Dogue de bordeaux

Historia och ursprung

Dogue de bordeaux härstammar från de europeiska molosserhundarna, som under lång tid användes för en rad olika uppgifter som strid, jakt på stort vilt, vakt och boskapsskötsel. I det sydvästra Frankrike, särskilt i regionen Aquitaine, fanns en typ som kallades Dogue de Aquitaine, ett namn som har varit känt sedan flera hundra år. Rasen fick sitt nuvarande namn från staden Bordeaux. Den första offentliga presentationen av rasen skedde vid den första franska hundutställningen i Paris år 1863, där en tik vid namn Magenta vann sin klass.

Under 1800-talet fanns det flera olika typer av franska doggar, med varierande storlek och utseende. Förutom bordeauxdoggen fanns en från Paris och en från Toulouse. Diskussioner om vilken typ som var den rätta att renavla pågick fram till början av 1900-talet. Arbetet med att skapa en enhetlig rasstandard påbörjades 1910 på initiativ av professor J. Kunstler och veterinären Pierre Megnin. Detta arbete avbröts dock av första världskriget 1914.

Efter kriget återupptogs arbetet, och 1926 godkändes två kategorier: en smalare typ kallad Doguini och den mer kraftfulla dogue de bordeaux. Doguinitypen hade en något mindre kropp och smalare nosparti. För båda typerna krävdes ett underbett på 1 centimeter. Rasen drabbades hårt av både första och andra världskriget, och efter 1945 var den nära att utrotas. En återuppbyggnad av rasen inleddes under 1960-talet av en grupp franska uppfödare ledd av Raymond Triquet.

En ny rasstandard togs fram 1971, och den nu gällande internationella standarden fastställdes 1995. I Sverige importerades den första hunden 1992, och den första kullen föddes 1994. Rasens historia tros vara mycket gammal, och vissa teorier länkar den till tibetansk mastiff eller den grekiska molossern som användes i krig. En annan teori säger att en liknande ras fanns i Rom under Julius Caesar eller att den är en ättling till en urgammal fransk hund från Aquitaine.

Utseende och kroppsbyggnad

Dogue de bordeaux är en mycket kraftigt byggd, muskulös och massiv hund som ger ett mäktigt intryck. Den är lågställd och något undersätsig, med en bred och djup bröstkorg. Avståndet från bröstets djupaste punkt till marken är något mindre än bröstkorgen själv. Rygglinjen har en lätt svacka och är aldrig helt rak, och kroppen avslutas med en svagt rundad krupp. Benen är raka, kraftigt benade och slutar i tassar som liknar kattfötter. Svansen är tjock vid roten, smalnar av mot spetsen, når inte lägre än hasorna och bärs lågt.

Det mest karakteristiska draget är det enorma huvudet, som sägs vara det största i förhållande till kroppen i hundvärlden. Hos hanar är huvudets omkrets ungefär lika med mankhöjden. För tikar kan omkretsen vara något mindre. Sett uppifrån eller framifrån formar huvudet en trapezoid med skallens längre linje och underkäkens kortare linje som parallella sidor. Rasen har ett tydligt underskuret bett, där underkäken ska sticka ut mellan 1 och 2 centimeter.

Läpparna är tjocka och hänger ner över underkäken, och huden på halsen är lös och bildar en veck, men inte lika utpräglat som hos neapolitansk mastiff. Öronen är små och hänger ner, men får inte vara långa som på en drävare. Dogue de bordeaux ska alltid ha en mask som kan skiljas från den övriga pälsen. Hos hundar med röd mask är nosen brun, medan den hos hundar med svart mask är svart.

Pälsfärgen är enfärgat rödgul i alla nyanser, från ljus isabella till mörk mahogny. Många hundar har en mask i ansiktet, som kan vara svart, brun eller röd. En röd mask anses vara särskilt typisk för rasen. Vita tecken är tillåtna på bröstet och tasspetsarna, men vita fläckar på andra ställen anses vara ett fel. Pälsen är kort, fin och mjuk att ta i. Hunden ska bedömas lika för korrekt typ, temperament, rörelser och allmän lämplighet.

Personlighet, temperament och användning

Dogue de bordeaux är en hund som mognar sent, både fysiskt och mentalt, jämfört med många andra raser. Den beskrivs som både läraktig och envis. Rasen är mycket trogen och hängiven sin familj och kan vara en utmärkt vakthund på grund av sin naturliga vaktinstinkt och mentala stabilitet. Mot främlingar kan den dock vara reserverad eller skeptisk.

På grund av sin storlek, styrka och ibland bestämda vilja kräver rasen en erfaren och konsekvent ägare. Med en bristfällig eller för slapp uppfostran kan hunden utveckla problematiska beteenden och bli farlig för sin omgivning. Därför rekommenderas den inte som första hund. Den trivs bäst i en familjemiljö där den får vara med och känner sig som en del av flocken. Historiskt har rasen använts till många ändamål, men i dagens samhälle är dess främsta användning som sällskapshund.

Rasstandard, mått och bedömning

Enligt den internationella rasstandarden, som fastställts av Fédération Cynologique Internationale, finns specifika krav på hundens storlek och proportioner. För hanar ska mankhöjden ligga mellan 61 och 69 centimeter, och för tikar mellan 58 och 66 centimeter. En avvikelse från dessa mått anses vara ett fel. Viktkraven är minimikrav. En tik ska väga minst 45 kilogram och en hane minst 50 kilogram. Det finns inget formellt angivet maximivikt, men hunden måste vara välbalanserad och proportionerlig.

Huvudet är ett avgörande rasdrag. Munkaveln får vara högst en tredjedel av huvudets totala längd och inte kortare än en fjärdedel, med ett ideal någonstans mellan dessa ytterligheter. Öronen är små och hänger ner, men får inte vara långa och likna en drävhunds. Hunden ska presenteras i ett helt naturligt skick med intakta öron, svans och naturliga bakklövar. Bedömningen ska ske lika för korrekt konformation, temperament, rörelser och allmän struktur.

Rasens spridning och erkännande internationellt

Efter sin återuppbyggnad under 1960-talet har dogue de bordeaux blivit en populär ras i många länder. Den hör till de populäraste hundraserna i Storbritannien, där den första noteringen i the Kennel Club Gazette skedde 1897. Rasen fick championstatus hos the Kennel Club i Storbritannien år 2016. En enhetlig rastyp fanns inte före omkring 1920, vilket underlättade spridningen av en mer standardiserad hund.

I USA dokumenterades den första moderna dogue de bordeaux 1959, och importen var begränsad fram till 1980-talet. Rasen introducerades för en bredare amerikansk publik genom en artikel i Dog World magazine 1982 av Dr. Carl Semencic. Ytterligare popularitet kom genom filmen "Turner & Hooch" 1989. Dogue de Bordeaux Society of America arbetade för att få rasen fullt erkänd av American Kennel Club, vilket lyckades. Den amerikanska standarden från 2005 baseras på den uppdaterade franska standarden från 1993.

Rasen i Sverige och avel

I Sverige förvaltas rasens avel av Svenska Dogue de Bordeauxklubben, som har tagit fram en rasspecifik avelsstrategi för att främja rasens hälsa och typ. Den första hunden importerades till Sverige år 1992, och den första kullen med valpar föddes i Sverige två år senare, år 1994. Sedan dess har rasen etablerat sig i landet. Rasstandarden har varit föremål för diskussion genom historien, särskilt kring bettets utformning, där vissa tidiga experter som Pierre Megnin förespråkade saxbett medan J. Kunstler ville bevara underbettet.

Vanliga frågor om Dogue de bordeaux

Varifrån kommer dogue de bordeaux och hur gammal är rasen?

Dogue de bordeaux är en fransk hundras, som fått sitt namn från staden Bordeaux i sydvästra Frankrike. Dess förfäder är de gamla europeiska molosserhundarna som användes i området Aquitaine, där de kallades Dogue de Aquitaine. Rasen har en lång historia i regionen, och den första officiella presentationen skedde vid en hundutställning i Paris 1863. Vissa teorier om dess ursprung är mycket gamla och länkar den till tibetansk mastiff, den grekiska krigshunden molossern eller till hundar som fanns i antikens Rom under Julius Caesar.

Hur stor och tung blir en dogue de bordeaux?

Dogue de bordeaux är en mycket stor och tung hund. En fullvuxen hane har en mankhöjd på mellan 61 och 69 centimeter och ska väga minst 50 kilogram. En tik är något mindre, med en mankhöjd på 58 till 66 centimeter och en minstvikt på 45 kilogram. Det finns inget formellt maximivikt, men hunden måste vara välproportionerlig. Den är kraftigt byggd, muskulös och lågställd. Avståndet från bröstet till marken är något mindre än bröstkorgen själv.

Hur ser en dogue de bordeaux ut och vilka är dess kännetecken?

Rasen är mest känd för sitt enorma och massiva huvud, som sägs vara det största i förhållande till kroppen bland alla hundraser. Hos hanar är huvudets omkrets ungefär lika med mankhöjden. Den har ett tydligt underbett på 1 till 2 centimeter, tjocka hängande läppar och ofta en mörk mask i ansiktet som kan vara svart, brun eller röd. Kroppen är mycket muskulös, med bred bröstkorg och en något svackande rygglinje. Pälsen är kort, fin och mjuk och finns i alla nyanser av rödgult, från ljus isabella till mörk mahogny. Många har vita markeringar på bröstet och tasspetsarna.

Är dogue de bordeaux en lämplig familjehund och vad är den för typ?

Dogue de bordeaux är mycket trogen och hängiven sin familj och kan vara en utmärkt familjehund i rätt miljö. Den är mentalt stabil och har en naturlig vaktinstinkt. Rasen kan dock vara reserverad mot främlingar och mognar sent, både fysiskt och mentalt. Den beskrivs som både läraktig och envis. Den kräver en erfaren, konsekvent och trygg ägare som kan ge en god uppfostran, då den annars kan bli svårhanterlig och potentiellt farlig. Därför rekommenderas den inte som första hund.

När kom dogue de bordeaux till Sverige och hur har den etablerat sig?

Den första hunden av rasen dogue de bordeaux importerades till Sverige år 1992. Den första kullen med valpar föddes i Sverige två år senare, år 1994. Sedan dess har rasen etablerat sig i landet. Rasens avel och främjande i Sverige sköts av Svenska Dogue de Bordeauxklubben, som har utarbetat en rasspecifik avelsstrategi. Rasen var nära utrotning efter andra världskriget men fick en ny start globalt under 1960-talet, vilket föregick dess introduktion i Sverige.

Vad betyder namnet "Dogue de bordeaux" och hur har rasen utvecklats?

Namnet är franskt och betyder helt enkelt "doggen från Bordeaux". Ordet "dogue" är den franska formen av det engelska "dog" eller "mastiff", och syftar på denna typ av kraftiga, molosserliknande hundar. Namnet visar direkt på rasens geografiska ursprung i och kring staden Bordeaux i västra Frankrike. Rasen har genomgått en lång utveckling, från flera lokala typer till en enhetlig standard. Den har använts som stridshund, för jakt på högvilt, som vakthund och boskapshund, men är idag framför allt en sällskapshund.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.