Lunnefågel

Utseende och kännetecken

Lunnefågeln är en kompakt fågel med en kroppslängd mellan 28 och 34 centimeter och ett vingspann på 50 till 60 centimeter. Den vuxna fågeln har svart ovansida, vit undersida och ett brett svart band runt halsen. Vingarna är svarta på ovansidan och grå på undersidan. Ansiktet kännetecknas av ljust askgrå kinder och en karakteristisk mörkt blågrå triangelformad fläck över ögat, vilket tillsammans med ett streck bakom ögat ger ett uttrycksfullt ansikte som påminner om en clown. Näbben är stor och papegojlik med tydliga konvexa fåror, och den är färgglad i blått, gult och rött med en rund gul fläck i mungipan. Benen är orangefärgade. Under vintern blir näbben mörkare och mindre och ansiktet mörkare grått, vilket gör den mindre iögonfallande. Ungfåglar har en smalare, mörk näbb utan fåror och ett mörkt grått ansikte, och kan förväxlas med alkekung i vinterdräkt. Lunnefågeln flyger vanligtvis lågt och snabbt över vattenytan med korta, surrande vingslag.

Utbredning och taxonomi

Lunnefågeln häckar i Nordsjön, norra Atlanten och Norra Ishavet upp till 80 grader nordlig bredd längs kusterna av Europa, norra Asien och Nordamerika. De största kolonierna finns på Island, i Norge, Färöarna, Storbritannien och på Grönland. Mindre populationer finns på Björnön, Jan Mayen, Spetsbergen och i nordöstra Kanada. Världspopulationen uppskattas till mellan 3,8 och 8,2 miljoner häckande par, varav omkring 113 000 par häckar kring Nordsjön. Arten är en flyttfågel som övervintrar på öppet hav, och de icke-häckande ungarna har en mycket större geografisk spridning än de vuxna fåglarna. Den beskrevs taxonomiskt 1758 av Carl von Linné som Alca arctica, och två år senare placerade Mathurin Jacques Brisson den i släktet Fratercula. Tidigare delades lunnefågeln in i tre underarter baserat på storleksskillnader, där populationer på högre breddgrader är större. Modern forskning anser dock att dessa skillnader är kontinuerliga och att arten bör betraktas som monotypisk, det vill säga utan underarter.

Lunnefågeln i Sverige

Lunnefågeln häckade historiskt i Sverige, främst i Bohuslän på Soteskären och Väderöarna. Den första dokumenterade häckningen noterades den 14 juli 1837, men benfynd visar att den häckat under lång tid i landet. I modern tid fanns de enda kolonierna på Soteskären och Stora Knappen bland Väderöarna, där man tror att ett hundratal par kan ha häckat. Redan 1889 varnade C. A. Hansson för att arten skulle bli utrotad om den inte fredades. Kolonierna försvann på grund av jakt och äggplockning trots att arten fridlystes i Göteborgs och Bohus län 1913, och predation från mink bidrog också till nedgången. Det sista kända häckande paret noterades 1970, och arten anses idag vara utdöd som häckfågel i Sverige. Återplanteringsförsök har misslyckats. Lunnefåglar observeras dock årligen under flyttningen utmed Sveriges västkust, särskilt på vintern, med rekordnoteringar på över 300 individer 1990 och 440 individer 2002. Enstaka sommarfynd av vuxna fåglar görs fortfarande i Bohuslän, vilket ger hopp om en eventuell återkomst. Mycket ovanliga observationer har även gjorts i inlandet och på östkusten, till exempel på Öland, Gotland och i insjöar som Vättern.

Ekologi och beteende

Lunnefågeln är en skicklig simmare och dykare som använder vingarna för framdrivning under vatten. Den lever huvudsakligen av småfisk som tobis, sill och skarpsill, samt blötdjur. En vuxen fågel äter normalt mellan 100 och 130 gram per dag, och de fiskar den fångar är vanligtvis mellan 5 och 12 centimeter långa med en maximal höjd på 23 millimeter. Fågeln häckar i stora kolonier på gräsbevuxna, branta sluttningar vid kuster, där den gräver bon i jordhålor eller använder hålrum i stenrösen. Under uppvaktningen överlämnar hanen småfisk till honan, ett beteende som både stärker parbandet och säkerställer äggens kvalitet. Detta sker både före och under äggläggningen. Efter att ungarna är flygga i augusti lämnar hela kolonin synkroniserat sina bon under natten och simmar ut till havs. Denna avfärd sker vid olika tidpunkter beroende på kolonins latitud, senare i norr än i söder. Ungfåglarna återvänder inte till häckningsplatsen för att para sig förrän vid ungefär fem års ålder, men de kan återvända redan efter två år för att studera de vuxna fåglarnas beteende.

Hot och bevarandestatus

Lunnefågelns globala population har minskat kraftigt och arten är sedan 2015 klassad som sårbar av IUCN. Historiskt jagades den hårt för kött och ägg under 1800-talet. Kraftiga tillbakagångar noterades mellan 1970 och 1990 på platser som Färöarna, Irland och södra England. I Norge minskade populationen med närmare 50 procent mellan 1980 och 2010. Moderna hot inkluderar predation vid häckningskolonier från trutar, skator och invasiva däggdjur som råttor, katter, hundar och rävar. Födobrist, miljöförstöring och bifångst i fiskenät är andra betydande faktorer. Oljeutsläpp påverkar arten särskilt hårt under övervintringen, eftersom toxiner orsakar njur- och leverskador, försämrar häckningsframgång och kan skada embryots utveckling. Ett exempel är förlisningen av supertankern Torrey Canyon 1967, som dödade 85 procent av den franska lunnefågelspopulationen. På grund av fågelns små kullar kan det ta årtionden för populationer att återhämta sig från sådana katastrofer. Lokala bevarandeprojekt, som Project Puffin vid Maines kust, har dock visat framgång med att öka populationerna.

Namn och etymologi

Lunnefågelns vetenskapliga släktnamn, Fratercula, kommer från medeltidslatinskt fratercula som betyder 'den lille brodern'. Det har föreslagits att det anspelar på fågelns svartvita dräkt som liknar en munks, eller på ett specifikt beteende där den lyfter en fot över den andra som om den bad en bön. Brisson, som namngav släktet 1760, gav själv ingen förklaring. En möjlighet är att namnet anspelar på Macareus, bror och älskare till Canace i Ovidius verk. Artenpecificeraren arctica refererar till dess nordliga utbredning. Det svenska namnet lunnefågel, ofta förkortat till lunne, har ett oklart ursprung. Elof Hellquist spekulerade 1922 om ett samband med isländskans lund, som betyder 'kött utefter ryggen', men ansåg det föga troligt. Andra teorier länkar det till isländskans lundir, plural för lund, som i sammanhanget skulle betyda 'vita strimmor i ansiktet'. En tredje teori är att det är ett lånord från samiskan, relaterat till ord för 'fågel'. Lunnefågeln har i folkmun kallats 'grönländsk papegoja' och 'utländsk alka'.

Systematik och släktingar

Lunnefågeln tillhör ordningen vadarfåglar (Charadriiformes) och familjen alkor (Alcidae), som även inkluderar sillgrisslor, alkor, murrelets, auklets och tordmule. Tillsammans med tofslunne och hornlunne, som finns i nordöstra Stilla havet, utgör den tribusen Fraterculini. Lunnefågeln är den enda arten i släktet Fratercula som förekommer i Atlanten. De tre tidigare erkända underarterna var Fratercula arctica naumanni i högarktiska områden, Fratercula arctica arctica i bland annat Island och södra Grönland, och Fratercula arctica grabae på Färöarna och i Storbritannien. Skillnaderna mellan dessa var huvudsakligen i storlek, där fåglar från högre latituder har längre kropp, vingar och näbb. Ernst Mayr argumenterade för att dessa variationer är klinala, det vill säga kontinuerliga över utbredningsområdet, och inte utgör skilda underarter. Lunnefågeln delar sitt uppvaktningsbeteende, där hanen överlämnar mat till honan, med andra arter bland alkor och tärnor.

Vanliga frågor om Lunnefågel

Hur ser en lunnefågel ut?

Lunnefågeln är en kompakt, svartvit fågel med en mycket karakteristisk och färgglad näbb. Den vuxna fågeln har svart ovansida, vit undersida och ett brett svart halsband. Ansiktet är ljust askgrått med en mörk blågrå triangel över ögat. Näbben är stor, med fåror, och har färger i blått, gult och rött med en gul fläck i mungipan. Benen är klart orangea. Under vintern blir näbben mörkare och ansiktet mörkare grått. Ungfåglar har en smalare och mörkare näbb.

Var kan man se lunnefågel i Sverige?

Som häckfågel är lunnefågeln utdöd i Sverige sedan 1970. Däremot kan den ses under flyttningen, främst på vintern utmed västkusten, där hundratals individer ibland observeras. Enstaka vuxna fåglar har setts under sommaren vid gamla häckningslokaler som Soteskär i Bohuslän. Mycket sällsynta observationer har även gjorts på Öland, Gotland och i insjöar som Vättern. De flesta svenska observationer sker alltså när fåglarna passerar kusterna.

Vad äter lunnefågeln?

Lunnefågeln lever huvudsakligen av småfisk och blötdjur som den fångar genom att dyka. Vid de nordatlantiska kolonierna är tobis en viktig föda, men den äter också sill och skarpsill. Fiskarna den fångar är vanligtvis mellan 5 och 12 centimeter långa. En vuxen lunnefågel äter normalt mellan 100 och 130 gram föda per dag. Under uppvaktningen överlämnar hanen ofta sådan småfisk till honan som en del av parningsritualen.

Hur stor är en lunnefågel och hur länge lever den?

Lunnefågeln är mellan 28 och 34 centimeter lång och har ett vingspann på 50 till 60 centimeter. Den är en relativt liten och tätt byggd fågel. Lunnefåglar kan bli mycket gamla för sin storlek. Individer som är över 30 år gamla har påträffats, till exempel i Skottland. De blir könsmogna och börjar häcka först vid ungefär fem års ålder.

Varför är lunnefågeln hotad?

Lunnefågeln är klassad som sårbar på grund av kraftiga populationsminskningar. Hoten inkluderar predation vid häckningskolonier från invasiva däggdjur som råttor och mink, samt från fåglar som trutar. Födobrist på grund av överfiske, miljöförstöring och bifångst i fiskenät är andra viktiga orsaker. Historisk jakt har också spelat roll. Dessutom är arten sårbar för oljeutsläpp till havs, som kan döda stora antal fåglar och påverka reproduktionen under lång tid.

Häckar lunnefågeln i Sverige idag?

Nej, lunnefågeln häckar inte i Sverige idag. Den häckade historiskt i Bohuslän, men de sista kolonierna försvann på 1900-talet på grund av jakt, äggplockning och predation från mink. Det sista dokumenterade häckande paret noterades 1970. Trots att arten är utdöd som häckfågel finns förhoppningar om att den kan återvända, baserat på enstaka sommarobservationer av vuxna fåglar vid gamla häckningsplatser. Återplanteringsförsök har hittills inte lyckats.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.