Vitryggig hackspett

Utseende och läten

Vitryggig hackspett är den största arten bland de brokiga hackspettarna i den västra palearktiska regionen. Den har en karakteristisk fjäderdräkt med inslag av vitt, svart och rött. Den ljusa undersidan är tydligt streckad i svart längs kroppssidorna, och bröstet har en beige till skär ton. Namnet kommer från den vita bakryggen och övergumpen, medan undergumpen är svagt rödaktig. Hanen har en röd hjässa, medan honans hjässa är svart. Ungfåglar har en mer diskret teckning med bredare sidstreck och en blekare, rödaktig hjässa.

Trumningen är ett viktigt ljud för arten. Den är lång och utdragen jämfört med andra hackspettar, varar i cirka två sekunder och börjar kraftfullt för att sedan accelerera och avta svagare mot slutet. Fågelns rop beskrivs som ett snabbt, skrattande 'goeddi-goeddi-goeddi'. Den har även ett lockläte som liknar större hackspettens 'kick', men det är tjockare och har lägre tonhöjd och inte riktigt samma skärpa. När fågeln är orolig upprepas detta läte i ojämna serier.

Underarten owstoni i Ryukyuöarna skiljer sig markant i utseende från andra underarter. Den är större, har längre vingar och näbb samt mycket mindre inslag av vitt på vingar och stjärt. Dess ansikte, haka och strupe är mer beigefärgade, och den har ett svart bröstband istället för streck. Hanen av denna underart har en blekare röd hjässa och en matt eldröd snarare än skär buk och undergump.

Utbredning och systematik

Vitryggig hackspett har ett stort utbredningsområde som sträcker sig från södra och mellersta Skandinavien genom Östeuropa och vidare österut i ett bälte ända till Japan och Kamtjatka. Utbredningsområdets centrum ligger i den södra tajgan. I Europa finns restpopulationer i bergsområden som Pyrenéerna, Alperna, Karpaterna, Apenninerna och på Balkan. Arten delas in i tolv underarter. Den nordliga nominatformen, Dendrocopos leucotos leucotos, finns från norra Europa till nordöstra Asien. Andra underarter finns från Pyrenéerna till Mindre Asien, i Sibirien, Kina, Taiwan, Korea och Japan.

Underarten owstoni, som lever på Amami-Ōshima i Ryukyuöarna, skiljer sig markant i utseende. Den är större, har längre vingar och näbb, mycket mindre vitt på vingar och stjärt samt ett svart bröstband istället för streck. Vissa organisationer som Birdlife International behandlar den som en egen art, kallad amamispett, men genetiska studier visar att den tillhör vitryggig hackspett. Den beskrivna typelokalen för hela arten är Silesien, en historisk region som främst ligger i Polen.

Historisk och nutida förekomst i Sverige

Vitryggig hackspett förekom tidigare som häckfågel på många platser i södra Sverige. Under 1800-talet och tidigt 1900-tal dokumenterades den från 17 av 24 landskap. Under senare delen av 1900-talet minskade utbredningsområdet med över 90 procent, och arten blev nära nog försvunnen. Under 2000-talet konstaterades häckningar i Dalsland och Värmland fram till 2008, men den är nu försvunnen därifrån. Efter inflöden av fåglar österifrån har den etablerat sig tillfälligt i norra Sverige.

Häckningar har åter konstaterats, från 2014 i området kring nedre Dalälven och från 2018 i Västerbotten. Sedan 2020 häckar arten årligen i Västerbotten. Ytterligare inflöde till norra Norrland skedde hösten 2019. Trots dessa tecken på etablering är arten kategoriserad som akut hotad i Sverige. Det totala beståndet uppskattas till mellan 50 och 60 reproduktiva individer, varav cirka 30 finns i Västerbotten. Naturvårdsverket har tagit fram ett åtgärdsprogram för att rädda arten, som reviderades 2025. Arten kallades förr i tiden även för hvitrygg-spätt.

Strikta biotopkrav och livsmiljö

Vitryggig hackspett har mycket strikta krav på sin livsmiljö och lever i så kallade metapopulationer. För att häcka krävs att det finns 100 till 150 hektar optimal biotop inom ett 500 hektar stort område. Den optimala biotopen är lövskog med hög andel solbelyst triviallövskog, som består av träd som al, björk, sälg, rönn och asp. Eftersom fågeln livnär sig på insekter i död ved krävs en blandad struktur med både levande och döda träd.

Al är särskilt viktig eftersom den tidigt börjar självgallra, vilket snabbt skapar substrat för vedlevande insekter. Även yngre, självgallrande aspskott och jolster producerar insekter snabbt. Björk och sälg behöver nå en större storlek innan de arter som hackspetten behöver bosätter sig i den döda veden. Vid restaurering av lövskogar för arten rekommenderas att gran huggs ut för att öka solinstrålningen, med högst fem procent gran kvar för att minska självsådd. Tallar och andra lövträd anses inte vara ett problem på samma sätt eftersom tallar inte skuggar lika mycket som granar.

Häckningsbiologi och födoval

Under häckningssäsongen hackar paret ut ett bohål i en gammal, förmultnande trädstam, ofta i asp. Hålet är ungefär sju centimeter brett och 30 centimeter djupt. I norra Sverige häckar den främst i björk, men har även observerats i sälg och asp. Honan lägger tre till fem vita ägg som båda föräldrarna ruvar i tio till tolv dagar. Paret hjälps åt med ruvningen av äggen.

Fågelns föda består mestadels av skalbaggar och deras larver, samt andra insekter som den hittar i förmultnade träd. Den äter även nötter, frön och bär. Dess långa näbb är troligen anpassad efter detta födoval. Arten lever i det vilda normalt mellan tre och fyra år, medan individer i fångenskap kan nå en ålder på ungefär elva år.

Global status, hot och taxonomi

Globalt bedöms vitryggig hackspett av IUCN som livskraftig. Den europeiska populationen uppskattas till mellan 180 000 och 550 000 par, vilket ger en grov uppskattning av världspopulationen på mellan en och sju miljoner individer. I flera europeiska länder finns betydande populationer, som i Norge med 1 700–1 800 par, Lettland med 2 000–2 500 par, Litauen med 900–1 200 par och Belarus med 5 000–6 000 par. Hotet mot arten är främst förlusten av lämpliga biotoper, det vill säga stora områden med gammal lövskog och rikligt med död ved.

Den vitryggiga hackspetten beskrevs första gången vetenskapligt av den tyske naturforskaren Johann Matthäus Bechstein år 1802 under namnet Picus leucotos. Det vetenskapliga artepitetet leucotos kombinerar de grekiska orden för 'vit' och '-ryggad'. Arten placeras idag i släktet Dendrocopos, som infördes av den tyske naturforskaren Carl Ludwig Koch år 1816. De tolv erkända underarterna är leucotos, uralensis, lilfordi, tangi, subcirris, stejnegeri, namiyei, takahashii, quelpartensis, owstoni, fohkiensis och insularis.

Vanliga frågor om Vitryggig hackspett

Hur känner man igen en vitryggig hackspett?

Vitryggig hackspett är den största av de brokiga hackspettarna i regionen, 25–28 cm lång. Den vuxna fågeln har en ljus undersida med tydliga svarta längsstreck på sidorna. Den har en vit bakrygg och övergump, vilket ger den sitt namn, medan undergumpen är svagt röd. Hanen har en röd hjässa och honan en svart. Ungfåglarna har bredare sidstreck och en blekare, rödaktig hjässa. Dess trumning är lång och utdragen, och dess rop låter som ett snabbt 'goeddi-goeddi-goeddi'. Underarten owstoni skiljer sig med ett svart bröstband och mindre vitt.

Var finns vitryggig hackspett i Sverige?

Historiskt fanns den i många södra svenska landskap, men utbredningen har minskat med över 90 procent. Under 2000-talet har häckningar konstaterats i Dalsland och Värmland, men den är nu försvunnen därifrån. Efter inflöden österifrån har den etablerat sig i norra Sverige. Sedan 2014 har häckningar åter konstaterats kring nedre Dalälven, och sedan 2018 häckar den årligen i Västerbotten. Ytterligare fåglar kom till norra Norrland 2019. Trots detta är beståndet mycket litet, uppskattat till 50–60 individer, varav cirka 30 finns i Västerbotten.

Vad äter vitryggig hackspett?

Vitryggig hackspett livnär sig huvudsakligen på insekter som lever i död ved. Dess huvudföda är skalbaggar och deras larver. Den äter även andra insekter som den hittar i förmultnade träd. Utöver insekter ingår nötter, frön och bär i dess kost. Dess långa näbb är troligen en anpassning för att nå insekterna i trädet. Fågeln är specialiserad på att söka föda i död och multnande ved, vilket är anledningen till dess strikta biotopkrav.

Hur stor är vitryggig hackspett och hur länge lever den?

Vitryggig hackspett är 25–28 centimeter lång och har ett vingspann på 38–40 centimeter, vilket gör den till den största brokspetten i sitt utbredningsområde. I det vilda lever den normalt mellan tre och fyra år. I fångenskap kan den däremot leva betydligt längre, upp till ungefär elva år. Arten är något större än den vanligare större hackspetten, och dess storlek är en av de tydligaste kännetecknen.

Vilken typ av skog behöver vitryggig hackspett?

Arten har mycket specifika biotopkrav och behöver stora områden med gammal lövskog. Den optimala biotopen är lövskog med hög andel solbelyst triviallöv, som al, björk, sälg, rönn och asp. Det är absolut nödvändigt med en hög mängd död ved, både stående och liggande, eftersom dess föda består av insekter som lever där. För att en population ska kunna häcka krävs 100–150 hektar optimal skog inom ett 500 hektar stort område. Vid biotopvård rekommenderas att gran avlägsnas för att öka solljuset.

Varför är vitryggig hackspett akut hotad i Sverige?

Den främsta anledningen till att vitryggig hackspett är akut hotad i Sverige är bristen på lämpliga biotoper. Arten behöver mycket stora områden med gammal lövskog och rikligt med död ved, en miljö som har blivit allt mer sällsynt. Utbredningsområdet i Sverige har minskat med över 90 procent under senare delen av 1900-talet. Trots att det finns tecken på ny etablering i norra Sverige är det totala beståndet fortfarande mycket litet, uppskattat till endast mellan 50 och 60 reproduktiva individer. Ett nationellt åtgärdsprogram har tagits fram för att försöka vända trenden.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.