Örjan Anderssons 'Peer Gynt' på Folkteatern är en visuell fest

Analys

Koreografen och regissören Örjan Andersson har satt upp Henrik Ibsens ”Peer Gynt” på Folkteatern i Göteborg.

Föreställningen är en hybrid av dans och teater där titelrollen spelas av tre personer samtidigt: skådespelarpraktikanten Jonatan Falk och de äldre kollegerna Jonas Sjöqvist och Elin Skarin.

LÄS OCKSÅ: Tora Andersson poserar med sågning av sin bok på Bokmässan

Att en av dessa är kvinna, och att de andra två bär sidenklänningar, ger helheten en queer inramning, enligt Expressens recensent Teodor Stig-Matz.

”Det passar utmärkt med Ibsens text, som i mångt och mycket handlar om identitet och om att hitta sig själv i världen”, skriver han.

Berättelsen hamnar i skymundan

Konceptet med tre huvudrollsinnehavare gör dock att själva berättelsen hamnar något i skymundan, enligt Stig-Matz.

”Det blir rörigt, medvetet så, men ändå. Har man inte läst på förhand är det nog lätt att man tappar bort sig”, skriver han.

I Aftonbladet konstaterar Liv Landell Major att rollen som Peer skickas mellan de medverkande i turbofart.

”En hyperabstraktion som dessvärre inte riktigt flyger. Peer finns överallt och blir därför märkligt svår att få syn på”, skriver hon.

Dagens Nyheters recensent Isa Andersson beskriver uppsättningen som ”lite som en lök, ingen kärna, bara skal”.

Hon skriver att när skolade dansare möter skådespelare blir resultatet både vackert och ojämnt.

Scenografin sätter fokus på rörelser

Föreställningen börjar med ett delvis transparent plastskynke som täcker scenen, fullt av repor som får det att se ut som en jättelik isbit, enligt Expressen.

Scenen är placerad i mitten av salongen, vilket innebär att publiken under pjäsens gång ser både ensemblen och andra besökares reaktioner.

När plasten dras ner visar sig en avskalad kub med gråa väggar. ”Denna i grunden enkla konstruktion gör att skådespelarna och deras rörelser alltid står i centrum”, skriver Teodor Stig-Matz.

Scenografen Chrisander Brun, som även står för ljusdesign, använder spotlights och slingor med säker hand. ”Resultatet är en scenbild som hela tiden är i spel”, enligt Expressen.

Dansens hemmaplan skiner igenom

Kostymerna, skapade av Jenny Nordberg, består av negligéer i glimrande färger. ”Kostymvalet blir en underbar motvikt till den brutalistiska scenografin som domineras av grått”, skriver Liv Landell Major i Aftonbladet.

De enkla klänningarna hjälper dessutom skådespelarna att gå in för dansen och blir ett visuellt, samlande element.

”Och det märks att Andersson i grunden är koreograf, med dansen som sin absoluta hemmaplan. Här finns en stabil grund byggd på improvisation, och det bakomliggande samarbetet med de medverkande skiner igenom”, skriver hon.

Till tonerna av Franz Edvard Cedrins moderna uppdatering av Edvard Griegs berömda scenmusik rör sig skådespelarna i rörelsemönster som växlar mellan kaos och ordning, mellan det vackra och det fula, enligt Expressen.

Bergakungens sal blir en höjdpunkt

Scenen i Bergakungens sal blir en höjdpunkt. ”Griegs klassiska stycke är överväldigande i sig, och ensemblens insats som dansare får hela rummet att kännas just förtrollat. Det är intensivt, humoristiskt och otäckt”, skriver Liv Landell Major.

Hon pekar också ut Ludvig Stynsbergs roll som den böjde Bøjgen. ”Varje gång Ludvig Stynsberg går över scenen händer något. Han är den enda som fått en konstant karaktär och en egen rytm. Hans väsen blir ett motstånd som inte löses upp i kollektivet.”

I takt med Peer Gynts successiva nedgång fylls scenen av lerliknande sand, och allt får tydligare konturer, enligt Aftonbladet.

Major spekulerar om detta är en blinkning till koreografen Per Jonsson och ”det mentala mörker han skildrade med sin banbrytande scenkonst, alltid som en länk mellan liv och död”.

En snabbversion av ett epos

Föreställningen lyfter mot slutet, enligt Aftonbladets recension. ”Den klassiker som ligger i botten anas. Ändå lämnar man Folkteatern med känslan av att ha fått en snabbversion av ett epos vars vindlingar och djup återstår att upptäcka”, skriver Liv Landell Major.

Expressens Teodor Stig-Matz sammanfattar att det inte är en pjäs man ser för en exakt återgivning av originalet.

”Det är en pjäs man ser för att den är en fest för ögat”, skriver han.

Föreställningen har översättning och bearbetning av dramaturgen Magnus Lindman, musik och ljuddesign av Franz Edvard Cedrins samt scenografi och ljus av Chrisander Brun.

Övriga medverkande är Jernej Bizjak, Lisbeth Johansson, Janine Koertge, Britan ”Lemo” Rebandi, Daniel Staaf och Beda Åsbrink.

Med material från Expressen, Dagens Nyheter och Aftonbladet