Luktärt
Luktärt, vetenskapligt namn Lathyrus odoratus, är en ettårig klättrande ört i familjen ärtväxter. Den härstammar från södra Italien, Sicilien och de Egeiska öarna och har sedan 1600-talet odlats som trädgårdsväxt över hela världen. Växten är känd för sina vackra, ofta tvåfärgade blommor och sin intensiva, söta doft, vilket gett den dess namn. Till skillnad från många andra ärter är dess frön inte ätbara, men enligt Giftinformationscentralen är växten i övrigt inte giftig.
Beskrivning och utseende
Luktärten är en ettårig, luden och klättrande ört. Dess stjälkar är vingkantade och kan bli mellan en och tre och en halv meter långa, beroende på stöd. Stjälkarna är rikt förgrenade och klättrar med hjälp av grenade klängen som sitter i slutet av bladen. Bladen är parbladiga med ett enda bladpar och ett terminalt klänge som slingrar sig runt stödet.
De små bladen är elliptiska till avlångt äggrunda och blir mellan två och sex centimeter långa och sju till trettio millimeter breda. Stiplerna är en och en halv till två och en halv centimeter långa. Blommorna sitter i klasar om två till fem stycken i bladvecken på långa blomstjälkar. Hos den vilda populationen är blommorna purpurfärgade och relativt små, cirka två till tre och en halv centimeter breda. I odling har många olika färger och färgkombinationer framavlats, från vitt till nästan svart, och tvåfärgade blommor är vanliga. Blommorna är kända för sin starka och söta doft. Frukten är en luden balja som är fem till sju centimeter lång och tio till tolv millimeter bred, och den innehåller vanligtvis åtta frön. Till skillnad från många andra ärter är luktärtens frön inte ätbara. Enligt Giftinformationscentralen är luktärten dock inte giftig.
Historik och tidig spridning
Luktärten har odlats sedan 1600-talet. Enligt traditionell historieskrivning var det den franciskanermunken och botanikern Francesco Cupani som upptäckte växten på Sicilien. Cupani, som studerat medicin innan han gick i orden 1681, fortsatte att odla sitt intresse för naturvetenskap och botanik, särskilt studiet av Siciliens endemiska flora. År 1692 blev Cupani den första direktören för den botaniska trädgården i Misilmeri, där han troligen odlade luktärten.
Cupani beskrev växten i Hortus Catholicus 1696. Hans klättrande luktärter hade små, kortskaftade och tvåfärgade blommor som satt i par och var sött doftande. Cupani tros ha skickat frön till ett antal botanister, inklusive den engelske botanikern Robert Uvedale i Enfield, Jacob Bobart i Oxford och den holländske botanikern Jan Commelin. Commelin publicerade en beskrivning och illustration av luktärter som växte i Amsterdam.
Den äldsta kända sorten heter 'Cupani' och har blå och purpurfärgade blommor. Trots tidig introduktion var intresset bland trädgårdsägare begränsat under lång tid. Redan 1730 erbjöds luktärter till försäljning av brittiska plantskolemän som Robert Furber. Vid mitten av 1800-talet fanns dock bara fem olika varianter tillgängliga: Cupanis vilda typ samt typer med vita, svarta (eller mycket mörklila), röda eller blandade rosa och vita blommor.
Förädlingens genombrott och Henry Eckford
Det var under 1800-talets senare hälft som luktärten verkligen blev en trädgårdssensation genom intensiv förädling. Under 1800-talet började trädgårdsmästare, plantskolemän och privatpersoner att avla fram nya varianter, vilket ledde till bildandet av dvärg-, cretin-, hoods- och picotee-sorter. Den skotske plantskolemannen Henry Eckford var en nyckelperson i denna utveckling och förvandlade luktärten från en relativt obetydlig blomma till en populär trädgårdsväxt. Hans första framgångar kom när han arbetade som trädgårdsmästare för Earl of Radnor, där han avlade fram nya sorter av pelargoner och dahlior. Eckford började sitt arbete med luktärter på allvar 1870 när han gick till arbete för en Dr. Sankey i Sandywell nära Gloucester. Som medlem av Royal Horticultural Society tilldelades han ett First Class Certificate 1882 för att ha introducerat luktärtsorten 'Bronze Prince', vilket markerade början på hans starka förknippelse med blomman.
År 1888 etablerade han sina utvecklings- och försöksfält för luktärter i Wem i Shropshire. Genom korsningar och avel utvecklade Eckford luktärten och skapade många nya sorter. Fram till 1901 hade han introducerat totalt 115 av de då kända 264 sorterna. För sitt arbete tilldelades han RHS Victoria Medal of Honour. Han avled 1906, men hans arbete fortsatte en tid av hans son John Eckford.
Populära sorter, variationer och kulturell betydelse
Bland de mest populära och historiskt betydelsefulla sorterna finns 'Hunters Moon', som uppstod i Lord Spencers trädgård 1901. Lord Spencers mutationer utmärks av längre stjälkar och mycket stora, vågformade blommor. Andra kända sorter är 'Queen Alexandra' och andra Grandiflora-sorter från Henry Eckfords förädlingar i Skottland. Vid Läckö slott i Sverige odlas det flera mycket gamla sorter, som 'Painted Lady', som troligen har odlats där sedan 1731 då slottet blev kungligt. En senare sort är 'Dorothy Eckford', uppkallad efter en familjemedlem till förädlaren Henry Eckford. Idag finns ett stort antal sorter kommersiellt tillgängliga, och över femtio sorter har fått Royal Horticultural Societys Award of Garden Merit för sina utmärkta egenskaper i trädgården. Luktärten kan förväxlas med den perenna arten buskvial (Lathyrus latifolius), som också kallas ständig ärta, men luktärten är ettårig och har en specifik, stark doft.
Associationen mellan luktärten, Eckford-familjen och Wem har återuppmärksammats. I den brittiska staden Wem arrangerar Sweet Pea Society of Wem en årlig utställning. Många gatuskyltar i staden bär nu ett luktärtsmotiv, och ett område kallas Eckford Park. Denna kulturella koppling understryker växtens långvariga popularitet och historiska betydelse inom trädgårdsskötseln.
Odling, skötsel och bevarande
Luktärten odlas för sina blommor, som ofta finns i pastellnyanser, och för sin intensiva doft. Den odlas av privatpersoner, för utställning och inom floristbranschen. Fröna, som är stora och ärtlika, sås i kallbänk på våren eller hösten. För bäst grobarhet kan fröna förvätras eller nypas med en vass kniv för att bryta fröskalet. Växterna säljs också som unga plantor eller pluggar senare på säsongen.
För att trivas behöver luktärten stöd att klättra på, som till exempel spaljéer, stöttor eller staket. Nya skott bör regelbundet klippas av (toppas) för att uppmuntra en buskigare växt och högre blomavkastning. Vid god skötsel kan plantorna nå en höjd på en till två meter. Blomningen börjar vanligtvis vid midsommar och kan pågå i många veckor om man regelbundet plockar bort vissnade blommor, en process som kallas avblomning.
För att bevara den genetiska mångfalden startades Storbritanniens National Collection of Sweet Peas av Roger Parsons 1991. Denna samling, som först fanns i Hotham Park i Bognor Regis, fick status som nationell samling 1993. Samlingen innehåller idag cirka 1300 arter och sorter från hela världen. Verksamheten English Sweet Peas, som nu drivs av Phil Johnson, har övertagit ansvaret för att underhålla och utöka denna nationella samling efter en ansökan till Plant Heritage.
Skadedjur, sjukdomar och toxikologi
Luktärten drabbas av flera vanliga skadedjur och sjukdomar. De vanligaste skadedjuren är bladlöss, som suger saften ur växterna och hämmar tillväxten. Dessa insekter sprider också mosaikvirus, vilket orsakar gulnande av blad, förvridning av nya skott och hämmad blomning. En liten, blank och svart skalbagge som kallas pollenbagge äter pollen och kan vanställa blommorna.
Andra skadedjur som kan angripa luktärten inkluderar fjärilslarver, trips, sniglar och snäckor. En vanlig svampsjukdom är mjöldagg, som syns som ett vitt, pudrigt lager på bladen och som bromsar tillväxten. Det kan uppstå om plantorna står för tätt, vilket gör att de konkurrerar om näring och hämmas i tillväxten. Luktärten är också känslig för etylengas som produceras av åldrande eller vissnande växter i närheten, varför man uppmuntras att plantera den på avstånd från fruktträd och andra växter som dör tidigt på säsongen.
Till skillnad från den ätliga ärten är luktärtens frön inte ätbara. Enligt den svenska Giftinformationscentralen är dock växten i övrigt inte giftig. Det finns vetenskapliga belägg för att frön från arter i släktet Lathyrus kan vara toxiska om de intas i stora mängder. En besläktad art, Lathyrus sativus, odlas för mänsklig konsumtion men kan orsaka en sjukdom som kallas lathyrism om den utgör en stor del av kosten.
Studier på råttor har visat att djur som fått en diet med 50 procent luktärtsfrön utvecklade förstorade binjurar jämfört med kontrollgrupper. Den huvudsakliga effekten tros vara på bildandet av kollagen. Symptomen liknar dem vid skörbjugg och kopparbrist, som båda hämmar korrekt bildning av kollagenfibriller. Fröna innehåller beta-aminopropionitril som förhindrar korsbindning av kollagen genom att hämma enzymet lysyloxidas, vilket leder till att huden blir slapp.
Vanliga frågor om Luktärt
Var kommer luktärten ifrån och hur spreds den?
Luktärten är ursprungligen vildväxande i södra Italien, på Sicilien och på de Egeiska öarna. Den introducerades till odling i andra delar av Europa på 1600-talet, särskilt efter att munken och botanikern Francesco Cupani skickat frön från Sicilien till botanister i England och Nederländerna. Cupani, som var den första direktören för botaniska trädgården i Misilmeri, beskrev växten 1696. Den vilda formen har purpurfärgade blommor, och den äldsta kända sorten bär hans namn, 'Cupani'.
Hur känner man igen en luktärt och hur skiljer den sig från liknande växter?
Luktärten är en klättrande, ettårig ört med vingkantade stjälkar som kan bli upp till tre och en halv meter långa. Bladen är parbladiga med ett bladpar och ett grenigt klänge i änden som hjälper den att klättra. Blommorna sitter i klasar om två till fem stycken och är kända för sin starka, söta doft. I odlad form finns de i många färger, ofta tvåfärgade, och frukten är en luden balja. Den kan förväxlas med den perenna buskvialen (Lathyrus latifolius), men luktärten är ettårig och har en karakteristisk doft.
Hur och när ska man odla luktärt för bäst resultat?
Luktärt odlas från frö som sås i kallbänk på våren eller hösten. Fröna gär bättre om de förvätras i vatten eller nypas lätt med en kniv innan sådd för att bryta fröskalet. Plantorna behöver stöd att klättra på, som spaljéer, staket eller pinnar. För att få en buskig växt med många blommor bör man regelbundet klippa av toppskotten. Blomningen börjar vanligtvis vid midsommar och kan pågå länge om man plockar bort vissnade blommor. Många odlare köper färdiga unga plantor senare på säsongen.
Är luktärten giftig eller kan man äta den?
Enligt den svenska Giftinformationscentralen är luktärten inte giftig. Det är dock viktigt att notera att dess frön, till skillnad från många andra ärter, inte är ätbara. Vetenskapliga studier på djur har visat att en diet med högt innehåll av luktärtsfrön kan orsaka skador, som förstoring av binjurarna, på grund av kemikalier som påverkar kollagenbildningen. En besläktad art kan orsaka lathyrism om den äts i stor mängd, så man bör alltså undvika att äta luktärtens frön.
Vilka är de mest kända sorterna av luktärt och deras historia?
Bland de mest kända sorterna finns 'Cupani', den äldsta kända sorten med blå och purpur blommor. 'Bronze Prince' var den sort som gav förädlaren Henry Eckford ett första klass-certifikat 1882. 'Hunters Moon' uppstod 1901 i Lord Spencers trädgård och har stora, vågformade blommor. 'Queen Alexandra' är en Grandiflora-sort från Eckfords förädling. 'Painted Lady' är en mycket gammal sort som har odlats vid Läckö slott i Sverige troligen sedan 1700-talet. En senare sort är 'Dorothy Eckford', uppkallad efter en familjemedlem.
Vilka skadedjur och sjukdomar hotar luktärten och hur förebygger man dem?
Luktärten kan angripas av bladlöss, som suger saft och sprider mosaikvirus som ger gula blad och dålig blomning. Pollenbaggar är små svarta skalbaggar som äter pollen och skadar blommorna. Andra skadedjur är fjärilslarver, trips, sniglar och snäckor. Mjöldagg är en vanlig svampsjukdom som ser ut som vitt puder på bladen och som lätt uppstår om plantorna står för tätt, vilket stjäl näring och hämmar tillväxten. För att undvika känslighet för etylengas ska man inte plantera luktärter nära fruktträd eller andra växter som vissnar tidigt.
Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.
