Alkekung

Utseende och kännetecken

Alkekungen är den minsta alken i Atlanten och är ungefär hälften så stor som en lunnefågel. Den har en kompakt, spolformad kropp och ett proportionellt stort huvud med en mycket kort och knubbig näbb. I sommardräkt är adulta fåglar svarta på huvud, bröst, rygg och stjärt medan kroppens undersida är vit. Vingovansidan är svart med en vit bakre kant närmast kroppen och små vita markeringar, medan vingundersidan är gråaktig. Under vintern blir även bröstet och huvudets sidor vita, vilket ger den ett mer kontrastrikt utseende. Ögon och näbb är alltid svarta, och de flesta individer har en liten men tydlig vit ögonfläck. Fötterna är grå med simhud. Könen är lika, men ungfåglar kan ha en brunaktig ton i sin första vinterdräkt. Alkekungen flyger med mycket snabba vingslag, ofta tätt över havsytan, och mellan dykningarna ligger den ofta mycket lågt på vattnet med släpande vingar. Flykten kan uppfattas som något ostadig på grund av de korta vingarna och den höga frekvensen på vingslagen, vilket är typiskt för alkor.

Systematik och namnhistoria

Alkekungen beskrevs vetenskapligt 1758 av Carl Linnaeus, som placerade den i släktet Alca under namnet Alca alle. Arten har sedan dess flyttats och är nu den enda arten i släktet Alle, som infördes 1806. Det vetenskapliga släktnamnet Alle kommer från det samiska ordet allē för alfågel (Clangula hyemalis), ett namn som Linnaeus tycks ha förväxlat mellan de två arterna. Arten har haft ett antal alternativa svenska namn genom åren, såsom alkeknot, sjökung och grönlandsduva. På engenska kallas den little auk i Europa och dovekie i Nordamerika, och andra gamla namn inkluderar rotch, rotche, bullbird och sea dove. Två underarter erkänns: den mindre nominatformen Alle alle alle och den marginellt större Alle alle polaris, som beskrevs 1930.

Utbredning och förekomst

Alkekungen har en cirkumpolär utbredning och häckar i Norra Ishavet. Dess huvudsakliga häckningsområden sträcker sig från Grönland och österut till nordvästra arktiska Ryssland. Underarten Alle alle alle häckar på östra Baffinön, Grönland, Island, Jan Mayen, Novaja Zemlja och Svalbard. Underarten Alle alle polaris häckar på Frans Josefs land och Severnaja Zemlja, österut genom arktiska Ryssland till Berings hav och på ön St. Lawrence i Alaska. En liten population har även häckat på Little Diomede Island i Bering-sundet. Arten häckade förr på Grímsey norr om Island men är numera utdöd där. Under vintertid sprider sig alkekungen över nordligare delar av Atlanten och dess kuster. Den övervintrar ner till Nordsjön och Skagerack i Europa, och så långt söderut som Florida i USA. I Skandinavien ses den regelbundet vid Sveriges och Norges västkust, ibland i stora antal. Vid kraftiga västliga vinterstormar kan den föras in längre över fastlandet och har observerats i alla Sveriges landskap. I Sverige har den setts under alla månader utom juni och juli. Ett mycket ovanligt häckningsförsök noterades år 1865 i Bottniska viken i Finland.

Livsmiljö och häckningsbeteende

Alkekungen lever i extremt tätbefolkade kolonier på klippiga sluttningar och kuster vid öppet, isfritt hav. Den bygger inget riktigt bo utan lägger sitt enda ägg i klippsprickor eller under stora stenar. Paret kan föra in små stenar, gammalt gräs eller lav i hålan för att skapa en rudimentär boplats. Ägget är blekt grönblått och ruvar av båda föräldrarna i ungefär en månad, mellan 28 och 31 dygn. Efter kläckningen, som sker efter cirka 25 dagar, tar föräldrarna gemansamt hand om ungen. Ungen väger vid kläckning omkring 21 gram och kan inte reglera sin kroppstemperatur själv, så den värms av föräldrarna i ungefär fem dagar. Därefter blir den flygfärdig efter ytterligare 23 till 30 dygn. Ungarna lämnar boet synkront med andra i kolonin, vanligtvis på natten. Liksom andra alkor är arten monogam och har hög boningsplatstrohet, vilket innebär att samma par ofta använder samma håla år efter år.

Föda och födosöksbeteende

Alkekungens huvudsakliga föda utgörs av små kräftdjur, särskilt copepoder, som är en typ av plankton. En fågel på 150 gram behöver uppskattningsvis äta omkring 60 000 sådana djur per dag, vilket motsvarar ungefär 30 gram torrvikt. De äter också små ryggradslösa djur som snäckor och små fiskar. Till skillnad från vad man tidigare trott, tyder nyare forskning på att de inte filtrerar plankton utan snarare använder en visuellt styrd sugmetod för att fånga bytet. De söker föda i stora flockar och lämnar sina häckningsberg i enorma svärmar. Under häckningstiden födosöker de nära kusten, och under vintern håller de sig nära kuster och kanter på havsisen. Deras flykt är snabb och direkt, med snabbt virvlande vingslag som är en följd av deras korta vingar.

Röstläten och kommunikation

Alkekungen är en ljudlig fågel i sina häckningskolonier, men tenderar att vara tyst till havs. I de stora kolonierna hörs ett ständigt tjattrande och kvittrande. Ett typiskt läte beskrivs som en ramsa som låter "krrii-äk ak ak ak ak", och när många fåglar samtidigt gör detta ljud bildas ett brusande körljud. Från flygande fåglar hörs också ett gnäggande läte som fungerar som ett varningsläte. Dessa olika twittrande och kacklande läten är en viktig del av den sociala interaktionen i de täta kolonierna.

Relation till människan och traditionell användning

Alkekungen har länge varit en viktig näringskälla för inuiter på Grönland, Baffin Island och Labrador. Fåglarna fångas traditionellt med speciella håvar vid kolonierna. En speciell beredningsmetod kallad kiviaq innebär att mellan 300 och 500 fåglar stoppas in i ett sälskinn, som sedan försluts med sälfett för att bli lufttätt. Skinnet läggs sedan under en hög med stenar för att jäsa i tre till arton månader. Denna fermenterade rätt är en viktig vinterförrådsmat. I Newfoundland i Kanada har fågeln, där kallad dovekie, bullbird eller ice bird, tidigare varit en sista utväg för att förhindra svält under vintern. Där bakades den i ugn, fylld med en savörsstuvning, och en portion bestod av fem till sex fåglar per person. Jakten på alkor för subsistens fortsätter i vissa delar av Newfoundland och Labrador, främst riktad mot sillgrisslor som skjuts nära isflak.

Hot, predation och bevarandestatus

Alkekungens naturliga fiender i häckningskolonierna är framför allt vittrut och fjällräv, som kan ta ägg, ungar och vuxna fåglar. Andra måsar och rovfåglar utgör också ett hot. I vissa fall har även isbjörnar rapporterats äta ägg. Eftersom alkekungen tillbringar större delen av sitt liv till havs, är den särskilt sårbar för oljeutsläpp, som kan döda stora antal individer. Klimatförändringar och uppvärmning i områden som Grönland och Island tros också kunna påverka beståndet negativt. Sent på hösten kan kraftiga stormar orsaka så kallade vrak, där stora mängder fåglar, inklusive alkekungar, drivs in mot kusten eller fastlandet och dör. Ett exempel är den brittiska rekordräkningen vid Farne Islands i november 2007, då tiotusentals fåglar observerades efter kraftiga nordliga stormar. Dessa vinterstormar kan föra fåglar söderut till ovanliga områden som Storbritanniens inre eller Newfoundland.

Vanliga frågor om Alkekung

Hur ser en alkekung ut och hur känner man igen den?

Alkekungen är en mycket liten och kompakt havsfågel, bara 19 till 21 centimeter lång med ett vingspann på 34 till 38 centimeter. Den har en satt, spolformad kropp och ett stort huvud i förhållande till kroppen med en karakteristisk kort och knubbig näbb. Under sommaren är den svart på huvud, bröst och rygg med vit undersida, och vintertid blir även bröstet och sidorna av huvudet vita. De flesta fåglar har en liten tydlig vit fläck bakom ögat. I flykten syns mycket snabba, virvlande vingslag och den håller sig ofta mycket lågt över vattenytan. Fötterna är grå med simhud.

Var och när kan jag se alkekung i Sverige?

I Sverige ses alkekungen regelbundet under vintertid utefter västkusten, särskilt i områden som vetter mot Skagerack och Nordsjön. Vid kraftiga västliga vinterstormar kan den drivas in över fastlandet och har då observerats i alla svenska landskap. Den har setts under alla månader utom juni och juli, vilket tyder på att vissa fåglar kan stanna sent på våren eller anlända tidigt på hösten. Vissa år förekommer de i mycket stora antal längs kusterna. Ett ovanligt häckningsförsök utanför den normala utbredningen dokumenterades 1865 i Bottniska viken i Finland.

Vad äter alkekungen och hur fångar den sin mat?

Alkekungens huvudföda består av små kräftdjur, framför allt copepoder som är en del av plankton. En fågel på 150 gram behöver konsumera uppskattningsvis 60 000 sådana djur per dag. De kompletterar även med andra små ryggradslösa djur som snäckor och med små fiskar. Ny forskning tyder på att de inte använder filterfödosök som man tidigare trott, utan istället en visuellt styrd sugmetod. De födosöker i stora flockar nära kusten under häckningstiden och nära iskant eller kuster under vintern, och simmar under vattnet för att fånga bytet.

Hur stor är alkekungen och hur skiljer sig underarterna åt?

Alkekungen är en mycket liten fågel med en totallängd på 19 till 21 centimeter och ett vingspann på 34 till 38 centimeter. Den väger mellan 130 och 200 gram. Det finns två underarter som skiljer sig något i storlek. Nominatformen Alle alle alle är den vanligaste och häckar från Grönland till Svalbard. Underarten Alle alle polaris, som häckar från Frans Josefs land till Alaska, är marginellt större än nominatformen. Informationen från anteckningarna nämner inte någon specifik livslängd för arten.

Var häckar alkekungen och hur ser boet ut?

Alkekungen häckar i enorma, mycket tätbefolkade kolonier på klippiga sluttningar och kuster i högarktiska områden runt Norra Ishavet. De främsta häckningsplatserna finns på platser som Grönland, Svalbard, Jan Mayen, Novaja Zemlja, Frans Josefs land och öar i Berings hav. De väljer platser med öppet, isfritt vatten i närheten. De bygger inget riktigt bo utan lägger sitt enda blekt grönblåa ägg direkt i en klippspricka eller under en stor sten. Paret kan föra in små stenar eller växtmaterial i hålan innan äggläggningen.

Vilka är alkekungens naturliga fiender och vilka hot står den inför?

Alkekungens främsta naturliga fiender i häckningskolonierna är vittrut och fjällräv, som tar ägg, ungar och vuxna fåglar. Andra måsar och rovfåglar predaterar också arten, och isbjörnar har rapporterats äta ägg. Ett stort hot är oljeutsläpp till havs, eftersom fågeln tillbringar mycket tid på vattnet och kan drabbas i stora antal. Klimatförändringar och uppvärmning i Arktis, särskilt på Grönland och Island, tros också kunna påverka beståndet negativt. Kraftiga höst- och vinterstormar kan orsaka vrak, där stora mängder fåglar drivs in mot land och dör, vilket är ett naturligt men ibland omfattande hot.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.