Jean-Paul Belmondo

Uppväxt och tidiga influenser

Jean-Paul Belmondo föddes i Neuilly-sur-Seine utanför Paris. Hans far var skulptören Paul Belmondo och hans mor var målaren Sarah Madeleine Rainaud-Richard. Som pojke var han mer intresserad av sport än av skolan och utvecklade ett särskilt intresse för boxning och fotboll. Belmondo hade en kort amatörboxningskarriär som var obesegrad. Han vann tre raka knockouter i första ronden mellan 1949 och 1950. Han slutade boxas när han såg att hans ansikte började förändras. Efter att ha genomfört sin militärtjänstgöring i Franska Algeriet, där han kan ha brutit näsan med en gevärskolv, vände han sig mot skådespeleriet.

Han studerade vid en privat teaterskola och senare vid Conservatoire de Paris i tre år. Han skulle troligen ha vunnit priset för bästa skådespelare under sin tid där, men han deltog i en sketch som hånade skolan, vilket förolämpade juryn. Istället fick han endast en hedersomnämnand, vilket nästan utlöste ett upplopp bland hans upprörda medstudenter. Händelsen blev förstasidesnyheter.

Teater och tidig filmkarriär

Belmondos skådespelarkarriär började ordentligt 1953 med två föreställningar på Théâtre de l'Atelier i Paris. Han började sedan turnera i provinserna med vänner som Annie Girardot och Guy Bedos. Samtidigt uppträdde han vid olika provinsteatrar innan han slog igenom på Paristeatrarna. Hans första filmroll var i kortfilmen Moliere 1956. Hans första roll i en långfilm var en scen med Jean-Pierre Cassel i On Foot, on Horse, and on Wheels 1957, som klipptes bort från den färdiga filmen. Han fick en större roll i uppföljaren A Dog, a Mouse, and a Sputnik 1958. Han hade en liten roll i komedin Be Beautiful But Shut Up 1958, där han spelade mot Alain Delon, följt av en roll som gangster i Young Sinners 1958, regisserad av Marcel Carné.

Belmondo spelade mot Bourvil och Arletty i Sunday Encounter 1958. Jean-Luc Godard regisserade honom i en kortfilm, Charlotte and Her Boyfriend 1958, där Belmondos röst dubbades av Godard efter att Belmondo inkallats till militären. Hans första huvudroll var i Les Copains du dimanche 1958. Han hade sedan en biroll i An Angel on Wheels 1959 med Romy Schneider och därefter i Web of Passion 1959 för Claude Chabrol. Han spelade D'Artagnan i The Three Musketeers 1959 för fransk television.

Genombrott och den nya vågen

Belmondo slog igenom på allvar 1960. Han spelade i gangsterfilmen Consider All Risks med Lino Ventura. Sedan kom huvudrollen i Jean-Luc Godards film Till sista andetaget, som gjorde honom till en centralfigur i den franska nya vågen. Filmen var en stor framgång i Frankrike och internationellt och etablerade Belmondo som en stjärna. Han beskrevs som en korsning mellan Humphrey Bogart och James Dean och personifierade filmens nya vågs bild av den upproriska ungdomen.

Genombrottet ledde till att han fick fler roller än han kunde hantera. Han följde upp med filmer som Trapped by Fear och den italienska filmen Letters By a Novice. Han spelade mot Jeanne Moreau i Seven Days... Seven Nights 1961, som han senare kallade mycket tråkig. Han medverkade som gigolo i antologifilmen Love and the Frenchwoman 1960. Han gjorde två italienska filmer, där han spelade mot Sophia Loren i Two Women 1961 som en glasögonprydd bondpojke, och mot Claudia Cardinale i The Lovemakers 1961. Two Women och Till sista andetaget sågs vitt och brett i USA och Storbritannien, och 1961 kallades han den mest framträdande unga franske skådespelaren sedan Gérard Philipe.

Etablering som stjärna och breddning

Under 1960-talet etablerade Belmondo sig som en av Frankrikes största filmstjärnor. Han återförenades med Godard för A Woman Is a Woman 1961 och medverkade i den stjärnspäckade antologikomedin Famous Love Affairs. Han spelade präst i Jean-Pierre Melvilles filosofiska film Léon Morin, Priest 1961. Han var en pensionerad gangster i A Man Named Rocca 1962, följt av en stor succé med svärds- och kappfilmskomedin Cartouche 1962, regisserad av Philippe de Broca. Också populär var A Monkey in Winter 1962, en komedi där han och Jean Gabin spelade alkoholiserade.

François Truffaut ville att Belmondo skulle spela huvudrollen i en adaption av Fahrenheit 451, men det blev inte av. Istället gjorde Belmondo två filmer med Jean-Pierre Melville: film noiren The Fingerman 1963 och Magnet of Doom 1963. Han fortsatte att modernisera filmkonsten med filmer som Le Doulos 1962, That Man from Rio 1964, Greed in the Sun 1964 och Weekend at Dunkirk 1964. Med filmen That Man from Rio blev han också stuntman. 1963 valdes han till ordförande i de franska skådespelarnas fackförening och utgav sin självbiografi, Trente Ans et Vingt-Cinq Films. Han spelade djupare roller, som i Mississippi Mermaid 1969. Under sin karriär kallades han den franska motsvarigheten till skådespelare som James Dean, Marlon Brando och Humphrey Bogart.

Producent och kommersiell framgång

1971 blev Belmondo filmproducent och distributör. Han styrde därefter sin skådespelarkarriär mer mot kommersiell film från 1975. Han var en obestridlig publikmagnet tillsammans med Louis de Funès och Alain Delon och lockade nära 160 miljoner biobesökare under sin 50-åriga karriär. Han medverkade fyra gånger i det mest sedda franska filmen under året i Frankrike: The Brain 1969, The Night Caller 1975, Animal 1977 och Ace of Aces 1982. Endast Louis de Funès överträffade honom på denna punkt. Trots att han var eftertraktad av Hollywood vägrade Belmondo att medverka i engelskspråkiga filmer. Han spelade ofta heroiska, modiga och virila karaktärer, vilket gjorde honom populär hos en bred publik både i Frankrike och utomlands. Han beskrivs som en ikon och en nationalklenod i Frankrike, en inflytelserik skådespelare i fransk film och en viktig gestalt för utformningen av europeisk film.

Återgång till teatern och senare karriär

Belmondo hade även agerat på teater i början av sin karriär och återvände till scenen 1987 i pjäsen Kean, där han uppnådde stor framgång. För denna roll tilldelades han Prix du Brigadier 1987. 1993 producerade han sin första pjäs, som skulle bli berömd: Le Dîner de cons. Han fortsatte att medverka i filmer under 1990-talet och in på 2000-talet. Han har genom åren medverkat i såväl franska som internationella filmer av varierande kvalitet, men lyckades bibehålla sin ställning som en stor stjärna, mycket på grund av sin vinnande personlighet.

Utmärkelser och arv

Jean-Paul Belmondo mottog ett stort antal utmärkelser under sin livstid. 1972 blev han Riddare av Hederslegionen, en utmärkelse som senare uppgraderades till Officer 1989, Kommendör 2007 och slutligen Storofficer 2019. Han tilldelades Césarpriset för bästa manliga huvudroll 1989 för sin roll i filmen Att möta ett lejon. 2011 mottog han Honorary Palme d'Or vid Cannesfestivalen. 2016 hedrades han med ett Heders-Guldlejon (Golden Lion for Lifetime Achievement) vid Venedigfilmfestivalen. 2017 hyllades han av Césarakademin vid den 42:a César-galan. Bland andra priser kan nämnas Prix Citron, Orange och Bourgeon 1972, Kommendör av Nationalförtjänstorden 1994, Kommendör av Arts et Lettres-orden 2006, Prix Coq från Franska gemenskapen i Belgien 2012, Riddare av Leopoldsorden 2012 och Storofficer av Nationalförtjänstorden 2017. 2018 tilldelades han Honorary Lumière Award. Vid sin bortgång 2021 hedrades han med en Hommage national. Han nominerades till två BAFTA Awards under sin karriär. Hans son, Paul Belmondo, är racerförare.

Vanliga frågor om Jean-Paul Belmondo

Vilka är några av Belmondos mest kända filmer?

Förutom genombrottsfilmen Till sista andetaget är Belmondo mycket känd för äventyrsfilmen Mannen från Rio från 1964. Han medverkade också i betydande filmer som Två kvinnor från 1960, Léon Morin, präst från 1961 och Cartouche från 1962. Under sin karriär spelade han i ett brett spektrum av filmer, från konstfilmer till kommersiella publikframgångar som Hjärnan från 1969 och Djuret från 1977. Hans filmografi inkluderar samarbeten med flera av de franska nya vågens mest berömda regissörer.

Vann Jean-Paul Belmondo några stora priser?

Ja, Jean-Paul Belmondo vann flera prestigefyllda priser under sin långa karriär. År 1989 tilldelades han Césarpriset för bästa manliga huvudroll för sin insats i filmen Att möta ett lejon. Han mottog också hedersutmärkelser som Honorary Palme d'Or vid Cannesfestivalen 2011 och Heders-Guldlejonet vid Venedigfestivalen 2016. Dessutom hedrades han av den franska staten med höga grader av Hederslegionen, där han slutligen blev Storofficer år 2019. Han var också mottagare av Prix du Brigadier för sin teaterroll i Kean 1987.

Spelade Belmondo bara i film?

Nej, Jean-Paul Belmondo hade en betydande bakgrund och engagemang även inom teatern. Han studerade vid Conservatoire de Paris och uppträdde vid olika provinsteatrar innan sin filmkarriär tog fart. En viktig återgång till scenen skedde 1987 när han spelade huvudrollen i teaterpjäsen Kean, vilket gav honom stor framgång och ett pris. Senare producerade han även sin första teaterpjäs, Le Dîner de cons, som blev mycket känd. Hans scenframträdanden var en viktig del av hans konstnärliga uttryck.

Varför är Belmondo så viktig för fransk film?

Jean-Paul Belmondo var en nyckelperson i den franska nya vågen, en rörelse som moderniserade filmkonsten på 1960-talet. Hans roll i Till sista andetaget gjorde honom till ett internationellt ansikte för denna kulturella förnyelse. Han lyckades sedan bibehålla sin position som en av Frankrikes största filmstjärnor under decennier, med framgångar både i konstnärliga och kommersiella projekt. Hans karaktärer, ofta heroiska och virila, gjorde honom populär hos en bred publik i hemlandet och utomlands. Han vägrade spela i engelskspråkiga filmer trots erbjudanden från Hollywood, vilket underströk hans lojalitet till den europeiska filmens.

Vad gjorde Belmondo innan han blev skådespelare?

Innan Jean-Paul Belmondo på allvar inledde sin skådespelarkarriär var han mycket intresserad av sport, särskilt boxning och fotboll. Han hade en kort amatörboxningskarriär mellan 1949 och 1950 där han vann tre raka segrar genom knockout i första ronden. Han genomförde också sin militärtjänstgöring som menig i Algeriet, en period under vilken han kan ha brutit näsan. Hans väg till skådespeleriet började med studier vid en privat teaterskola och vid Conservatoire de Paris, där han dock bara fick ett hedersomnämnande på grund av en kontroversiell sketch.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-05.