Sweet

Bildandet och de första åren

Sweet har sitt ursprung i det brittiska soulbandet Wainwright's Gentlemen, där Mick Tucker och Brian Connolly var medlemmar. Tucker rekryterades till Wainwright's Gentlemen 1965, där även Ian Gillan var medlem en kort tid. Gillan ersattes senare av Brian Connolly. I januari 1968 lämnade Tucker och Connolly den gruppen och bildade tillsammans med basisten Steve Priest från bandet The Army och gitarristen Frank Torpey bandet Sweetshop. Torpey hade gått på samma skola som Tucker och spelat med honom tidigare. Namnet kortades snart ned till The Sweet efter att ett annat band använt namnet Sweetshop. Bandet gjorde sin första spelning i mars 1968 i Hemel Hempstead.

Efter ett kortvarigt skivkontrakt med Fontana Records, som resulterade i den misslyckade debutsingeln "Slow Motion" i juli 1968, lämnade Frank Torpey bandet efter en spelning i juli 1969. Gitarristen Mick Stewart anslöt 1969 och bandet skrev kontrakt med Parlophone. Trots tre utgivna singlar, "Lollipop Man", "All You'll Ever Get from Me" och en cover på "Get on the Line", lyckades ingen ta sig in på den brittiska singellistan. Stewart lämnade gruppen 1970 och ersattes inte omedelbart.

Genombrottet med Chinn och Chapman

Efter att ha stött på producenten Phil Wainman fick Connolly, Priest och Tucker sjunga på en demo skriven av låtskrivarparet Nicky Chinn och Mike Chapman. Låten hette "Funny Funny" och på inspelningen spelade Pip Williams gitarr, John Roberts bas och Wainman själv trummor. Wainman började erbjuda låten till skivbolag. Samtidigt höll bandet audition för en ny gitarrist efter att ha sett en annons i Melody Maker och rekryterade slutligen Andy Scott, som tidigare spelat med The Scaffold och Elastic Band. Scott gjorde sin livedebut med The Sweet i september 1970 i Redcar.

Bandet skrev ett managementavtal med Chinn och Chapman och Phil Wainman fortsatte som exekutiv producent. Avtalet innebar också ett skivkontrakt med RCA Records för hela världen utom Nordamerika. I mars 1971 blev "Funny Funny" bandets första internationella hit och nådde topp-20 i många länder. Singeln "Co-Co" nådde andra plats i Storbritannien i juni 1971. Under denna period stod bandmedlemmarna huvudsakligen för sången på inspelningarna, medan studiomusiker spelade instrumenten.

Bandets första officiella studioalbum, Funny How Sweet Co-Co Can Be, gavs ut i november 1971. Albumet innehöll tidigare singlar, nya Chinn/Chapman-låtar som "Chop Chop" och covers som "Daydream". Det spelades in i Nova Studios i London och såldes i endast 10 000 exemplar, utan att ta sig in på den brittiska albumlistan. Den 7 september 1971 höll Sweet sin första konsert i Sverige i Eskilstuna som en del av sin Funny How Sweet Co-Co Can Be-turné, följd av spelningar i Uppsala, Stockholm, Göteborg och andra städer.

Framgångar och imageförändring

Under 1972 fortsatte framgångarna med singlar som "Poppa Joe", som blev etta i Danmark, Finland och Nederländerna och nådde plats 11 i Storbritannien. Singlarna "Little Willy" och "Wig-Wam Bam" nådde båda fjärde plats i Storbritannien. "Little Willy" blev också bandets största hit i USA med en tredjeplats på Billboard Hot 100 1973. Med "Wig-Wam Bam" började bandet för första gången spela alla instrumenten själva på en Chinn/Chapman-singel, vilket gav ett hårdare, mer rockorienterat sound.

I januari 1973 blev "Block Buster!" bandets första singeletta i Storbritannien, där den låg etta i fem veckor. Uppföljaren "Hell Raiser" nådde andra plats i maj samma år. För att marknadsföra singlarna gjorde bandet många framträdanden i TV-program som Top of the Pops och Supersonic. Bandet blev kända för sina överdrivna scenkläder under glamrockens glansdagar och sågs som rivaler till band som T. Rex, Slade och Gary Glitter. Ett TV-framträdande väckte kontrovers då Steve Priest bar ett armband med en svastika. Bandet började känna sig missnöjda med sin tuggummipop-image och ville utvecklas mot en hårdare rockstil. De var särskilt missnöjda med att deras album inte sålde lika bra som singlarna, ett problem som följde dem genom hela karriären.

Övergång till hårdrock och egna kompositioner

Bandet hade länge skrivit egna hårdrockslåtar som gavs ut som B-sidor på singlarna, vilket skapade en kontrast mot de poppiga A-sidorna. På livekonserter spelade de i större utsträckning dessa egna låtar och medley av äldre rock, medan de undvek vissa av sina tidiga hits som "Funny Funny" och "Poppa Joe". Detta ledde till problem med publiken, som vid ett tillfälle i Kilmarnock 1973 kastade flaskor på scenen eftersom de inte kände igen låtarna. Denna incident inspirerade till låten "The Ballroom Blitz", som gavs ut i september 1973 och nådde andra plats i Storbritannien.

Från slutet av 1973 kortade bandet officiellt ned sitt namn från The Sweet till bara Sweet, en förändring som syntes på alla utgivningar från 1974. Relationen med managern Chinn och Chapman blev allt mer spänd. 1974 spelade bandet in sitt andra studioalbum, Sweet Fanny Adams, tillsammans med Phil Wainman. Albumet, som gavs ut i april 1974, markerade en tydlig övergång till ett hårdare, mer självständigt sound med egenskrivna rocklåtar som "Sweet F.A." och "Set Me Free". Här demonstrerade bandet sina tekniska färdigheter som musiker för första gången på skiva. Albumet innehöll också höga körstämmor, ett signaturdrag som kom att återfinnas på senare album.

Internationell topp och senare karriär

Sweet fortsatte att ha stora framgångar under mitten av 1970-talet. Låten "Teenage Rampage" (1974) nådde andra plats på den brittiska singellistan. 1974 gav bandet också ut albumet Desolation Boulevard. 1975 blev "Fox on the Run" en ny stor hit som nådde andra plats i Storbritannien och blev en topp-tio hit i USA. Denna låt var en av bandets mest kända egenskrivna kompositioner.

Bandet gav sedan ut studioalbumen Give Us a Wink (1976), Off the Record (1977) och Level Headed (1978). Den sista internationella hitlåten blev "Love Is Like Oxygen" från 1978, som också blev en topp-tio hit i USA. Sångaren Brian Connolly lämnade bandet 1979 för en solokarriär och de återstående medlemmarna fortsatte som en trio. Bandets popularitet hade dalat mot slutet av 1970-talet och de spelade in ytterligare tre studioalbum innan Sweet upplöstes 1981.

Återföreningar och arv

Från mitten av 1980-talet spelade Andy Scott, Brian Connolly och Steve Priest alla i sina egna versioner av Sweet vid olika tillfällen. Scotts version var baserad i Storbritannien, medan Priests grupp var verksam i USA. Brian Connolly avled 1997 och Mick Tucker 2002. Steve Priest fortsatte att spela med sin amerikanska version av bandet fram till sin död 2020. Andy Scott är fortfarande aktiv med sin brittiska version av Sweet. Sweet har haft ett bestående inflytande och är ihågkomna som en av de ledande grupperna inom glamrocken. Deras musik, som spänner från poppiga singlar till hårdrock, har sålt i över 55 miljoner exemplar och de har haft 34 singelettor runt om i världen. Bland deras mest kända egenskrivna låtar finns "Fox on the Run", "Action" och "Love Is Like Oxygen".

Vanliga frågor om Sweet

Vilka var de fyra huvudsakliga medlemmarna i Sweet?

Den mest kända och framgångsrika sättningen av Sweet bestod av Brian Connolly på sång, Steve Priest på basgitarr, Andy Scott på gitarr och Mick Tucker på trummor. Denna klassiska lineup bildades 1970 när Andy Scott anslöt efter att ha svarat på en annons i Melody Maker. Bandet hade sitt ursprung i gruppen Wainwright's Gentlemen där Connolly och Tucker tidigare spelat. Denna kvartett var ansvarig för bandets största framgångar under 1970-talet.

Vilken var Sweets första singeletta i Storbritannien?

Sweet fick sin första singeletta i Storbritannien med låten "Block Buster!" i januari 1973. Denna hit skrevs av låtskrivarduon Nicky Chinn och Mike Chapman. Låten låg kvar på förstaplatsen i Storbritannien i fem veckor i följd. Den var en del av bandets tidiga repertoar som dominerades av Chinn och Chapmans kompositioner.

Varför ändrade Sweet sitt namn från The Sweet till bara Sweet?

Bandet kortade ner sitt namn från The Sweet till Sweet i slutet av 1973. Denna namnändring syntes på alla deras utgivningar från och med år 1974. Anledningen till förkortningen var att ett annat brittiskt band redan hade gett ut en singel under namnet Sweetshop, vilket var bandets ursprungliga namn. Efter att ha kortat namnet till The Sweet tidigare valde man nu att ytterligare förenkla det till Sweet.

Vilka skrev Sweets tidiga hitlåtar?

Sweets tidiga hitlåtar skrevs huvudsakligen av låtskrivarduon Nicky Chinn och Mike Chapman. Duon skrev A-sidorna på singlar som "Funny Funny", "Co-Co", "Little Willy" och "Block Buster!". Bandet sjöng på dessa låtar medan instrumenten ofta spelades in av studiomusiker. Samarbetet inleddes 1970 efter ett möte med producenten Phil Wainman som visste att Chinn och Chapman sökte ett band för sina demos.

När upplöstes Sweet och vad hände sedan?

Sweet upplöstes officiellt 1981 efter att bandets popularitet hade dalat i slutet av 1970-talet. Brian Connolly hade lämnat gruppen redan 1979 för att påbörja en solokarriär. Från mitten av 1980-talet började Scott, Connolly och Priest alla spela i sina egna versioner av Sweet under olika tidpunkter. Andy Scotts version var baserad i Storbritannien medan Steve Priests grupp var verksam i USA.

Vilka är några av Sweets mest kända egenskrivna låtar?

Bland Sweets mest kända egenskrivna låtar kan nämnas "Fox on the Run", "Action" och "Love Is Like Oxygen". Dessa låtar skrevs av bandmedlemmarna själva och markerade deras övergång från tuggummipop till en mer hårdrocksinriktad stil. Många av dessa egna kompositioner gavs ursprungligen ut som B-sidor på singlarna under deras tidiga samarbete med Chinn och Chapman. Låten "Fox on the Run" blev en internationell hit och nådde andraplatsen på den brittiska singellistan 1975.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-05.