Stövare

En hundtyp för luktjakten

Stövare är en beteckning för en grupp hundraser som är specialiserade på att jaga genom att följa ett luktspår. Till skillnad från synhundar, som förlitar sig på synen för att fånga bytet, har stövarna ett exceptionellt känsligt luktsinne som de använder för att spåra villebråd över långa sträckor och i olika typer av terräng. Denna jaktmetod kräver stor uthållighet hos hunden, eftersom jakten kan pågå under lång tid och spåret kan vara flera dagar gammalt. Stövarna används främst för jakt på hare och räv, och de ska vara rådjursrena, vilket innebär att de inte ska driva rådjur. Benämningen stövare kommer från medellågtyskans ord 'stover'. I svenskt jaktspråkbruk räknas inte den långsamma drevern som en stövare, trots att den i Danmark ibland kallas strellufstövare.

Fysiska anpassningar för luktsinnet

Stövarna har flera fysiska drag som är anpassade för deras arbete som lukthundar. De flesta raserna har långa och hängande öron. En teori är att dessa öron hjälper till att samla in luktpartiklar från luften och hålla dem nära hundens ansikte och näsa. Dessutom har de stora näsborrar som förstärker förmågan att uppfatta dofter. Deras läppar är ofta lösa och fuktiga, vilket tros fånga in luktpartiklar. När en stövare är på ett starkt spår håller den ofta svansen rak och uppåt. Vissa raser har avlats fram för att ha vita svansspetsar, vilket gör hunden lätt att se på avstånd eller i hög växtlighet under jakten. Dessa drag är viktiga för jägaren som behöver kunna följa hunden visuellt. Eftersom stövarna går eller springer med nosen mot marken är den upprättstående svansen en viktig signal.

Det karakteristiska drevskallet

Ett av de mest igenkännliga dragen hos stövarna är deras kraftiga och karakteristiska skall, ofta kallat drevskall. Denna vokalisering används när hunden är på ett varmt spår och är upphetsad. Skallet är vanligtvis djupt och mullrande och skiljer sig från hundens vanliga skall. Eftersom stövarna är avlade för att 'ge ljud' när de är på spåret, kan de skälla betydligt oftare än andra hundraser. Detta kan vara störande i tätbebyggda områden, men under jakten är det en ovärderlig egenskap. Ljudet gör det möjligt för jägaren att följa hunden eller ett helt koppel även när de är utom synhåll, till exempel när de följer en räv genom en skogsdunge. Stövarna har ett register av vokaliseringar som varierar beroende på situationen, och deras skall kan förmedla allt från spänning till nervositet.

Klassificering och rasgrupper

Den internationella kennelfederationen Fédération Cynologique Internationale (FCI) klassificerar stövarhundar i Grupp 6, som heter 'Drivande hundar, samt sök- och spårhundar'. Inom denna grupp finns en underavdelning kallad 'Sektion 2: Koppelhundar', som inkluderar raser som den bayerska bergshunden och den hannoverska blodhunden. Även dalmatiner och rhodesian ridgeback placeras i Grupp 6 som 'Relaterade raser'. Den amerikanska United Kennel Club (UKC) har en egen 'Scenthound Group', som delas in i två kategorier: 'Tree Hounds' (vilket inkluderar amerikanska rådjurshundar och europeiska stövare) och 'Trailing Scenthounds' (hundar avlade för att spåra människor). Genetiska studier visar att lukthundar är närmare släkt med varandra än med andra grenar på hundfamiljeträdet. Varje kennelklubb bestämmer själv vilka raser som placeras i vilken grupp, vilket kan leda till vissa skillnader i klassificering.

Nordiska stövarraser

De nordiska länderna har gett upphov till flera egna stövarraser. Till de nordiska stövarna räknas dunkerstövare, finsk stövare (suomenajokoira), gotlandsstövare, haldenstövare, hamiltonstövare, hygenstövare (också kallad hygenhund), schillerstövare och smålandsstövare. Dessa raser är anpassade till de specifika förhållanden och jakttraditioner som finns i Norden. De utgör en viktig del av det nordiska kulturarvet när det gäller hundavel och jakt. Var och en av dessa raser har utvecklats för att möta lokala behov och landskap, vilket gör dem särskilt väl lämpade för jakt i sina hemtrakter.

Västeuropeiska stövarraser

Västeuropa har en lång historia med stövarhundar och har gett upphov till många distinkta raser. Här finns brandlbracke, som även kallas österrikisk stövare och har öknamnet vieräugl. Deutsche bracke är den tyska stövare, och sabueso español är den spanska stövare. Schweiz har en grupp schweiziska stövare som omfattar fyra varianter: bernerstövare, jurastövare, luzernerstövare och schwyzerstövare. Italiensk stövare kallas segugio italiano. Ytterligare västeuropeiska raser inkluderar steiermarkstövare (steirische rauhhaarbracke) och tyrolerstövare (tirolerbracke). Dessa raser representerar en rik mångfald inom hundtypen och används i olika former av drivande jakt.

Östeuropeiska stövarraser

Östeuropa är hem till ett stort antal stövarraser, många med långa traditioner. Bland dessa finns den ryska fläckiga stövare (anglo-russkaja gontjaja) och den ryska stövare (russkaja gontjaja). Estland har den estniska stövare (eesti hagijas), och Litauen har den litauiska stövare (lietuviu skalikas). Polen har två raser: polsk jakthund (gonczy polski) och polsk stövare (ogar polski). Från Balkanhalvön kommer istrisk stövare (istarski gonic), posavinastövare (posavski gonic) och balkanstövare (serbski gonic), som också kallas jugoslavisk stövare. Det finns också en trefärgad variant av balkanstövaren (serbski trobojni gonic). Slovakien har den slovakiska stövaren (slovenský kopov). Dessa raser visar på den breda geografiska spridningen och anpassningen av stövarhunden.

Jaktmetoder och användning

Stövarna används traditionellt i koppel under jakten. Jakten med stövare kan bedrivas på olika sätt beroende på ras och lokala traditioner. Långbenta stövare kan springa snabbare och jakten med dem följs ofta av jägare till häst. Kortbenta raser tillåter jägarna att följa till fots. En vanlig metod, som används med raser som tyska bracke eller amerikanska foxhounds, är att låta kopplet springa fritt medan jägarna väntar på en fast plats. När hundarna börjar skalla kraftigt, vilket signalerar att bytet har 'stått' eller 'träffats', går jägarna till platsen till fots, styrt av ljudet från hundarna. Denna typ av jakt kräver ett nära samspel mellan hundar och jägare samt en djup förståelse för hundarnas signaler. De bästa stövarna kan följa ett spår även över rinnande vatten och när det är flera dagar gammalt.

Ursprung och historia

Stövarnas historia sträcker sig långt tillbaka i tiden. Det tros att de första lukthundarna avlades fram av kelterna genom att korsa mastiffliknande hundar med synhundar. De första etablerade lukthundarna var St. Hubert-hundar, som avlades av munkar i Belgien under medeltiden. Denna ras anses vara förfader till dagens blodhund. St. Hubert-hundarna lade grunden för många av de europeiska stövarraser vi ser idag. Jakten med drivande hundar har sedan dess utvecklats och specialiserats i olika regioner, vilket gett upphov till den stora mångfalden av raser. Denna historiska utveckling förklarar varför stövarna är så nära släkt genetiskt med varandra.

Vanliga frågor om Stövare

Vad är en stövare för typ av hund?

En stövare är en hundtyp som främst används som drivande jakthund. Den specialiserar sig på att jaga genom att följa ett luktspår med sitt mycket känsliga luktsinne, snarare än genom synen. Dessa hundar är avlade för uthållighet för att kunna följa spår över långa sträckor och i olika typer av terräng. De används huvudsakligen för jakt på hare och räv och ska vara så kallade rådjursrena. Enligt FCI:s gruppindelning räknas de till Grupp 6: Drivande hundar, samt sök- och spårhundar.

Vilka fysiska drag är typiska för en stövare?

Stövarna har flera fysiska drag som är anpassade för luktjakten. De flesta har långa, hängande öron, vilket enligt teorin hjälper till att samla luktpartiklar. De har stora näsborrar för att förbättra luktförmågan och lösa, fuktiga läppar som fångar partiklar. När de är på ett spår håller många stövare svansen rak och uppåt för ökad synlighet, och vissa raser har vita svansspetsar specifikt avlade fram för detta ändamål. Dessa drag gör det lättare för jägaren att se hunden på avstånd under jakten.

Varför skäller stövarna så mycket under jakten?

Stövarna är avlade för att 'ge ljud' eller skalla kraftigt när de är på ett varmt spår och är upphetsad. Detta djupa, mullrande skall, kallat drevskall, är en viktig kommunikationssignal till jägaren. Det låter jägaren veta att hunden är på spåret och gör det möjligt att följa hundens rörelser även när den är utom synhåll, till exempel i tät skog. Detta skall är alltså en önskvärd arbetsgång, inte ett beteendeproblem i jaktsammanhang. De har olika typer av skall beroende på situation, från ett spännande drevskall till ett nervöst eller rädd skall.

Hur är stövarna klassificerade av kennelklubbar?

Den internationella kennelfederationen FCI placerar stövarhundar i Grupp 6: 'Drivande hundar, samt sök- och spårhundar'. Inom denna grupp finns en underavdelning för 'Koppelhundar'. United Kennel Club (UKC) i USA har en egen 'Scenthound Group', som delas in i 'Tree Hounds' (för jakt som slutar med att bytet träffas) och 'Trailing Scenthounds' (för spårning av människor). Klassificeringarna kan variera något mellan olika organisationer, eftersom varje kennelklubb bestämmer själv vilka raser som ingår i en grupp. Dalmatinern och rhodesian ridgeback placeras också i FCI:s Grupp 6 som relaterade raser.

Vilka nordiska och europeiska stövarraser finns det?

De nordiska stövarraserna inkluderar dunkerstövare, finsk stövare (suomenajokoira), gotlandsstövare, haldenstövare, hamiltonstövare, hygenstövare, schillerstövare och smålandsstövare. I Västeuropa finns raser som den österrikiska brandlbracke, tyska deutsche bracke, spanska sabueso español och italienska segugio italiano. Schweiz har fyra varianter: bernerstövare, jurastövare, luzernerstövare och schwyzerstövare. Östeuropa har många raser, inklusive rysk fläckig stövare, estnisk stövare, polsk jakthund, litauisk stövare, istrisk stövare, balkanstövare och slovakisk stövare. Denna lista visar den enorma mångfalden inom stövarhunden.

Hur används stövarna under en jakt och varifrån kommer de?

Stövarna används ofta i koppel under jakten, och jägarna följer antingen till häst (för snabbare raser) eller till fots (för kortbenta raser). En vanlig metod är att hundarna släpps lösa och jägarna väntar tills deras skall signalerar att bytet har hittats. Stövarna härstammar från urgamla jakthundar, och det tros att kelterna korsade mastiffer med synhundar för att skapa de första lukthundarna. De första etablerade raserna var St. Hubert-hundarna, avlade av belgiska munkar under medeltiden, och dessa är förfäder till många moderna stövare. Genetiskt är alla lukthundar nära släkt med varandra.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.