Dopning

Definition och regelverk

Enligt World Anti-Doping Agency (WADA) definieras dopning som förekomsten av ett eller flera brott mot de antidopningsregler som finns upprättade i organisationens kod. En substans eller metod klassas som dopning om den uppfyller minst två av tre kriterier. Dessa kriterier är att ämnet eller metoden höjer prestationen, att den utgör en risk för idrottarens hälsa samt att den strider mot sportens anda. WADA publicerar årligen en lista över förbjudna substanser och metoder, vilken fungerar som en internationell standard. Brott mot reglerna kan leda till straff som återkallande av medaljer eller livstids avstängning från tävlingar. Det är möjligt att dopa sig omedvetet, till exempel genom att inta kosttillskott som innehåller förbjudna ämnen utan att detta anges i innehållsförteckningen. Denna lista över förbjudna preparat ändras normalt från år till år. Vissa ämnen är allmänt förbjudna i länder som Sverige och Australien, medan andra endast är förbjudna vid idrottstävlingar.

Dopningslistan och förbjudna ämnen

WADA:s lista över förbjudna ämnen och metoder är indelad i kategorier som är förbjudna både under tävling och träning, samt sådana som enbart är förbjudna under tävling. Till de alltid förbjudna ämnena hör anabola substanser som testosteron och tillväxthormon, som syftar till att öka muskelmassa och träningskapacitet. Även stimulantia som amfetamin, vissa peptidhormoner som EPO, beta-2-agonister och diuretika (urindrivande medel) är förbjudna. Diuretika kan användas för att snabbt sänka vikten inför invägning eller för att späda ur ett dopningsprov. Förbjudna metoder inkluderar bloddopning, manipulation av dopningsprover och gendopning. Under tävling är även narkotika, cannabis och i vissa sammanhang kortison förbjudet. Alkohol och betablockerare är endast otillåtna vid tävling inom några specificerade idrotter. Betablockerare kan blockera signaler i nervsystemet. Vissa idrotter har egna tilläggsregler, som till exempel skidsporten där för höga blodvärden kan leda till startförbud av medicinska skäl. Dispans kan ges för vissa läkemedel, som astmamediciner, om de inte bedöms ge en signifikant prestationsförbättring. Alla former av dopning med substanser på listan behöver inte vara prestationshöjande för den specifika idrottaren, men leder ändå till straff.

Stimulantia och deras effekter

Stimulantia som amfetamin och efedrin påverkar det centrala nervsystemet och ökar kroppsaktiviteten. Deras kemiska struktur liknar kroppens egna ämnen adrenalin och noradrenalin. Dessa preparat kan slå ut kroppens naturliga varningssystem, vilket leder till att idrottaren kan tömma alla kroppsreserver utan att märka av trötthet. Detta medför risk för allvarlig utmattning, medvetslöshet och i extrema fall döden. Biverkningar inkluderar stressymptom och långvariga aggressioner. Efedrin finns i ett flertal läkemedel mot förkylning. Som läkemedel har stimulantia en högst begränsad användning på grund av dessa biverkningar. Koffein är ett annat exempel på ett stimulantia som har varit omdiskuterat inom dopningssammanhang.

Anabola steroider och diuretika

Anabola androgena steroider (AAS) har en muskeluppbyggande (anabol) och en maskuliniserande (androgen) effekt. Biverkningarna är många och omfattar högt blodtryck, förhöjda blodfetter och svår akne. Hos kvinnor kan de androgena effekterna yttra sig som ökad kroppsbehåring, förstoring av klitoris, sänkt röstläge och menstruationsstörningar. Diuretika är urindrivande ämnen som används i idrotter med viktklassindelning, som brottning eller boxning, för att snabbt sänka kroppsvikten. De används även inom galoppsport och bodybuilding. Exempel på diuretika är acetazolamid, furosemid och mersalyl. Diuretika leder till uttorkning och förlust av mineraler, vilket kan orsaka muskelkrampar, försvagning och njurproblem. Eftersom de späder ur urinet är de också svåra att upptäcka i kontroller och kan användas för att dölja andra dopningsmedel. Deras primära effekt är att sänka prestationsförmågan snarare än att höja den.

Peptidhormoner och deras risker

Peptid- och glykoproteinhormoner som EPO (erytropoetin) och tillväxthormon (HGH) är kroppsegna proteiner. EPO ökar produktionen av röda blodkroppar, vilket förbättrar syreupptagningsförmågan. Biverkningar inkluderar högt blodtryck och att blodet blir tjockare (mer visköst), vilket ökar risken för hjärtinfarkt. En säker metod för att påvisa EPO i urin infördes först år 2002. Ett annat peptidhormon är ACTH, som påverkar kroppens egen produktion av kortison och fördelningen av energireserver. Riskerna med dessa preparat är allvarliga och sträcker sig bortom den omedelbara prestationshöjningen.

Gendopning – den nya utmaningen

Gendopning är en ny och teoretisk metod som innebär överföring av gener för att förbättra idrottsprestationen. Metoden, som inspirerats av genteknik inom sjukvården, anses potentiellt mycket effektiv och svår att upptäcka. Forskaren Lee Sweeney satte igång en större diskussion om ämnet 2004 efter experiment med råttor där han fogade in en gen för tillväxthormon. De två huvudsakliga inriktningarna är att öka muskelmassa genom att påverka tillväxthormon eller hämma muskeltillväxt-bromsande ämnen som myostatin, samt att öka produktionen av EPO för uthållighet. Riskerna är betydande och inkluderar överreaktion från immunförsvaret som kan leda till dödsfall, samt att viruset som används för att föra in generna kan orsaka cancer genom att störa celldelningsgener. Jämfört med traditionell dopning är effekten av gendopning tänkt att vara mycket långvarig och behandlingen är relativt lätt att utföra. Experter är fortfarande osäkra på när denna metod kan bli vanlig, och mycket forskning satsas på att utveckla metoder för att upptäcka den.

Historik från antiken till modern tid

Användningen av prestationshöjande medel i idrott går tillbaka till antiken, med exempel från både grekiska olympiska spel och romerska vagnraces. I antikens Grek利亚 använde atleter som Charmis, vinnaren av stadionloppet 668 f.Kr., speciella dieter med torkade fikon för att förbättra sin prestation. I Nordisk mytologi sägs berserkerna ha druckit en blandning kallad butotens, troligen baserad på flugsvamp, för att öka sin fysiska styrka. Under 1800-talet användes opiatbaserade preparat som laudanum i långdistansgångtävlingar i Storbritannien för att hålla deltagarna vakna. Sexdagarscykeltävlingar blev populära under samma århundrade, där åkare använde nitroglycerin för att underlätta andningen och bekämpa utmattning, vilket ledde till hallucinationer och allmän avsky från publiken. I modern tid noterades det första dopningsfallet i OS 1904, då en löpare injicerade stryknin. På grund av de uppenbara hälsoriskerna initierades det första förbudet mot dopning redan 1928.

Utveckling av internationell bekämpning och kontroller

Den Internationella olympiska kommittén (IOC) beslutade att förbjuda dopning 1967. Arbetet samordnades internationellt med bildandet av World Anti-Doping Agency (WADA) år 1999. WADA arbetar för en dopningsfri sport genom sitt regelverk, World Anti-Doping Code. För att upptäcka dopning finns ett globalt nätverk av ackrediterade laboratorier. För att förhindra att idrottare dopar sig och sedan håller sig undan kontroller finns ett system kallat ADAMS (Anti-Doping Administration & Management System). I detta system måste idrottare ange sin planerade vistelseplats för varje dag ett kvartal i förväg, vilket möjliggör för oanmälda kontroller. En studie från 2011 visade att över 30 procent av atleter vid ett VM i friidrott erkände att de använt förbjudna substanser under sin karriär, medan en annan studie pekade på så höga siffror som 44 procent. Trots detta åkte endast cirka 0,5 procent av de testade faktiskt fast, vilket illustrerar utmaningen med att upptäcka dopning. Dopningsforskaren Max M. Novich noterade hur tränare under 1800-talet gav behandlingar med kokainbas för att cyklister skulle få ett andra andetag.

Vanliga frågor om Dopning

Vad är definitionen på dopning?

Enligt World Anti-Doping Agency (WADA) definieras dopning som förekomsten av ett eller flera brott mot de antidopningsregler som finns i deras kod. En substans eller metod klassas som dopning om den uppfyller minst två av tre kriterier: att den höjer prestationen, att den utgör en hälsorisk för idrottaren, eller att den strider mot sportens anda. WADA publicerar en årlig lista över allt som är förbjudet. Att bryta mot reglerna kan leda till allvarliga straff som återkallade medaljer eller livstids avstängning. Dopning kan även ske omedvetet genom förorenade kosttillskott.

Vilka är några vanliga typer av dopningsmedel?

Vanliga kategorier inkluderar anabola steroider som bygger muskler, stimulantia som amfetamin som ökar alerthet, och peptidhormoner som EPO som förbättrar syreupptagningsförmågan. Diuretika är urindrivande medel som används för att snabbt gå ner i vikt eller för att dölja andra substanser. Det finns också förbjudna metoder som bloddopning och gendopning. Vissa ämnen som narkotika och cannabis är endast förbjudna under tävling, medan andra som anabola steroider är förbjudna hela tiden. Glukokortikoider som kortison och ämnen med antiöstrogen effekt finns också på listan.

När började man bekämpa dopning internationellt?

Det första kända dopningsfallet i de moderna olympiska spelen inträffade 1904. På grund av de uppenbara farorna med vissa ämnen initierades det första förbudet mot dopning 1928. Den Internationella olympiska kommittén (IOC) beslutade formellt att förbjuda dopning år 1967. Den internationella samordningen fick en central organisation år 1999 när World Anti-Doping Agency (WADA) bildades. WADA arbetar sedan dess för en dopningsfri idrott genom att upprätta regelverk och standarder. Historien med dopning sträcker sig dock mycket längre tillbaka, till antikens Grekland och Rom.

Vad är gendopning?

Gendopning är en teoretisk och avancerad metod som innebär att man för in gener i en idrottares kropp för att permanent förbättra prestationsförmågan. Det kan handla om gener som ökar muskelmassan eller produktionen av röda blodkroppar (via EPO). Metoden, som härstammar från medicinsk genteknik, diskuterades allvarligt efter forskning av Lee Sweeney 2004. Den anses vara mycket svår att upptäcka med vanliga dopningstester och effekten tros vara långvarig. Riskerna är betydande och inkluderar allvarliga immunreaktioner och cancer. Experter är osäkra på när den kan bli en vanlig företeelse.

Hur fungerar dopningskontroller och ADAMS?

Dopningskontroller genomförs genom provtagning, vanligtvis av urin eller blod, som analyseras i ackrediterade laboratorier runt om i världen. För att göra kontrollerna effektiva och överraskande finns ett system kallat ADAMS (Anti-Doping Administration & Management System). I detta system måste elitidrottare ange sin exakta vistelseort för varje dag, ett kvartal i förväg. Detta gör det möjligt för antidopningsorganisationer att genomföra oanmälda kontroller när som helst och var som helst. Systemet är designat för att minska möjligheten för idrottare att dopa sig och sedan vänta ut att ämnena lämnar kroppen innan en schemalagd kontroll.

Vad är historien bakom anabola steroider?

Utvecklingen av anabola steroider i USA drivs ofta tillbaka till läkaren John Ziegler, som var läkare för det amerikanska tyngdlyftningslaget på 1950-talet. Under en resa till Wien 1954 fick han veta av en rysk kollega att det sovjetiska lagets framgångar berodde på användning av testosteron. För att hålla jämna steg bestämde sig Ziegler för att utveckla ett amerikanskt preparat. Han samarbetade med läkemedelsföretaget CIBA för att skapa methandrostenolone, som lanserades 1960 under varumärket Dianabol. Under OS 1960 dog den danske cyklisten Knud Enemark Jensen under ett lopp, och en obduktion avslöjade amfetamin och nikotinyltartrat i hans system.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.