Drever

Historia och ursprung

Drevrens historia i Sverige börjar i början av 1900-talet. Den första hunden registrerades år 1913 under namnet dachsbracke, men redan år 1881 fanns den beskriven som Swedish Beagle. Rasens huvudsakliga ursprung är den tyska hunden westfälische dachsbracke, som fördes till Sverige omkring år 1910. Denna tyska hund korsades sedan med andra stövartyper för att bättre anpassas till svensk terräng och vilt. Under 1940-talet fanns två tydligt skilda storlekar av dachsbracken. År 1947 anordnades en tidningstävling för att välja ett nytt namn på den något större varianten. Namnet drever valdes, vilket härrör från det svenska ordet drev, som avser en jakttaktik där hundarna driver viltet mot jägaren. Samma år, 1947, erkändes drevern som en egen ras av Svenska Kennelklubben. Den första rasklubben hade bildats redan 1944 under namnet Svenska Dachsbracken-klubben, men bytte namn till Svenska Dreverklubben tre år senare. Drevern blev officiellt godkänd som svensk hundras av Svenska Kennelklubben år 1953.

Rasen har även historiska band till Danmark. Tidigare räknades den danska strellufstövaren och drevern som separata raser, men de har under flera årtionden varit sammanförda till en och samma ras. Drevern har blivit en av Sveriges populäraste hundraser. År 2008 registrerades cirka tusen drevrar, vilket gjorde den till den vanligaste drivande hunden i landet. Förutom i Sverige förekommer drevern även i jaktliga sammanhang i Norge och Finland. I Nordamerika är rasen erkänd av bland annat Canadian Kennel Club sedan 1956 och United Kennel Club i USA sedan 1996, men den är fortfarande relativt ovanlig utanför Skandinavien. Drevern är internationellt erkänd av Fédération Cynologique Internationale i grupp 6 för drivande hundar och besläktade raser.

Utseende och fysiska egenskaper

Drevrens mest iögonfallande drag är dess långa kropp och korta ben, vilket härstammar från den westfäliska dachsbracken. Som en arbetshund är dessa drag inte överdrivna. Mankhöjden för en hanhund ligger mellan 32 och 38 centimeter, medan en tik är något mindre och mäter mellan 30 och 36 centimeter. Kroppsbyggnaden kan beskrivas som en blandning mellan en tax och en stövare. Drevern har kort päls och finns i flera färgvarianter. Den vanligaste färgen är röd med vita tecken. Andra accepterade färger är svart med röda och vita tecken samt helt svart med vita tecken. En helvit färg är inte önskvärd, då den har kopplats till dövhet. Rasen har de typiska hängande öronen som är karakteristiska för stövartyper och en lång, rak svans. Den tyska westfälische dachsbracken är ungefär två centimeter kortare än drevern. Dreverns maximala mankhöjd är 38 centimeter, vilket är ungefär 15 centimeter kortare än en långbent jakthund med samma kroppsstorlek.

Egenskaper och användning i jakt

Drevern är en utpräglad jakthund med stor jaktlust och exceptionell uthållighet. Den är en drivande hund som specialiserat sig på att driva rådjur, hjort, hare och räv. Innan den svenska rävstammen drabbades hårt av rävskabb på 1980-talet användes drevern med framgång även för rävjakt. Rasen är närmast en självklarhet för rådjurs- och harjakt och är särskilt lämpad för mindre jaktarealer. Till skillnad från många andra raser med liknande fysik har drevern avlats för att jaga vilt av olika storlekar, från hare till kronhjort. Dreverns uthållighet och speciella byggnad med medelkropp och korta ben gör den idealisk för jakt i områden med tung snö på senhösten. Dessa egenskaper gör att hunden kan röra sig metodiskt och långsamt, vilket är viktigt när man jagar nervöst vilt som rådjur. I Sverige hålls drevern nästan uteslutande som jakthund och är mycket ovanligt att den enbart hålls som sällskapshund. För att en drever ska bli utställningschampion krävs att den har meriter från jaktprov för drivande hund, vilket understryker rasens primära syfte. Drevern har blivit en populär jakthund för hjortjakt i norra Norge, Sverige och Finland, särskilt sedan lagstiftningsändringar möjliggjort dess användning för detta ändamål.

Hälsa och avl

Information om dreverns hälsa är begränsad, men en svensk studie från år 2005 som baserades på försäkringsdata gav viss inblick. Studien visade att 45 procent av alla drevrar hade avlidit vid tio års ålder. Denna siffra var högre än den genomsnittliga dödligheten för alla hundraser i studien, som låg på 35 procent vid samma ålder. Svenska Dreverklubben har utarbetat en rasspecifik avelsstrategi för att främja en sund och funktionell ras. Aveln fokuserar på att bevara dreverns arbetsförmåga och typiska utseende utan överdrivna drag. Eftersom drevern främst är en arbetshund, är det viktigt att avelshundarna har bevisade jaktegenskaper för att säkerställa att rasens framtida generationer fortsätter att vara lämpliga för sitt ursprungliga ändamål. Drevern är en av Sveriges populäraste hundraser och den vanligaste drivande hunden i landet, vilket gör en ansvarsfull avel extra viktig för rasens framtid.

Internationell erkännande och spridning

Drevern är en svensk ras som har fått internationellt erkännande. Den är erkänd av den internationella kennelorganisationen Fédération Cynologique Internationale, där den ingår i grupp 6 för drivande hundar och besläktade raser, sektion 1.3 för små drivande hundar. I Nordamerika erkändes drevern av Canadian Kennel Club redan år 1956, där den placerades i gruppen för drivande hundar. United Kennel Club i USA erkände rasen år 1996 och placerade den i sin Scenthound Group. Den amerikanska kennelklubben American Kennel Club har inkluderat drevern i sitt Foundation Stock Service-program, vilket är ett första steg mot fullt erkännande. Drevern är dock inte erkänd av The Kennel Club i Storbritannien, Australian National Kennel Council eller New Zealand Kennel Club. Trots sitt internationella erkännande marknadsförs drevern i Nordamerika främst som en sällsynt ras för sällskap, även om dess huvudsakliga användning i hemlandet är jakten.

Vanliga frågor om Drever

Vad är en drever för typ av hund?

Drever är en svensk hundras som tillhör gruppen drivande hundar, även kallade scenthounds. Den är en jakthund som är specialiserad på att driva vilt såsom rådjur, hjort, hare och räv. Rasen är känd för sin stora jaktlust, uthållighet och sin karaktäristiska kroppsbyggnad med lång kropp och korta ben. I Sverige hålls den nästan uteslutande som jakthund och är mycket sällan enbart sällskapshund, och för att bli utställningschampion krävs jakttjänstmeriter.

Hur ser en drever ut?

En drever har en långsträckt kropp och korta ben, vilket ger den ett utseende som kan beskrivas som en blandning mellan tax och stövare. Den har kort päls och hängande öron. Den vanligaste färgen är röd med vita tecken, men den finns även i färgerna svart-röd-vit och svart-vit. En helvit drever är inte önskvärd, då denna färg har kopplats till dövhet. Hanhundarna har en mankhöjd på 32 till 38 centimeter, och tikarna mäter 30 till 36 centimeter. Den är ungefär 15 centimeter kortare i benlängd än en långbent hund med motsvarande kroppsstorlek.

Vilket vilt jagar en drever?

Drevern är en mångsidig drivande hund som avlats för att jaga vilt av olika storlekar. Den används traditionellt och med stor framgång för jakt på rådjur och hare. Den har även använts för jakt på räv och hjort. Rasens speciella byggnad med korta ben gör den särskilt lämpad för att röra sig metodiskt i snörik terräng, vilket är fördelaktigt när man jagar nervöst vilt som rådjur. Innan rävskabben decimerade den svenska rävstammen på 1980-talet var drevern också en framgångsrik rävhund.

Var är drevern populär?

Drevern är en av Sveriges populäraste hundraser och den vanligaste drivande hunden i landet, med cirka 1000 registreringar år 2008. Förutom i Sverige förekommer den i jaktliga sammanhang i grannländerna Norge och Finland. I dessa länder, särskilt i de norra delarna, har den blivit en populär val för hjortjakt efter lagändringar. Rasen är även erkänd internationellt av Fédération Cynologique Internationale och av kennelklubbar i Nordamerika, men är där fortfarande relativt ovanlig och marknadsförs som en sällsynt ras.

När blev drevern en officiell ras?

Dreverns väg till att bli en officiell ras började med att den första hunden registrerades i Sverige år 1913 under namnet dachsbracke. Efter att en större variant av denna hund utvecklats, hölls en namntävling år 1947 där namnet drever valdes. Samma år erkändes drevern som en egen ras av Svenska Kennelklubben. Den blev slutligen officiellt godkänd som svensk hundras av Svenska Kennelklubken år 1953. Den första rasklubben bildades redan 1944 under namnet Svenska Dachsbracken-klubben.

Vad betyder namnet 'drever' och varför är den lämpad för svensk jakt?

Namnet drever valdes genom en tidningstävling år 1947. Det härrör från det svenska ordet 'drev', som avser en specifik jakttaktik där hundarna driver viltet mot jägaren. Drevern är särskilt lämpad för svensk jakt på grund av sin avsiktliga avl. Den härstammar från den tyska westfälische dachsbracken som korsades med andra hundar för att anpassas till svensk terräng och vilt. Dess korta ben och långa kropp gör den idealisk för att röra sig långsamt och metodiskt, vilket är viktigt vid jakt på nervöst rådjur och i områden med tung snö på senhösten.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.