Faraohund

Historia och ursprung

Faraohunden har en lång historia på Malta, där den traditionellt kallats Kelb tal-Fenek, vilket betyder kaninhund. Dess nuvarande engelska namn, Pharaoh Hound, kommer från dess likhet med hundar avbildade i forntida egyptiska gravmålningar, såsom tesem, och med guden Anubis skepnad. En populär teori har varit att fenicierna förde hundarna till Malta, men det finns inga historiska belägg som stöder denna idé. Genetiska studier tyder istället på att rasen inte är av urgammalt ursprung utan att den blev genetiskt distinkt från den sicilianska cirneco dell'etna för högst två hundra år sedan. En studie från 2023 visade att Kelb tal-Fenek har det största genetiska avståndet bland sju medelhavsraser av kaninhundar till Egyptens gatuhundar. Den första litteraturen utanför Malta föddes i Storbritannien 1963. Systematisk avel började först 1968, och samma år namngavs rasen officiellt som Pharaoh Hound, medan den tidigare varit känd som Maltese Rabbit-Dog. Storbritanniens the Kennel Club erkände rasen 1974, och Fédération Cynologique Internationale följde efter 1977. År 1974 utnämndes faraohunden även till Maltas nationalras.

Utseende och kännetecken

Faraohunden är en medelstor, smal och smidig hund med raka linjer och en stolt hållning. Den är känd för sin elegans. Hanar och tikar har en mankhöjd på mellan 50 och 60 centimeter. Bröstkorgen är ganska stor och når ner till armbågarna, medan magen är något mer samlad. Hunden har en lång och ståtlig hals samt långa, smala men muskulösa ben. Huvudet är långt och fint tecknat med en svag stop. Öronen är stora och står rakt upp när hunden är uppmärksam, vilket ger den ett utmärkt hörsel. Ögonen är ovala och har en livlig blick, och deras färg är bärnsten. Pälsen är kort och glänsande och färgen är kastanjebrun eller tan. Vita fläckar på rygg, sidor, axlar eller nacke är diskvalificerande enligt rasstandarden, men vit spets på svansen är tillåten. Faraohunden är också känd som den leende hunden, eftersom den ofta ser glad ut. En ovanlig egenskap är att den kan rodna när den blir glad eller upphetsad, då öron och nos blir klart rosa.

Egenskaper och användning

Faraohunden är en intelligent, livlig och familjevänlig hundras som passar bra tillsammans med barn. Den är lekfull och vänlig, men kan leka ganska hårt om den inte lär sig att lugna ner sig i tidig ålder. Rasen är extremt uthållig och återhämtar sig snabbt från fysisk aktivitet, vilket gör att den alltid verkar vara redo för mer. Det är viktigt att ge hunden mycket motion och mental stimulering för att den ska trivas. Utan tillräckligt med hjärngympa kan den börja med olater som att rymma eller stjäla. Traditionellt har faraohunden främst använts till jakt på kanin, där den utnyttjar sitt skarpa syn-, hörsel- och luktsinne. Vid jakten använder den först synen, men om den tappar bytet går den snabbt över till att lyssna och lukta. Jakten sker ofta nattetid med par av en hane och en tik. När de hittar ett byte ger de ifrån sig ett högt skall för att kalla på andra hundar och jägare. Jägarna använder sedan nät och en iller med bjällra för att driva ut kaninen ur sitt bo. Hunden kan höra bjällran upp till tre meter under marken. Förutom jakt är rasen utmärkt för aktiviteter som agility, freestyle och lure coursing.

Hälsa, skötsel och temperament

Faraohunden har liten genetisk predisposition för sjukdomar och är generellt en frisk ras. Den förväntas leva mellan 11 och 14 år. Pälsen är lättskött och kräver bara regelbunden borstning. Den största utmaningen i skötseln är att tillgodose hundens höga behov av både fysisk och mental stimulering. Den trivs bäst i ett aktivt hem där den får vara med och delta i händelser. Som jakthund är den van vid att arbeta självständigt, vilket kan göra den något egen, men den är samtidigt mycket människoorienterad och villig att lära. Det är viktigt med tidig socialisering och konsekvent träning. Faraohundar är väldigt individuella, vissa kan vara lösa utan problem medan andra inte kan det, och intresset för olika sporter som coursing varierar också från hund till hund. Rasen kräver ganska mycket hjärngympa och stimulering för att trivas annars kan den börja med olater.

Rasens spridning, erkännande och klassificering

Faraohunden är den enda maltesiska hundrasen med internationellt erkännande. Dess spridning utanför Malta började på allvar på 1920-talet när den första exporterades till Storbritannien. Den systematiska aveln startade dock först 1968. Efter erkännandet av the Kennel Club i Storbritannien 1974 och FCI 1977 har rasen blivit allt populärare i många länder. År 2007 utsågs den till årets hundras, en titel som understryker dess växande popularitet. Rasstandarden beskriver den som en vinthund av pariahundtyp och placerar den i gruppen för spetsar och urhundar inom FCI. Den delar många likheter med andra mediterrana raser i samma grupp, såsom den sicilianska cirneco dell'etna, den spanska podenco ibicenco, podenco canario, podenco andaluz och den portugisiska podengon. Enligt FCI klassificeras den alltså under gruppen Spetsar och primitiva typer.

Den traditionella jakten på Malta

Den traditionella jakten med Kelb tal-Fenek är en noggrant utarbetad process. Jakten sker vanligtvis på natten för att det ska vara färre distraktioner. Jägarna tar med sig hundarna ut på landsbygden och släpper ut par av en hane och en tik i varje väderstreck. Hundarna söker sedan efter byte med hjälp av luktsinnet. När en kanin hittas ger hundarna jakt, där den smidigare tiken ofta tar ledningen medan hanen hindrar kaninen från att springa åt sidorna. Under jakten ger hundarna ifrån sig ett högt, gällt skall som lockar till sig de andra hundarna och jägarna. När jägarna och de andra hundarna anländer har kaninen nästan alltid tagit skydd i sitt bo. Jägarna samlar då ihop och kopplar alla hundar utom en. Sedan lägger de ut nät över alla troliga flykthål från kaninens gryt. Slutligen tar jägaren fram en iller med en liten bjällra från en rund korg och sätter in den i det sista ingångshålet till grytet. Faraohunden kan höra den lilla bjällran på upp till tre meters djup under den steniga marken. När illern driver ut kaninen ur ett hål, slår den fria hunden ner på den. Användningen av illrar vid kaninjakt på Balearerna nämndes redan av den romerske författaren Strabo.

Vanliga frågor om Faraohund

Var kommer faraohunden ifrån och vad betyder dess namn?

Faraohunden har sitt ursprung på Malta i Medelhavet. Där har den länge använts för kaninjakt och är känd under det maltesiska namnet Kelb tal-Fenek, som bokstavligen betyder kaninhund. Dess nuvarande engelska namn, Pharaoh Hound, kommer från dess likhet med hundar avbildade i forntida egyptiska gravmålningar. Trots namnet och utseendet som påminner om forntida egyptiska avbildningar, tyder genetiska studier på att den inte härstammar direkt från Egypten utan är en modernt utvecklad ras på Malta. En studie från 2023 visade att den har störst genetiskt avstånd till Egyptens gatuhundar jämfört med andra medelhavsraser av kaninhundar.

Hur stor blir en faraohund och hur ser den ut?

Faraohunden är en medelstor hund med en mankhöjd mellan 50 och 60 centimeter, beroende på om det är en hane eller tik. Den har en slank, smidig och muskulös kropp med en stor bröstkorg som når ner till armbågarna. Huvudet är långt och fint tecknat med stora, upprättstående öron och ovala, bärnstensfärgade ögon. Pälsen är kort och glänsande i nyanser av kastanjebrun eller tan. En ovanlig egenskap är dess förmåga att rodna, då öron och nos blir rosa när hunden är glad eller upphetsad. Vita fläckar på kroppen är inte tillåtna, förutom en vit svansspets.

Hur är faraohunden som familjehund och vilka behov har den?

Faraohunden är en familjevänlig, intelligent och livlig hund som ofta passar bra med barn på grund av sin lekfulla och vänliga natur. Det är dock viktigt att lära den att inte leka för hårt redan som valp. Rasen kräver mycket motion och mental stimulering för att må bra, och den är känd för att vara extremt uthållig och snabb att återhämta sig. Utan tillräckligt med sysselsättning kan den bli rastlös och börja med oönskat beteende som att rymma. Den trivs med aktiviteter som agility, freestyle och lure coursing, men är väldigt individuell i sina preferenser.

Vad användes faraohunden till ursprungligen och hur gick jakten till?

Traditionellt användes faraohunden främst till jakt på kanin i Maltas karga och steniga terräng. Jakten skedde ofta på natten för att minska distraktioner. Hundarna arbetade i par av en hane och en tik, och använde sitt utmärkta syn-, hörsel- och luktsinne för att hitta bytet. När en kanin hittades gav hundarna jakt och gav ifrån sig ett högt skall för att kalla på andra. Jägarna använde sedan nät över flykthålen och en iller med bjällra för att driva ut kaninerna ur sina bon, en metod som omnämnts sedan romersk tid. Hunden kan höra bjällran på upp till tre meters djup.

Hur länge lever en faraohund och vilka hälsoproblem har den?

Faraohunden är generellt en mycket frisk ras med liten genetisk benägenhet för sjukdomar. Den har en förväntad livslängd på mellan 11 och 14 år. För att hålla hunden frisk och välmående är det viktigaste att ge den tillräckligt med motion och mental utmaning, eftersom den är mycket energisk och intelligent. Pälsen är lättskött och kräver bara regelbunden borstning. Rasens största utmaning ligger i dess behov av stimulering, inte i specifika hälsoproblem.

När och hur erkändes faraohunden som en egen hundras?

Faraohunden exporterades första gången från Malta till Storbritannien på 1920-talet. Den första valpkullen utanför Malta föddes i Storbritannien 1963. Systematisk avel började 1968, och det var då den officiellt namngavs Pharaoh Hound. Storbritanniens the Kennel Club erkände rasen 1974, samma år som den utnämndes till Maltas nationalras. Fédération Cynologique Internationale erkände rasen 1977. Idag är den klassificerad i FCIs grupp för spetsar och primitiva typer och är den enda maltesiska rasen med internationellt erkännande.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.