Bergamasco

Historia och ursprung

Bergamascons historia är nära förknippad med de kringvandrande herdarna, bergaminos, i de italienska Alperna. Rasen tros ha samma ursprung i centralasiatiska vallhundar som vissa ungerska vallhundar, till exempel puli. Hundarna följde med i det traditionella transhumansbruket, där boskap fördes mellan sommar- och vinterbeten mellan Bergamo och Alperna. Enligt historiska beskrivningar från slutet av 1700-talet och början av 1800-talet använde bergamascoska herdar stora hundar med lång, ullik päls för att vakta och driva sina hjordar, och under vandringarna kunde enskilda hundar anförtros hela grupper av får.

Den moderna avelns historia tog sin början när boskapsskötseln moderniserades och det traditionella vandringshållandet minskade, vilket ledde till ett kraftigt dalande antal hundar. Efter andra världskriget fanns endast ett fåtal hundar kvar. En inventering genomfördes och en rasstandard skrevs 1950. En viktig tidig avelshund var Alpino di Valle Imagna, som köptes från en herde av Pietro Rota. Denna hund blev en italiensk mästare, en inflytelserik avelshane och en viktig referens när en rasstandard utarbetades 1946. Tidiga bevarande- och avelsinsatser drevs också av kennel som Luigi Guidobono Cavalchinis Valle Scrivia och Maria Schreiber-von Albertinis Brahama.

Rasens officiella erkännande kom när den erkändes av den italienska kennelklubben Ente Nazionale della Cinofilia Italiana 1956 och definitivt accepterades av den internationella hundorganisationen Fédération Cynologique Internationale samma år. En rasförening, Associazione Amatori del Cane da Pastore Bergamasco, hade bildats redan 1949 för att bevara rasen. Under 2010-talet registrerades i genomsnitt 97 hundar per år i Italien, med ett maximum på 149 och ett minimum på 48 registreringar under perioden 2011 till 2019. En genetisk studie från 2018 fann bevis för haplotyper som delas med andra europeiska raser inklusive Berger Picard, Berner Sennenhund och Briard.

Utseende och kroppsbyggnad

Bergamasco är en medelstor, kraftfullt byggd och robust hund med en rustik karaktär. I kroppsbyggnad kan den vara nära kvadratisk eller något längre än den är hög. Hanhundar når en mankhöjd på cirka 58 till 62 centimeter och väger omkring 32 till 38 kilogram. Tikar är ungefär fyra centimeter mindre i mankhöjd och väger i genomsnitt sex kilogram mindre. Hunden är solid byggd och väl proportionerad, vilket ger ett intryck av styrka och uthållighet utan att vara klumpig. Rasens huvud är proportionerligt i förhållande till kroppen och täcks av finare hår som inte tovar sig på samma sätt som kroppspälsen. Ögonen är mörka och uttrycket är allvarligt och uppmärksamt, vilket speglar hundens intelligens och arbetsvilja. Öronen är triangulformade och hänger ned, vilket bidrar till dess karakteristiska utseende.

Den unika pälsen

Pälsen är rasens mest karakteristiska drag och är lång och tjock. Den täcker hela hunden och skyddar mot väder och vind, och tros historiskt även ha gett ett visst skydd mot rovdjur som vargar. Pälsen består av tre typer av hår: en kort, tjock och oljig underull, lång och grov päls som påminner om gethår på framdelen av kroppen och svansen, samt lång ullig päls på resten av kroppen. Den långa pälsen börjar med tiden, naturligt och utan mänsklig inblandning, tova sig till breda, platta band eller flätor. Denna process börjar när hunden är ungefär ett år gammal och är fullt utvecklad vid cirka fem års ålder. Valpar har en mjuk och ullig päls som ännu inte tovat sig. Pälsen kräver inte traditionell borstning eller trimning, men de naturliga tovarna kan behöva separeras för hand vid roten för att undvika att de blir för tunga eller orsakar hudproblem.

Pälsfärgen är sällan helt enfärgad och kan variera i olika nyanser av grått, från mycket ljust till matt svart. Lättare schatteringar i isabellafärg (mycket ljus rödbeige) eller rådjursbrun är tillåtna. Den genetiska färgen kan bara bestämmas när valparna är nyfödda. Godkända färger vid födseln är då svart, eventuellt med en mycket liten vit fläck, eller grå med svarta fläckar. Vitt eller fawn hos nyfödda är inte godkända och kan bero på arv från långt tidigare korsningar med andra raser som briard. De valpar som föds grå bär på en merlegen, vilket innebär att de inte får användas för avel med varandra.

Egenskaper och användning

Bergamasco är en mångsidig hund som traditionellt har använts som vall- och vakthund för får och nötkreatur. Dess robusta byggnad och skyddande päls gjorde den väl anpassad för ett liv i alpina miljöer. Idag är den inte bara en utmärkt vakthund utan också en trevlig sällskapshund. Rasens lugna och pålitliga natur gör att den även används som terapihund.

Rasen är känd för att vara lojal och intelligent, egenskaper som var avgörande när den ensam kunde anförtros att vakta en grupp får under herdarnas vandringar. Historiska källor från 1781 beskriver hur bergamascoska herdar på Splügenberg använde stora hundar med lång, ullik hår för att vakta och driva sina hjordar. Dess arbetsvilja och uthållighet gör den lämplig för olika aktiviteter utöver det traditionella vallsarbetet. Bergamasco räknas som en ovanligt frisk ras med få kända ärftliga sjukdomar, vilket är en fördel för rasens långsiktiga hälsa. Dess intelligens och självständighet, kombinerat med en stark bindning till sin familj, gör den till en pålitlig och balanserad kamrat. Rasen behåller sin vaktinstinkt och är uppmärksam på sin omgivning.

Rasstandard, avel och bevarande

Den internationella rasstandarden för bergamasco fastställdes av Fédération Cynologique Internationale. Standarden beskriver den önskvärda kroppsbyggnaden, storleken, huvudproportionerna och framför allt pälsen. Avel med bergamasco följer strikta regler för att bevara rasens hälsa och typ. De valpar som föds grå bär på en merlegen, vilket innebär att de inte får användas för avel med varandra för att undvika genetiska problem.

Organisationer som den Svenska Gårds- och Vallhundsklubben har utarbetat en rasspecifik avelsstrategi för att säkerställa en ansvarsfull avel. Målet är att bevara rasens typiska egenskaper, arbetsförmåga och goda hälsa. Aveln har varit framgångsrik i att öka antalet hundar från det fåtal som fanns kvar efter kriget till en stabil population idag. Rasen var utställd redan vid den första italienska hundutställningen i Milano 1881, och den första registreringen i det italienska stamboken skedde antingen 1891 eller 1898. Under den första hälften av 1900-talet hotades rasen av krig, förändrad jordbruksekonomi och nedgången för det kringvandrande fåraveln, vilket reducerade den arbetsmiljö som upprätthöll hundarna. Bevarandearbetet som inleddes av pionjärer som Pietro Rota var avgörande för rasens överlevnad. Idag sprids rasen internationellt och erkändes till exempel av American Kennel Club 2015.

Vanliga frågor om Bergamasco

Varifrån kommer bergamasco och vad betyder dess namn?

Bergamasco är en italiensk hundras med ursprung i de alpina och föralpina regionerna i norra Italien. Den är nära förknippad med bergaminos, de kringvandrande herdarna från området kring Bergamo i Lombardiet, vilket också gett rasen dess namn. Hundarna följde med i det traditionella vandringshållandet, transhumansbruket, av får och nötkreatur mellan sommar- och vinterbeten i alpina regioner. Historiska beskrivningar från 1781 och 1809 nämner specifikt att bergamascoska herdar använde stora, långhåriga hundar för detta ändamål.

Hur känner man igen en bergamasco?

Den mest igenkännande egenskapen hos bergamasco är dess päls. Pälsen är lång och tjock och bildar med tiden naturliga, breda tovor eller flätor som ser ut som platta band. Denna tovade päls täcker hela kroppen. Hunden är medelstor, robust och kraftfullt byggd, med en kropp som kan vara nära kvadratisk eller något långsträckt. Pälsfärgen är vanligtvis i nyanser av grått eller svart, med eventuella ljusa schatteringar. Valpar har en mjuk och ullig päls som inte har börjat tova sig.

Behöver man klippa eller raka en bergamasco?

Nej, bergamascos päls är menad att utveckla naturliga tovor utan att behöva klippas eller rakas. Pälsen börjar tova sig av sig själv när hunden är ungefär ett år gammal. Processen är helt naturlig och kräver ingen mänsklig inblandning för att skapa de karakteristiska flätorna. Att klippa eller raka hunden skulle förstöra pälsen och dess skyddande funktion mot väder och vind. Pälsen är fullt utvecklad och tovad när hunden är cirka fem år gammal.

Hur stor blir en bergamasco och vilken vikt har den?

Bergamasco är en medelstor ras. Hanhundar når en mankhöjd på mellan 58 och 62 centimeter och väger vanligtvis mellan 32 och 38 kilogram. Tikar är något mindre, med en mankhöjd som är ungefär fyra centimeter lägre än hanhundarnas. Tikar väger i genomsnitt sex kilogram mindre än hanhundarna. Hunden har en solid och väl proportionerad kroppsbyggnad som ger intryck av styrka och uthållighet.

Vilken färg har bergamasco och är alla färger godkända?

Pälsfärgen hos bergamasco kan variera i alla nyanser av grått, från mycket ljust till ett matt svart. Lättare schatteringar i isabellafärg eller rådjursbrun är tillåtna enligt rasstandarden. Pälsen är sällan helt enfärgad. Den genetiska grundfärgen, som kan vara svart (eventuellt med en liten vit fläck) eller grå med svarta fläckar, kan bara säkert avgöras när valparna är nyfödda. Vitt eller fawn hos nyfödda valpar är inte godkända färger i avelssyfte.

Vad används bergamasco till idag och vilket temperament har den?

Bergamasco används idag som en mångsidig ras. Förutom sin traditionella roll som vall- och vakthund för boskap är den en pålitlig vakthund, en trevlig familje- och sällskapshund, och på grund av sitt lugna och pålitliga temperament även som terapihund. Dess intelligens och arbetsvilja gör den lämplig för olika former av hundsporter och aktiviteter. Rasen beskrivs som robust och rustik, med en förmåga att vara en trogen hjälpare, vilket historiskt visades när enskilda hundar kunde anförtros hela grupper av får under vandring.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.