Mullbärssläktet

Beskrivning och utseende

Mullbärsträd är snabbväxande när de är unga och kan nå en höjd av upp till 24 meter. Bladen sitter strödda längs grenarna och är enkla, ofta flikiga och tandade längs kanterna. Flikar är vanligare på skott från unga träd än på mogna exemplar. Blommorna är enkönade och sitter i ax i bladvecken. Träden kan vara sambyggare, med både han- och honblommor på samma träd, eller tvåbyggare, med separata han- och honträd.

Mullbärsfrukten är ett så kallat fruktförband, ungefär 2 till 3 centimeter långt. Den omogna frukten är vit, grön eller blekgul. När den mognar växlar färgen till rosa, sedan rött och slutligen mörklila eller svart. Den fullmogna frukten har en söt smak. Identifiering av olika mullbärsarter är komplext, då både bladform och fruktfärg kan variera kraftigt. Bladets struktur på ovansidan är ofta ett bättre kännetecken. De två vanligaste arterna i Europa, svart mullbär (M. nigra) och vitt mullbär (M. alba), skiljs åt genom att svart mullbär har matt och grovbladiga blad, medan vitt mullbär har släta och glansiga blad.

Taxonomi och utbredning

Taxonomin för mullbärssläktet är komplex och omtvistad. Över 150 arter har publicerats vetenskapligt, men färre än 20 accepteras av de flesta botaniska auktoriteter. Släktet är vitt spritt i varmtempererade till tropiska regioner i Asien, östra och södra Nordamerika samt nordvästra Sydamerika. Vitt mullbär (Morus alba) har sitt ursprung i Kina men är idag vitt odlat och ofta förvildat i Europa, södra Afrika, Sydamerika och Nordamerika. I vissa regioner, som Brasilien, USA och delar av Australien, betraktas det som en invasiv art. Rött mullbär (M. rubra) är vildväxande i Nordamerika. Svart och vitt mullbär är utbredda i odling i Sydeuropa, Mellanöstern, Centralasien, Nordafrika och på den indiska subkontinenten.

Fossil av Morus har hittats i pliocena lager i Nederländerna. Släktets klassificering kompliceras ytterligare av omfattande hybridisering mellan vissa arter, där hybriderna är fertila. Nyligen har kromosomnivå-genomsekvenseringar publicerats för flera arter, vilket ger resurser för jämförande studier. Trots liknande utseende är mullbär inte nära släkt med hallon eller björnbär. Alla tre tillhör ordningen Rosales, men mullbär är ett träd i familjen Moraceae, som också inkluderar fikon och jackfrukt, medan hallon och björnbär tillhör familjen Rosaceae.

Odling och användning

Mullbär är mest känt för att vara de träd som man kan odla silke i, eftersom silkesmasken föredrar bladen, särskilt från vitt mullbär. Träden kan odlas från frö, vilket ofta rekommenderas eftersom sådana träd får bättre form och hälsa, men det kan ta upp till tio år innan de bär frukt. Oftare planteras de från stora sticklingar, som lätt slår rot. Vid plantering för silkesodling rekommenderas ett plantavstånd på 1,8x1,8 meter eller 2,4x2,4 meter. Träden brukar beskäras en gång per år under monsunsäsongen för att hålla en höjd på cirka 1,5 till 1,8 meter.

Många sorter av Morus har odlats för sina frukter. Dessa sorter härstammar från flera arter, främst M. alba, M. macroura, M. nigra, M. rubra och deras olika hybrider. De kan växa under en mängd olika förhållanden och klimat. Exempel på odlade sorter inkluderar 'Chelsea' (M. nigra), 'Pakistan' (M. macroura) och 'Illinois Everbearing' (en hybrid mellan M. rubra och M. alba). Ympning är vanligt, till exempel för att omvandla ett han-träd till ett hon-träd genom att ympa kvist från ett hon-träd på en nerprunad stam.

Mullbär i Sverige – en kort silkesepok

Under 1700-talet började mullbärsträd planteras i större omfattning i Sverige i hopp om att etablera en inhemsk silkesindustri. Kronprinsessan Lovisa Ulrika anlade en plantering vid Drottningholms slott. Hattpartiet stödde satsningen med bidrag, och försöksplanteringar etablerades runt om i landet, ända upp till Skellefteå. När Mössorna tog makten drogs bidragen in och intresset avtog, och många planteringar ersattes av tobaksodlingar.

Under 1830-talet vaknade intresset för silkesodling på nytt. År 1830 bildades Sällskapet för inhemsk silkesodling, som stod under kungahusets särskilda beskydd. Återigen gjordes planteringar runt om i landet, bland annat i Stockholmstrakten, på Öland, i Visby, på Omberg och på Visingsö. Det var mestadels vitt mullbär som planterades, då denna art har en något högre härdighet än svart mullbär. Trots att de större planteringarna producerade en hel del silke, drabbades träden av bistra vintrar och larverna angreps av sjukdomar. Verksamheten kämpade på fram till 1898, då sällskapet beslutade att lägga ner helt.

Odlingen på Visingsö

En specifik och väl dokumenterad odling anlades på Visingsö 1840 på initiativ av hovjägmästare Israel af Ström. Från cirka 40 gram frö framkallades 1500 plantor som planterades ut efter bladfällningen. Odlingen mötte flera utmaningar. För att skydda plantorna under vintern försökte man först täcka dem med löv, vilket ledde till att många ruttnade. Nästa vinter användes istället myrstackar, vilket visade sig vara ett bättre skydd. Odlarna hade även problem med skadedjur som råttor och sork. Odlingen på Visingsö producerade aldrig några större mängder silke, även om det vid ett tillfälle gav 24 kg på ön. Eftersom de större framgångarna uteblev lades verksamheten så småningom ned på Visingsö, i likhet med många andra svenska försök.

Toxicitet, allergi och symbolik

Alla delar av mullbärsplantan utom den mogna frukten kan avge en mjölkaktig saft (latex) som är lätt giftig vid förtäring och kan orsaka matsmältningsbesvär och, i större doser, hallucinationer. Saften är också irriterande och kan ge utslag vid hudkontakt. Omogna, gröna frukter kan orsaka illamående, kramper och har hallucinogen effekt. Bären har en laxerande verkan, och för stora mängder leder till diarré. Vissa nordamerikanska städer har förbjudit plantering av mullbär på grund av de stora mängder pollen de producerar, vilket anses vara en potentiell hälsorisk för allergiker.

Mullbär har en plats i religiös symbolik. I Lukasevangeliet nämns mullbärsträdet när apostlarna ber Jesus om en större tro. Jesus svarar att om deras tro är stor som ett senapskorn, skulle de kunna befalla ett mullbärsträd att dra upp sig med rötterna och plantera sig i havet. I vissa svenska översättningar av Gamla testamentet, som i Psaltaren och Samuelsböckerna, översätts ordet för mullbärsträd ibland som 'bakaträd'.

Ekologi och odlingskrav

Mullbärsträd trivs i tempererade områden och i tropiska bergstrakter. De i Europa vanligaste arterna, svart och vitt mullbär, föredrar torra, varma och vindskyddade växtplatser med kalkhaltig jordmån. De är tåliga mot torka och fuktstress när de är etablerade. I Nordamerika har det införda vita mullbäret tagit över stora områden från den inhemska röda mullbärsarten och anses där vara ett invasivt problem. I Australien är vitt mullbär klassat som ogräs i delstaterna Queensland och New South Wales. Svart mullbär importerades till Storbritannien på 1600-talet i hopp om att det skulle vara användbart i silkesodling. Det användes också flitigt inom folkmedicinen, särskilt för behandling av bandmask. Träden är långlivade och kan bli mycket stora med tiden, vilket gör dem till anmärkningsvärda solitärträd i parker och trädgårdar där klimatet tillåter.

Vanliga frågor om Mullbärssläktet

Vilka är de vanligaste mullbärsarterna?

De tre vanligaste och mest kända arterna är vitt mullbär (Morus alba), svart mullbär (Morus nigra) och rött mullbär (Morus rubra). Dessa namn härrör från färgen på deras viloknoppar och inte nödvändigtvis fruktfärgen. Vitt mullbär, som ursprungligen kommer från Kina, är den art som silkesmasken föredrar och den som är mest utbredd i odling världen över. Svart mullbär odlas flitigt i Sydeuropa och Mellanöstern, medan rött mullbär är vildväxande i Nordamerika. Alla tre arterna tillhör släktet Morus inom familjen mullbärsväxter.

Hur kan man skilja vitt mullbär från svart mullbär?

Det enklaste sättet att skilja arterna åt är att känna på bladens ovansida. Svart mullbär (Morus nigra) har matt och grovbladiga blad med en sträv yta. Vitt mullbär (Morus alba) har däremot släta, glansiga och mer hårda blad. Bladformen i sig är inte ett tillförlitligt kännetecken, eftersom den varierar kraftigt beroende på trädets ålder och tillväxtkraft. Båda arterna kan producera mörka frukter, så fruktfärgen är inte heller en säker vägledning. Dessa två arter är de vanligaste i Europa och skiljer sig tydligt i bladtextur.

Kan man äta mullbär och är de giftiga?

De fullmogna frukterna från mullbär är ätliga och har en söt smak. Däremot är alla andra delar av plantan potentiellt problematiska. De avger en mjölkaktig saft som är lätt giftig om man äter den och kan orsaka matsmältningsbesvär och hallucinationer i större doser. Saften kan också ge hudirritation. Omogna, gröna frukter kan orsaka illamående, kramper och är hallucinogena. Även de mogna bären har en laxerande effekt, så för stora mängder kan leda till diarré. Det är därför viktigt att endast konsumera fullt mogna frukter.

Odlades mullbär verkligen för silke i Sverige?

Ja, det gjordes omfattande försök att odla mullbär för silkesproduktion i Sverige under 1700- och 1800-talen. Planteringar anlades med statligt stöd på många platser, till och med så långt norrut som i Skellefteå. Ett särskilt sällskap, Sällskapet för inhemsk silkesodling, bildades 1830 och stod under kungahusets beskydd. De odlade mest vitt mullbär, som är något härdigare. Trots viss produktion ledde bistra vintrar, sjukdomar hos silkesmaskarna och ekonomiska svårigheter till att all verksamhet lades ner 1898.

Vad är skillnaden mellan mullbär och björnbär/hallon?

Trots att frukterna kan se liknande ut är mullbär och bär som björnbär och hallon inte nära släkt. Alla tillhör ordningen Rosales, men där tar likheten slut. Mullbär är ett träd som tillhör familjen mullbärsväxter (Moraceae), samma familj som fikon och jackfrukt. Björnbär och hallon är däremot buskar (brambler) som tillhör familjen rosväxter (Rosaceae), tillsammans med äpplen och rosor. Mullbärsfrukten är ett fruktförband som bildas av många små frukter, medan hallon och björnbär är samfrukter. De delar alltså ingen nära botanisk släktskap.

Var växer mullbär vilt och var är det invasivt?

Släktet har en naturlig utbredning i varmtempererade till tropiska delar av Asien, östra och södra Nordamerika samt nordvästra Sydamerika. Rött mullbär är inhemskt i Nordamerika. Vitt mullbär, som odlats över hela världen, har blivit förvildat och anses nu vara en invasiv art i flera regioner. I Brasilien, USA och delstaterna Queensland och New South Wales i Australien konkurrerar det ut inhemska växter, inklusive den nordamerikanska röda mullbärsarten. I Europa är det vanligt som odlad och förvildad art, medan svart mullbär ofta förekommer som prydnadsträd.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.