Smålom

Systematik och namn

Smålommen beskrevs taxonomiskt för första gången år 1763 av den danske naturvetaren Erik Pontoppidan. Han placerade initialt arten i släktet Colymbus, som då omfattade både doppingar och lommar. År 1788 flyttade den tyske naturvetaren Johann Reinhold Forster lommarna till det nuvarande släktet Gavia. Smålommen är en monotypisk art, vilket innebär att den inte delas upp i några distinkta underarter trots sitt stora utbredningsområde. Dess släktskap till de andra fyra lomarterna är komplext, och den skiljer sig avsevärt från dem i morfologi, beteende och ekologi. Man tror att arten utvecklades i Palearktis och därefter expanderade sitt utbredningsområde till Nearktis. Dess vetenskapliga artnamn, stellata, är latin för 'stjärnbeströdd' och syftar på de ljusa prickarna på fågelns rygg under vinterdräkten.

Utseende och kännetecken

Smålommen är den minsta och lättaste av alla lommar. Den mäter mellan 55 och 67 centimeter och har ett vingspann på 91 till 110 centimeter. Under häckningstiden har den en askgrå fjäderdräkt på huvud och hals, med ett karakteristiskt stort rödbrunt parti på främre delen av halsen, vilket gett den dess namn. Resten av kroppen är mörkgrå med små ljusa fläckar på ovansidan. I vinterdräkt blir den mer enfärgat gråsvart ovan och vit undertill, med grå hjässa och fina ljusa prickar på ryggen. När den simmar håller den ofta huvudet och den tunna, spetsiga näbben uppåtriktade. I flykten är den lätt att känna igen på sina snabba och djupa vingslag. Benen, som sitter långt bak på kroppen, skjuter knappt ut bakom stjärten, och den flyger ofta med sänkt huvud, vilket ger den en puckelryggig profil.

Smålommen har ett antal olika läten. Till skillnad från andra lommar har den ett parvis revirrop som hör ihop med dess koloniala häckningstendens i norra utbredningsområdet. Hanen ropar 'a'roo, a'roo', medan honans läte är mer långdraget. Paret kan simma i en upprätt ställning och utföra långa rusningar över vattnet som ett revirförsvar. Varningslätet är ett djupt skorrande, och i flykten hörs ofta ett kacklande läte.

Utbredning och förekomst i Sverige

Smålommen har det största utbredningsområdet av alla lommar och förekommer i den tempererade regionen på norra halvklotet. Den häckar i norra delarna av Europa, Asien och Nordamerika. Under vinterhalvåret flyttar de flesta individer till kustområden, vissa bara kortare sträckor medan andra flyttar långt söderut till exempelvis Mexiko, Medelhavsområdet och Japan. Populationerna på Kurilerna och Aleuterna är däremot stannfåglar. I Sverige häckar smålommen i norra och mellersta delar av landet, söderut till en linje från mellersta Dalsland via västra Närke till Gästrikland. Den förekommer även på Sydsvenska höglandet och i fjällen upp till björkskogsregionen. Den högsta koncentrationen av häckande fåglar finns i Värmland, Bergslagen och Dalarna. Vissa fåglar övervintrar i södra Sverige, medan andra flyttar söderut.

Ekologi och beteende

Smålommen är en dagaktiv fågel som är starkt bunden till vatten. På grund av att fötterna sitter så långt bak på kroppen kan den inte gå på land, utan måste putta sig fram på bröstet för att förflytta sig. Den är dock den enda lommen som kan lyfta direkt från marken. Under flyttningen förflyttar den sig ensam eller i små, löst sammansatta grupper, ofta nära kusten. Den är en kraftfull flygare som kan uppnå hastigheter på 75 till 78 kilometer i timmen. Varje år genomgår den en komplett ruggning mellan augusti och november, då den blir flygoförmögen i tre till fyra veckor. Smålommen är långlivad, och individer som blir runt 20 år är inte ovanligt. Den äldsta kända vilda smålommen blev 23 år och 7 månader gammal och häckade i Sverige.

Födan består huvudsakligen av fisk, men den äter också kräftdjur, mollusker, grodor, insekter och till och med växtmaterial. Den snappar sitt byte under vattnet och kan använda både fötterna och vingarna för att manövrera och accelerera. Vid födosök dyker den vanligtvis mellan 2 och 9 meter djupt och stannar under vattnet i genomsnitt i en minut. Eftersom de små häckningsvattnen sällan erbjuder tillräckligt med föda måste föräldrarna ofta flyga flera kilometer för att hitta mat åt ungarna, särskilt under uppfödningsperioden.

Häckningsbiologi

Smålommen blir könsmogen under sitt andra eller tredje år och bildar monogama, långvariga par. Parningen sker på land utan något inledande spel. I de nordligaste delarna av utbredningsområdet kan flera par häcka koloniliknande nära varandra i anslutning till fiskrika sjöar, vilket ofta leder till stridigheter mellan paren. Paret bygger tillsammans boet, som är en grund urgröpning i marken nära ett mindre vattendrag. Boet fodras med växtdelar. Honan lägger vanligtvis två ägg som är grönaktiga till olivbruna med svarta fläckar. Äggen ruvas i 24 till 29 dagar, huvudsakligen av honan, och kläcks vid olika tillfällen eftersom ruvingen börjar med det första ägget. Ungarna är borymmare när de kläcks och kan snart förflytta sig. De matas initialt med insekter och små kräftdjur, men efter några dagar övergår födan till småfisk som fraktas i föräldrarnas strupsäck från större vatten. Ungarna matas i 38 till 48 dagar. Vid fara kan föräldrarna försöka lura bort predatorer genom att spela död eller locka ungarna till ett annat vatten.

Hot och skyddsstatus

Den globala populationen av smålom minskar, men inte i sådan omfattning att arten anses vara hotad. Under häckningstiden utgör förändrade vattennivåer, försurning av vatten, tungmetallsförgiftning och avskogning av häckningshabitat de främsta hoten. Mänskliga rekreationsaktiviteter som stör fåglarna kan leda till att de överger sina bon. Under vintern är arten särskilt utsatt för oljespill i kustområden där stora flockar samlas. Ett annat växande hot är vindparker till havs, eftersom smålommen är känslig för denna typ av störning. Naturliga predatorer som måsar och rävar tar ägg och ungar. Arten är skyddad av internationella avtal.

Vanliga frågor om Smålom

Hur känner man igen en smålom?

Smålommen är den minsta av lommarna och mäter mellan 55 och 67 centimeter. Under häckningstiden är den lättast att känna igen på sitt stora rödbruna halsparti mot en annars askgrå hals och huvud. På vintern är den mer enfärgat gråsvart ovan och vit undertill. I flykten har den snabbare och djupare vingslag än andra lommar, flyger ofta med sänkt huvud vilket ger en puckelryggig profil, och benen skjuter knappt ut bakom stjärten. När den simmar håller den ofta huvudet och den spetsiga näbben uppåtriktade.

Var häckar smålommen i Sverige?

I Sverige häckar smålommen främst i norra och mellersta delar av landet. Utbredningen sträcker sig söderut till en linje från mellersta Dalsland via västra Närke och nordvästra Västmanland till Gästrikland. Den förekommer även på Sydsvenska höglandet och i fjällen upp till björkskogsregionen. De högsta koncentrationerna av häckande fåglar finns i Värmland, Bergslagen och Dalarna. Den häckar vid små skogsomslutna vattendrag, ofta med gungflystränder.

Vad äter smålommen?

Smålommens huvudsakliga föda är fisk. Den kompletterar kosten med kräftdjur, mollusker, grodor, vattenlevande ryggradslösa djur, insekter, fiskrom och till och med växtmaterial. Den fångar bytet under vattnet genom att snappa åt sig det. För att hitta mat måste den ofta flyga långa sträckor från sitt häckningsvatten till större sjöar, floder eller havet, särskilt när den ska mata ungarna. Ungarna matas först med insekter och småkräftdjur, men efter några dagar övergår födan till småfisk.

Hur stor är smålommen och hur länge lever den?

Smålommen är den minsta lommen med en längd på 55 till 67 centimeter, ett vingspann på 91 till 110 centimeter och en genomsnittsvikt på 1,4 kilogram. Den är en långlivad fågel, och individer som blir runt 20 år är inte ovanliga. Den äldsta kända smålommen i det vilda blev 23 år och 7 månader gammal. Denna individ häckade i Sverige och dog till följd av oljeskador.

Hur flyttar smålommen?

Smålommen är en utpräglad flyttfågel. Efter häckningssäsongen lämnar de flesta fåglar sina sötvattensområden och flyttar till kustområden för att övervintra. Vissa flyttar bara kortare sträckor, medan andra flyttar långt söderut till exempelvis Mexiko, Medelhavet eller Japan. Under flyttningen förflyttar de sig ensamma eller i små, löst sammansatta grupper och tenderar att hålla sig nära kusten snarare än ute på öppet hav. De är kraftfulla flygare som kan flyga i hastigheter upp till 75–78 kilometer i timmen.

Vad är det största hotet mot smålommen?

De främsta hoten under häckningstiden är förändringar i vattennivåer, försurning av vatten, tungmetallsförgiftning, avskogning och störningar från mänskliga rekreationsaktiviteter som kan få fåglarna att överge sina bon. Under vintern är arten mycket utsatt för oljespill i kustområden, vilket har varit dödlig orsak för många individer, inklusive den äldsta kända svenska fågeln. Ett annat växande hot är utbyggnaden av vindparker till havs, eftersom arten är känslig för denna typ av störning i sitt övervintringsområde. Trots dessa hot anses inte arten vara globalt hotad, även om populationen minskar.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.