Bergand

Utseende och lätesskick

Berganden är en medelstor dykand med ett ganska stort och runt huvud. Den adulta hanen har ett svart huvud med grön till purpurglans, beroende på ljuset, och ett svart bröst. Ryggen är ljusgrå med fina strimmor, stjärtpartiet är svart och buken är vit. Näbben är gråblå med en svart spets, och ögat är klargult. I flykten syns tydliga vita vingpennor med mörka spetsar.

Hanen i eklipsdräkt, den icke-häckande sommardräkten, är mattare och spräckligare men behåller ofta konturerna av den adulta dräkten. Den adulta honan är övervägande matt kanelbrun med en gråbrunvattrad kroppssida. Hon känns igen på en bred vit ring vid näbbroten och en ofta framträdande ljus kindfläck under häckningstid. Även honan har de karakteristiska vita vingpennorna.

Juvenila fåglar liknar honan men har mindre vitt vid näbben, en mörkare rygg och ett brungult öga. Bergandhanen är relativt tystlåten och ger ifrån sig mumlande, ljusa toner under spel. Honans läte är ett skorrande, som liknar viggens men är mer utdraget, djupare och hårdare i tonen. Ibland kan hanen ge ifrån sig ett ejderlikt 'pyoh'-läte.

Utbredning och biotop

Berganden har en cirkumpolär utbredning och häckar på tundran och i den norra gränszonen av tajgan i regioner som Island, Skandinavien, norra Ryssland, Sibirien, Alaska och norra Kanada. Arten är strikt flyttfågel och övervintrar längs kuster i tempererade områden. De europeiska och västasiatiska populationerna flyttar till kusterna av Storbritannien, södra Norge, Danmark, Sveriges västkust, Nordsjön och Svarta havet. Östligare populationer övervintrar i Kina, Nordkorea, Sydkorea, Japan och Taiwan, medan de nordamerikanska flyttar till kusterna från Alaska till Mexiko.

Under häckningstid föredrar berganden små till medelstora sjöar och våtmarker i fjälltrakter, ofta inom vide- och björkregionen. Den häckar även, mer sparsamt, vid kuster med bräckt vatten som i Östersjön. Vintertid håller den till i kustnära miljöer som bukter, estuarier och ibland stora insjöar. Då samlas den ofta i stora, blandade flockar tillsammans med andra dykänder som vigg och ringand.

Vintertid samlas bergänder ofta i mycket stora grupper, så kallade flottar, som kan omfatta tusentals individer. Dessa samlingar finns ofta över stora musselbankar, vilket gett upphov till artens engelska namn 'scaup', som kommer från ett skotskt ord för skaldjursbädd. Denna vana att samlas i täta koncentrationer gör arten särskilt sårbar för miljögifter och oljeutsläpp. Berganden har en vana att vintertid samlas i mycket stora flockar vilket gör att den är sårbar för eventuella utsläpp.

Häckning och ungvård

Bergänder bildar monogama par under en häckningssäsong. Häckningen inleds i maj och pågår till juli. Boet placeras ofta under en buske eller i tät vegetation nära vatten, och det finns en tendens till kolonibildning på platser med goda förutsättningar. Honan lägger vanligtvis åtta till elva ägg, men kullar på mellan sex och femton ägg har observerats. Äggen är olivgula till bufffärgade.

Honan ruvar äggen ensam under 24 till 28 dagar, beroende på underart. De dunklädda ungarna kan följa sin mor och söka föda omedelbart efter kläckning. Ungarna tas främst om hand av honan och blir flygga efter ungefär 40 till 45 dagar, men de blir självständiga från honan redan innan dess. Fåglarna blir könsmogna och börjar häcka vid två års ålder, men de kan börja bygga bon redan under första levnadsåret. Hanarna har ett komplext parningsspel som äger rum under vårflyttningen mot häckningsområdena. Hybridisering med andra arter i släktet Aythya, som till exempel med vigg, är vanligare hos dykänder än hos simänder. Utöver mänskliga hot utsätts de för predation från rovdjur som ugglor, skunkar, tvättbjörnar, rävar och prärievargar.

Födosök och näring

Berganden är en expert på att dyka efter föda. Den livnär sig huvudsakligen på animalisk näring, med musslor och snäckor som huvudbeståndsdelar. Födan kompletteras med kräftdjur, insekter och, i mindre utsträckning, frön och blad från vattenväxter. Fågeln födosöker genom att dyka på grunt vatten, vanligtvis på djup mellan en halv och sex meter, men kan exceptionellt dyka ner till tio meters djup.

Taxonomi och underarter

Berganden beskrevs vetenskapligt av Carl Linnaeus 1761 under namnet Anas marila. Den placeras idag i släktet Aythya bland dykänderna, ett släkte som infördes av den tyske zoologen Friedrich Boie 1822. Släktnamnet Aythya kommer från det antika grekiska ordet 'aithuia', som av Aristoteles användes om en sjöfågel, troligen en dykand. Det vetenskapliga artepitetet marila betyder 'aska från kol' eller 'koldamm'.

Det erkänns vanligtvis två underarter. Den vanliga berganden (Aythya marila marila) häckar från Skandinavien till floden Lena i Sibirien. Underarten Aythya marila nearctica häckar i östra Sibirien och i Nordamerika. Den nordamerikanska underarten är något mindre och har ofta en högre panna och mindre vitt på vingpennorna jämfört med den europeiska underarten. Fåglar i Fjärran Östern, öster om Lenafloden, är mellanformer mellan de två underarterna. En paleosubart, Aythya marila asphaltica, har beskrivits från fossila fynd i Azerbajdzjan. En fylogenetisk analys av dykänderna har bekräftat att bergand och mindre bergand är varandras närmaste släktingar, med tofsanden som näst närmaste släkting.

Status, hot och skydd

Berganden har ett mycket stort globalt utbredningsområde och populationen uppskattades 2016 till mellan 4,9 och 5,1 miljoner individer. Trots att utvecklingstrenden är negativ kategoriseras den globalt som livskraftig (LC) av IUCN. I Europa tros det häcka 180 000 till 190 000 par, varav cirka 85 procent finns i Ryssland. Arten har dock minskat kraftigt i vissa delar av sitt utbredningsområde, med en uppskattad minskning på cirka 30 procent under de senaste två decennierna.

I Sverige har häckningspopulationen söder om Gävle minskat mycket kraftigt under 1900-talet. Den har helt försvunnit från till exempel Stockholms skärgård, där det fanns ett hundratal par på 1970-talet. För hundra år sedan häckade den även i Skåne och Småland, och ansågs vara allmän på Öland, Gotland och i Stockholms skärgård. Under 2020-talet har trenden blivit något mer stabil, vilket lett till att arten i den svenska rödlistan har nedgraderats från starkt hotad (EN) till sårbar (VU).

Antalet reproduktiva individer i Sverige uppskattas 2025 till cirka 2 200, med ett intervall mellan 1 600 och 3 000. De främsta hoten tros vara störningar på häckningslokaler och predation från mink. I Sverige är berganden fredad från jakt sedan 1988. Analyser tyder på en minskning över hela utbredningsområdet, där minskningstakten under de senaste 21 åren uppskattas till cirka 30 procent.

Namn och historisk förekomst

I Sverige har arten förr, lokalt, kallats för hvitbuk och på Gotland för veling. Dess närmaste släkting är den amerikanska mindre berganden (Aythya affinis), och tillsammans är de närmast besläktade med tofsanden. Nedgången i beståndet omfattar såväl artens utbredningsområde och förekomstarea som antalet lokalområden. Det kusthäckande beståndet i Sverige har sin huvudsakliga tyngdpunkt i Västerbotten och Norrbotten. Från övriga delar av Bottenvikens och Östersjöns kuster har arten numera nästan helt försvunnit. Artens engelska namn, 'scaup', kan också komma från fågelns parningsläte 'scaup scaup'.

Vanliga frågor om Bergand

Hur ser en bergand ut och hur skiljer man den från vigg?

Bergandhanen har ett svart huvud med grön eller purpurglans, svart bröst, vit buk och en ljusgrå, fint strimmig rygg. Näbben är gråblå med svart spets och ögat är gult. Den viktigaste skillnaden från vigghanen är att berganden saknar den tydliga huvudtofsen som viggen har. Berganden har också en ljusare, strimmig rygg jämfört med viggens svarta rygg. I flykten har båda arterna vitt på vingen, men det vita är mer omfattande hos berganden. Honorna skiljs åt genom att bergandhonan har en bred vit ring vid näbben, medan vigghonan har en mindre tydlig teckning.

Var häckar och övervintrar berganden i Sverige och globalt?

I Sverige häckar berganden främst i fjälltrakterna, vid små till medelstora sjöar inom vide- och björkregionen. Det finns också ett kusthäckande bestånd med tyngdpunkt i Västerbotten och Norrbotten. Globalt häckar den cirkumpolärt i arktiska och subarktiska regioner som Island, Skandinavien, norra Ryssland, Sibirien, Alaska och norra Kanada. Under vintern flyttar de svenska fåglarna till kusterna av Storbritannien, södra Norge, Danmark och Sveriges västkust. Övriga populationer övervintrar längs kuster i Nordsjön, Svarta havet, Kina, Japan och längs Nordamerikas kuster från Alaska till Mexiko.

Vad äter berganden och hur fångar den sin föda?

Berganden lever huvudsakligen på animalisk föda som den fångar genom att dyka. Dess huvudföda består av musslor och snäckor. Den äter också kräftdjur, insekter och, i mindre mängd, växtmaterial som frön och blad från vattenväxter. Fågeln dyker vanligtvis på grunt vatten, på djup mellan en halv och sex meter, för att hitta sin föda. Exceptionellt kan den dyka ner till tio meters djup. Vintertid samlas den ofta över stora musselbankar, vilket är ursprunget till dess engelska namn 'scaup'.

Hur går bergandens häckning till och hur ser ungarna ut?

Bergänder bildar monogama par under en häckningssäsong. Häckningen sker mellan maj och juli, och boet placeras ofta under en buske nära vatten. Honan lägger vanligtvis åtta till elva olivgula till bufffärgade ägg, som hon ruvar i 24 till 28 dagar. De nykläckta ungarna är täckta av dun och kan följa sin mor och söka föda omedelbart. Ungarna tas om hand av honan och blir flygga efter cirka 40 till 45 dagar, men de blir självständiga redan innan dess. Fåglarna blir könsmogna och börjar häcka vid två års ålder.

Är berganden en hotad art och vilka är dess största hot?

Globalt sett är berganden klassificerad som livskraftig (LC) eftersom den har en stor och vidsträckt population. Trenden är dock negativ med en minskning på cirka 30 procent de senaste 21 åren. I Sverige är situationen allvarligare och arten är rödlistad som sårbar (VU). Den svenska häckningspopulationen uppskattas till cirka 2 200 individer. De största hoten är störningar på häckningslokaler och predation från mink. Dess vana att samlas i stora vinterflockar gör den också sårbar för miljögifter och oljeutsläpp. I Sverige är arten fredad från jakt sedan 1988.

Vilka underarter finns det och vad betyder dess vetenskapliga namn?

Det finns två allmänt erkända underarter av bergand. Den vanliga berganden (Aythya marila marila) häckar från Skandinavien till floden Lena i Sibirien. Underarten Aythya marila nearctica häckar i östra Sibirien och i Nordamerika och är något mindre med en högre panna. Det vetenskapliga släktnamnet Aythya kommer från det antika grekiska ordet 'aithuia' för en sjöfågel. Artepitetet marila betyder 'aska från kol' eller 'koldamm'. Artens engelska namn 'scaup' kommer troligen från ett skotskt ord för en musselbank, där fågeln ofta födosöker.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.