Ringblomma

Beskrivning och utseende

Ringblomman är en ettårig, aromatisk ört som vanligen odlas som ettårig, särskilt i kallare klimat. Den växer till en höjd av upp till 80 centimeter med glesförgrenade, upprätta eller utåtböjda stjälkar. Bladen är oblong-lansettlika, mellan 5 och 17 centimeter långa, och är håriga på båda sidor med hel eller svagt vågig kant. Blommorna, som sitter i tjocka blomhuvuden med en diameter på 4 till 7 centimeter, är omgivna av två rader håriga holkfjäll.

Blommorna är gula eller orange och består av en central skiva med rörformade, hermafroditiska diskblommor som är av en mer intensiv orangegul färg. Dessa omges av en eller flera rader trandentata, honorella strålblommor. I vildformen finns vanligen en enda ring av strålblommor, men i odlade sorter kan dessa vara fyllda eller halvfyllda. Frukten är ett taggigt och krökt aken, vilket är det botaniska namnet på fröna som ofta beskrivs som krökta och taggiga.

Förekomst, odling och skötsel

Ringblomman är sannolikt ursprungligen från södra Europa, men dess långa odlingshistoria gör dess exakta ursprung okänt. Den är vida naturaliserad norrut i Europa, ända upp till södra England, och i andra varmtempererade regioner i världen. I Sverige har den funnits sedan medeltiden och odlas nu i trädgårdar över hela landet. Växten trivs bäst på soliga platser i de flesta jordtyper, även om en rik, väldränerad jord rekommenderas för optimal tillväxt.

Frön sås vanligen på våren för blomning under sommaren och hösten, men i områden med begränsad vinterfrysning kan de sås på hösten för vinterfärg. Växter kan vissna i subtropisk sommarhetta. Frön gro lätt på soliga eller halvsoliga platser. Ringblomman anses vara en av de lättaste och mest mångsidiga blommorna att odla, inte minst för att den tål de flesta jordar. För att upprätthålla en jämn blomproduktion rekommenderas det att regelbundet avblomma, det vill säga ta bort vissnade blomhuvuden.

Kemisk sammansättning och farmakologiska egenskaper

Ringblomman innehåller flera biologiskt aktiva ämnen som bidrar till dess medicinska egenskaper. Kronbladen och pollen innehåller triterpenoidester samt karotenoiderna flavoxantin och auroxanthin, som är antioxidanter och källan till den gulorange färgen. Bladen och stjälkarna innehåller andra karotenoider, huvudsakligen lutein (80%), zeaxanthin (5%) och betakaroten. Blommorna innehåller också flavanolglykosider, triterpenoligoglykosider, oleanantypade triterpenglykosider, saponiner och ett sesquiterpenglukosid.

De specifika verksamma ämnena som identifierats inkluderar calendulosid, calenduladiol, heliantol och saponin. Farmakologiska studier har antytt att Calendula-extrakt kan ha antivirala, antigenotoxiska och antiinflammatoriska egenskaper in vitro. I ett in vitro-test visade metanolextrakt av C. officinalis antibakteriell aktivitet, och både metanol- och etanolextrakten visade antifungala aktiviteter. Dessa egenskaper ligger till grund för växtens traditionella medicinska användning.

Traditionell och modern användning

Ringblomman har länge använts både som medicinalväxt och för praktiska ändamål. Blommorna är ätbara och används ofta i sallader för sin färg eller som garnering i stället för saffron, och har historiskt kallats falsk saffran eller under namnet feminell. Bladen har också använts i grytor och sallader, även om de generellt inte anses särskilt smakliga. Växten används också för att göra te. Inom folkmedicin och homeopatin har den använts som bot mot huvudvärk och menstruationssmärta.

Utpressad saft från alla blommans ovanjordiska växtdelar har använts utvärtes med en adstringerande effekt som underlättar sårläkning och för behandling av vårtor och liktornar. Invärtes kan dekokter hjälpa vid gall- och andra leverbesvär, magkatarr och magsår. Blad kan göras om till en grötomslag som tros hjälpa repor och grunda skärsår att läka snabbare och förhindra infektion. Den har också använts i ögondroppar. Växtextrakt används i stor utsträckning i kosmetika, troligen på grund av förekomst av föreningar som saponiner, hartser och eteriska oljor. Blommorna är en rik källa till lutein, innehållande 29,8 mg/100g.

Förutom medicinskt bruk har blommor använts i antikens grekiska, romerska, mellanöstern och indiska kulturer som färgämne för tyger, livsmedel och kosmetika. Kronblad kokade med alun ger en gul färg som används för akvarellmålning, en färg som kommer från flavonoider och karoten. Många av dessa användningsområden består än idag. En olja tillverkad av växten används i stor utsträckning i hudprodukter.

Etymologi, historia, namn och kultivar

Det vetenskapliga namnet Calendula kommer från latinets 'kalendae', som betyder månadens första dag, med tolkningen alla månader, eftersom blomman i Medelhavsområdet kan blomma hela året. Epitetet officinalis antyder att det är en medicinalväxt. Latinets officina betyder i grunden verkstad, men även apotek. På engelska kallas den Mary's gold eller common marigold, ett namn som gavs av engelsmännen för att hedra Maria, Jesu moder, som sades bära en guld krona som omger jorden. Ringblomman har en lång historia som medicinalväxt, med användning som går tillbaka till antikens Grekland, Rom, Mellanöstern och Indien.

Numera odlas den i många olika sorter. Kultivarer har valts ut för att visa en bred variation, från blekgul till orange-röd, och med 'dubbel' eller 'halvdubbel' blomhuvuden där strålblommor ersätter några eller alla diskblommor. Exempel inkluderar 'Alpha' (djup orange), 'Jane Harmony', 'Sun Glow' (ljusgul), 'Lemon' (blekgul), 'Orange Prince' (orange), 'Indian Prince' (mörk orange-röd), 'Pink Surprise' (dubbel, med innerblommor mörkare än ytterblommor), 'Green-heart Gold' (dubbel, ljusgul), 'Apricot Pygmy' (dubbel ljus persika) och 'Chrysantha' (gul, dubbel). Sortgruppen 'Fiesta Gitana' har hedrats med Royal Horticultural Societys Award of Garden Merit.

Ekologi och förväxlingsarter

Ringblommor används som födoväxter av larverna hos vissa Lepidoptera-arter, inklusive kålfjäril, gotisk mårare, guldfott och setaceous Hebrew character. Detta gör dem till en del av ekosystemet i trädgården. Det är viktigt att inte förväxla ringblomman med andra växter som ibland kallas ringblomma lokalt. Blå ringblomma är ett i norra Bohuslän förekommande lokalt namn för blåklint (Cyanus segetum). Vill ringblomma är ett i Närke förekommande lokalt namn för slåttergubbe (Arnica montana). Dessa arter tillhör olika släkten och familjer och har inte samma egenskaper eller användningsområden som Calendula officinalis.

Vanliga frågor om Ringblomma

Var växer ringblomma i Sverige?

Ringblomman odlas i trädgårdar över hela Sverige men förekommer inte vild i naturen i landet. Den har funnits i svensk odling sedan medeltiden och är en populär trädgårdsväxt på grund av sin lättodling och långa blomningstid. Växten trivs bäst på soliga platser med väl dränerad jord. Den är vida naturaliserad i Europa norrut till exempelvis södra England, men i Sverige är den enbart en odlingsväxt.

Kan man äta ringblomma?

Ja, blommorna är ätbara och kan användas som dekoration i sallader eller som garnityr. Kronbladen har en något bitter och salt smak och har historiskt använts som falsk saffran under namnet feminell. Bladen är också tekniskt sett ätbara och har historiskt inkluderats i grytor och sallader, men anses generellt inte vara särskilt smakliga. Innan konsumtion är det viktigt att vara säker på att det verkligen är ringblomma och att den inte behandlats med kemikalier.

Hur ser ringblomma ut och hur känner man igen den?

Ringblomman är en ettårig växt som kan bli upp till 80 centimeter hög med glesförgrenade stjälkar. Bladen är oblong-lansettlika, 5 till 17 centimeter långa, håriga på båda sidor och med hel eller svagt vågig kant. Blommorna sitter i tjocka blomhuvuden, 4 till 7 centimeter i diameter, och är gula eller orange. Fröna är lätt igenkännliga med sina taggiga och krökta former, så kallade aken. Blomdoften är karaktäristisk och aromatisk, och många sorter har en kryddig arom.

Vad används ringblomma till medicinskt och kosmetiskt?

Ringblomman har länge använts i folkmedicin för olika ändamål. Utvärtes har den använts för att främja sårläkning, behandla hudirritationer, vårtor och liktornar. Invärtes har dekokter använts mot magbesvär, gallproblem, magkatarr, magsår och som menstruationsmedel. Växtextrakt används i stor utsträckning i kosmetika på grund av innehåll av saponiner, hartser och eteriska oljor. En olja tillverkad av växten används i många hudprodukter, och blommorna är en rik källa till antioxidanten lutein.

Hur odlar man ringblomma och hur länge blommar den?

Ringblomman odlas lätt från frön som sås på våren för blomning under sommaren och hösten. I områden med milda vintrar kan frön sås på hösten. Den trivs på soliga platser i de flesta jordtyper, men föredrar rik, väldränerad jord. För att upprätthålla blomning bör man regelbundet avblomma. Ringblomman har en exceptionellt lång blomningstid och kan i idealiska förhållanden blomma från vår till höst. I varmare klimat, som dess ursprungsområde Medelhavsregionen, kan den blomma året runt.

Finns det olika sorter och vilka är vanliga förväxlingsarter?

Det finns många odlade sorter av ringblomma som varierar i färg från blekgul till orange-röd och i blomform som enkel, halvdubbel eller dubbel. Populära exempel är 'Alpha', 'Sun Glow', 'Lemon', 'Orange Prince' och 'Indian Prince'. Sortgruppen 'Fiesta Gitana' har vunnit Royal Horticultural Societys pris. Ringblomman bör inte förväxlas med andra växter som lokalt kallas ringblomma, som blåklint (blå ringblomma i Bohuslän) eller slåttergubbe (vill ringblomma i Närke). Dessa är helt skilda arter med olika egenskaper.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.