. Den har en djupt kluven mun där käkens vinkel ligger bakom ögonen. Den spetsiga nosen sträcker sig längre än underkäken. Färgen varierar mellan blå, grön eller grå på rygg och sidor, med en silverfärgad buk. En silverfärgad strimma längs sidan bleknar med åldern. Ansjovisen har en enda ryggfena och en gaffelformad stjärtfena. Den maximala registrerade längden är 21 cm, men en mer typisk längd är 13.5 cm. Rekordvikten för en enskild fisk är 49 gram.

Utbredning och habitat

Ansjovisen förekommer längs östra Atlantkusten från södra Norge till Sydafrika, inklusive Medelhavet och Svarta havet. Den lever främst i kustnära pelagiska vatten och föredrar varmare vatten på mindre än 50 meters djup under sommaren. Vintertid kan den dock dyka ner till 200 meter i Medelhavet och upp till 400 meter i Atlanten. Arten är euryhalin, vilket innebär att den kan leva i vatten med en salthalt mellan 5 och 41 PSU, inklusive bräckt vatten i laguner, flodmynningar och sjöar. Den kan därför anpassa sig till en stor variation i vattenkvalitet.

Ekologi, beteende och föda

Ansjovisen livnär sig främst på plankton, såsom hoppkräftor och ägg och larver från fiskar, blötdjur och rankfotingar. Den bildar stora stim och kan skapa så kallade betesbollar när den känner sig hotad. Arten är en viktig del av näringskedjan och utgör föda för många större fiskar, fåglar och marina däggdjur. Ansjovisen är en migrerande art som ofta rör sig norrut under sommaren och söderut under vintern. I Svarta havet migrerar den norrut till de varma grunda vattnen i Azovska havet under sommaren för att äta och leka, för att sedan återvända till djupare vatten under vintern genom Kerchsundet.

Livscykel och reproduktion

Ansjovisen leker flera gånger under varma perioder från april till november, beroende på när temperaturerna är tillräckligt höga. Vissa lokala populationer har separata lekområden och är genetiskt distinkta, även om lekområden kan förskjutas. Vissa populationer leker i sötvatten. Äggen är elliptiska till ovala och flyter som plankton i de övre 50 metrarna av vattenkolumnen innan de kläcks efter 24 till 65 timmar. Larverna är genomskinliga och växer snabbt, och kan nå en längd på 9 till 10 cm efter ett år. Honorna är större än hanarna och börjar leka när de når en längd på 12 till 13 cm. I sydvästra Afrika har inga exemplar äldre än tre år hittats, vilket indikerar en relativt kort livslängd.

Historisk och regional förekomst i Europa

Ansjovisen har en lång historia av fiske i Europa. Tidigare fångades den i stora mängder utanför Nederländernas kust på sommaren när den gick in i Vadehavet och Zuiderzee. Efter att Zuiderzee stängts återfanns den fortfarande i Vadehavet fram till 1960-talet. Den fångades också i Scheldes flodmynning. Det finns anledning att tro att ansjovisar i den västra änden av Engelska kanalen i november och december migrerar från Zuiderzee och Schelde på hösten och återvänder dit följande vår. Denna population ansågs vara isolerad, eftersom inga ansjovisar kommer från söder på sommaren för att uppta Engelska kanalen, trots att arten finns utanför Portugals kust. Förklaringen tycks vara att de grunda och inneslutna vattnen i Zuiderzee och havet utanför den holländska kusten blir varmare än kustvattnen utanför Storbritannien på sommaren, vilket gynnar lek och överlevnad. Holländska naturforskare vid Zuiderzees stränder var bland de första att beskriva ansjovisens reproduktion och utveckling. Lek sker i juni och juli. Äggen är flytande och genomskinliga som de flesta fiskägg, men är ovanliga genom att vara korvformade istället för klotrunda. De liknar sprot- och sardinägg genom att ha en segmenterad gula och ingen oljedroppe.

Namn och betydelse runt Svarta havet

I områden kring Svarta havet har ansjovisen många lokala namn och en stor kulturell betydelse. På grekiska kallas den gávros (Γαύρος), på rumänska hamsie, och på turkiska hamsi. På georgiska heter den ქაფშია (Kapshia) eller ქაფშა (Kapsha). På bulgariska heter den хамсия (hamsiya), och på ryska och ukrainska хамса (hamsa). Dess antika grekiska namn var ἀφύη, aphýē, som senare latiniserades till apiuva. Denna latinska form ligger till grund för det standarditalienska acciuga och det kroatiska inćun via den genuesiska dialektformen anciúa. Modern grekiska använder också αντζούγια antsúya, en variant av den genuesiska formen, för bearbetade ansjovisprodukter, till skillnad från den färska gávros. I Svarta havet kan vuxna ansjovisar nå en längd på cirka 12 till 15 cm. Under sommaren migrerar den norrut till de varma grunda vattnen i Azovska havet för att äta och leka, och under denna migration rör sig fisken i enorma stim som aktivt jagas av måsar och delfiner. Hamsi utgör en betydande del av fisket och kosten i regionen.

Fiske, kommersiell betydelse och forskning

Ansjovisen har fiskats av människan i årtusenden och är en viktig art för fiskeindustrin. Arten fångas med enkla redskap som strandnotar och är en populär ingrediens i många kök. I Sverige säljs den ofta saltad och inlagd i olja under namnet sardell, medan den svenska fiskkonserven ansjovis är en annan produkt. Populationerna varierar kraftigt på grund av intensivt fiske, särskilt i Medelhavet, Svarta havet och vid nordvästra Afrika, men hela beståndet anses fortfarande vara stort och livskraftigt enligt IUCN. Arten fångas regelbundet längs kusterna i Bulgarien, Kroatien, Frankrike, Georgien, Grekland, Italien, Albanien, Rumänien, Ryssland, Spanien, Turkiet och Ukraina. Förekomsten av ansjovis i Engelska kanalen har studerats noggrant vid Marine Biological Association Laboratory i Plymouth. Den var som vanligast 1889 och 1890. År 1889 fångades ett stort antal utanför Dover i drivnät med små maskor som användes för fångst av sprot. I december samma år fångades stora mängder tillsammans med sprot i Torquay. I november 1890 erhölls tusen fiskar på två dagar från sardinbåtarna som fiskade nära Plymouth, dessa fångades nära Eddystone.

Vanliga frågor om Ansjovis (fisk)

Var kan man hitta ansjovis i Sverige och norra Europa?

Ansjovis förekommer naturligt längs östra Atlantkusten ända upp till södra Norge. I Sverige säljs den oftast som saltad och oljeinlagd sardell, vilket är en bearbetad form av ansjovis. Den svenska fiskkonserven som heter ansjovis är en helt annan produkt. Historiskt har arten även fångats i Engelska kanalen, där den var vanlig utanför Devon och Cornwall på vintern, men inte i kommersiellt betydande mängder. Tidigare fanns en betydande population som gick in i Zuiderzee och Vadehavet i Nederländerna under sommaren, och den fångades också i Scheldes flodmynning.

Vad äter ansjovis och vilka äter ansjovis?

Ansjovisen livnär sig främst på plankton, inklusive hoppkräftor och ägg och larver från fiskar, blötdjur och rankfotingar. Den är en viktig födofisk och utgör en betydande del av näringskedjan. Många arter av fiskar, fåglar och marina däggdjur, som till exempel delfiner, jagar och äter ansjovis. Under dess migration i Svarta havet och Azovska havet jagar måsar och delfiner aktivt de stora stimmen. Arten bildar stora stim och kan skapa betesbollar som ett försvar mot rovdjur.

Hur stor blir en ansjovis och hur ser den ut?

Ansjovisen kan bli upp till 21 cm lång, men en mer typisk längd är 13.5 cm. Den tyngsta registrerade ansjovisen vägde 49 gram. Den har en slank och rund kropp med en djupt kluven mun där käkens vinkel ligger bakom ögonen. Den spetsiga nosen sträcker sig längre än underkäken. Färgen på rygg och sidor kan vara blå, grön eller grå, med en silverfärgad buk. En silverfärgad strimma längs sidan bleknar med åldern. I Svarta havet kan vuxna ansjovisar nå en längd på cirka 12 till 15 cm.

Hur länge lever en ansjovis och hur fort växer den?

Ansjovisen har en relativt kort livslängd. En undersökning i sydvästra Afrika hittade inga exemplar äldre än tre år. Efter att ha kläckts växer larverna snabbt och kan nå en längd på 9 till 10 cm efter ett år, förutsatt att de överlever. Honorna är större än hanarna. Arten blir könsmogen och börjar leka för första gången när den når en längd på 12 till 13 cm. Äggen kläcks efter 24 till 65 timmar, och de nykläckta larverna är mycket små och genomskinliga.

Vilka hot drabbar ansjovisen och hur är beståndet?

Ansjovisen hotas främst av intensivt fiske, vilket har lett till betydande variationer i populationerna, särskilt i Medelhavet, Svarta havet och vid nordvästra Afrikas kust. Trots detta anser IUCN att hela beståndet fortfarande är stort och klassificerar arten som livskraftig (LC). Arten är också beroende av specifika vattenförhållanden, inklusive temperatur och salthalt, för att överleva och reproducera sig. Dess förmåga att leva i bräckt vatten ger den viss flexibilitet, men förändringar i havens ekosystem kan påverka den.

Vad är skillnaden mellan ansjovis och sardell, och vilka andra namn har den?

I Sverige används ordet sardell för saltade och oljeinlagda ansjoviser som säljs i konserv, medan den svenska fiskkonserven som heter ansjovis är en helt annan produkt. Namnet ansjovis är ett lånord från franskan. Arten har många lokala namn runt om i dess utbredningsområde. På grekiska kallas den gávros när den är färsk, och αντζούγια (antsúya) för bearbetade produkter. På turkiska, rumänska och i många slaviska språk kallas den hamsi eller varianter därav (hamsie, hamsa). Dess vetenskapliga namn, Engraulis encrasicolus, kommer från antikens grekiska ord som betyder 'ansjovis' respektive 'liten fisk'.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.