Bob Dylan gästade Göteborg med mobilförbud och nya tolkningar

Bob Dylan spelade sin enda svenska konsert den här gången på Scandinavium i Göteborg inför 6 014 personer.

Konserten varade i 104 minuter och hade ett mobiltelefonförbud där alla tvingades stoppa sin mobil i en oöppningsbar påse.

Att legendaren har fyllt 85 innebär att risken för att det inte blir något mer besök ökar betänkligt för varje år, skriver Aftonbladet.

LÄS OCKSÅ: Svenskt band spelade mitt i kravallerna i Paris

LÄS OCKSÅ: Harry Styles hyllar Liam Payne två år efter hans död

För de så kallade dylanologerna fanns det ovanligt mycket att hetsa upp sig över efter starten av den nya Europa-vändan.

I Oslo hade Dylan nämligen spelat två covers han aldrig någonsin spelat tidigare, Randy Newmans ”Louisiana 1927” och Guy Clarks ”Dublin blues”.

Han hade även vädrat sällan hörda nummer som gamla ”Crash on the levee” och sjungit två helt nya verser i klassikern ”Tangled up in blue”.

I Göteborg blev det dock inte ett lika överraskande set, nio av låtarna fanns med även på Avicii Arena i Stockholm för nästan exakt ett år sedan.

Dylans rootsiga sound från senare år brukar ha svårt att trivas i hockeyhallar men på Scandinavium lät kompkvartetten förträffligt krispigt, klangfullt och organiskt redan i öppningsnumret ”To be alone with you”.

Huvudpersonen själv skickade kanske inte riktigt lika inbjudande signaler där han stapplade in i ett slags svart allvädersjacka med huvan uppfälld och en keps under och placerade sig vid sitt elpiano.

Han blev kvar bakom det hela kvällen, och då bildskärmar saknades var det en avsevärd del av publiken som knappt såg Dylans ansikte.

Förbryllande var den skygga looken då sångaren i övrigt de facto verkade ha rätt kul och vid några tillfällen stod och gungade lite.

Showen blev en synnerligen dylansk show med oemotståndligt bluesgung i ”Goodbye Jimmy Reed” och en jazzigt lös tackling av ”Girl from the north country”.

Vissa gamla klenoder tänjde Dylan på ännu mer.

”When I paint my masterpiece” studsade nästan som ett slags bossanova och ”Tangled up in blue” blev ett synnerligen fritt hållet balladdrama.

Långt ifrån alla i hallen vill förmodligen ha de låtarna så när de äntligen får höra dem live men Dylan är Dylan, det är så här det är, enligt Aftonbladet.

En låt är inte klar bara för att den råkar vara inspelad utan ett ständigt ”work in progress”.

I samma show bjöd han på förtätad minimalism i de sentida klassikerna ”False prophet” och ”Black rider”, båda med vokalisten Dylan i så god form att man önskar att alla som dömt ut honom som en hopplös kråkkraxare de senaste decennierna vore här och lyssnade.

Icke desto mindre svackade showen lite grand dramaturgiskt, och egentligen helt monumentala låtar som ”It ain’t me, babe” och ”I shall be released” passerade möjligen aningen pliktskyldigt förbi.

Covern ”I can tell” må vara en gammal favorit för Dylan men låg mer självklart i Bo Diddleys händer.

Samtidigt blir även det som inte funkar helt klockrent intressant med just den här artisten, det bevisar att han alltjämt är Bob Dylan och inte står still.

Och att han påminner oss om hur det brukade vara att gå på konsert innan folk fick vrångbilden att livemusik handlar om att dokumentera och skryta om sin egen upplevelse snarare än att helt och fullt vara i den är förstås bara det värt alla applåder.

Setlistan innehöll 18 låtar, med extranumret ”Every grain of sand”.

Med material från Dagens Nyheter och Aftonbladet